torsdag 27 april 2017

Svenskarna oroar sig

Ibland är det inte som man tror. Antibiotikaresistens? På första plats i svenskarnas orosbedömning enligt SOM-institutet. Nu är jag själv inblandad i ett projekt som studerar antibiotikaresistens och intresserar mig för ämnet. Men att svenska folket skulle se det som den fråga som oroar dem mest förvånar på många sätt. Visst har det förekommit larmrapporter och även dokumentärer på tv. Men det går inte att hävda att frågan direkt toppat varken mediernas eller politikernas agenda på sistone. Klimatfrågan ligger också högt på oroslistan och inte heller den har varit den mest uppmärksammade frågan. Terrorism och flyktingfrågan har däremot dominerat nyheterna och de ligger också högt, men inte alls på samma nivåer.


Detta säger kanske något väsentligt om mediernas dagordningsfunktion. Vi tänker oss ju att det medierna rapporterar om påverkar vad människor tycker är viktigt och även vad de oroar sig för. Och visst finns det en överensstämmelse, men människor gör också bedömningar som går utöver nyheternas larmrapporter och ledarskribenternas tyckanden. Människor verkar inte behöva så många påminnelser om vad som verkligen är något att oroa sig för. Och så är det ju. För pratar vi om systemkollaps ligger både klimatfrågan och resistenta bakterier på en helt annan nivå än flyktingmottagande, terrorism och brister i integration.  Det kanske en del politiker och ledarskribenter också borde inse.

Se hela sändningen från gårdagens SOM-seminarium här. Statsvetaren Maria Solevid presenterar svensk samhällsoro ca 4.47 in i sändningen.



måndag 24 april 2017

Opinionsmätarnas revansch!

Som många förutspådde blev det Emmanuel Marcon och Marine Le Pen som gick vidare till andra omgången i det franska presidentvalet. Det som jag slogs mest av var att opinionsmätningarna denna gång träffade rätt. Franska valet blev opinionsmätarnas revansch. De lyckades inte bara förutsäga valresultatet, att Marcon och Le Pen skulle komma först. De prickade ganska väl in procentandelarna som de olika kandidaterna fick. Dessutom verkar de också ha spårat trenderna i opinionsutvecklingen under valrörelsen på ett tillförlitligt sätt. Marine Le Pen fick ett stadigt mindre stöd, Fillon återhämtade sig, Emmanuel Marcon ökade och ökade och Mélenchon kom med i matchen. Detta visade sig också stämma på valdagen. Inga överraskningar alls som i Brexit eller i det amerikanska presidentvalet. Men i USA-valet visade det sig faktiskt att mätningarna inte var så fel ute som man först trodde. Även om president Trump fortfarande anklagar medier och opinionsmätare för att ha haft fel har det visat sig att det faktiskt inte var så illa som vi befarade. De allra flesta mätte opinionen på nationell nivå som visade att Hillary Clinton ledde med några procentenheter före Donald Trump. Det slutliga valresultatet på nationell nivå visade också en seger för Clinton över Trump på drygt två procentenheter. I de sk swingstaterna gjordes det inte lika många opinionsundersökningar och de som gjordes pekade åt lite olika håll. Vad som var förvånande var möjligen att alla dessa stater gick till Donald Trump trots att flera mätningar visade att Clinton ledde. Men nu får kanske opinionsmätarna vallfärda till Frankrike för att se vad de gjorde som inte andra länders mätare av folkopinionen lyckats med.

SR:s reportage tar upp det här idag med bland andra Torbjörn Sjöström från Novus och forskarkollegan Kajsa Falasca från Mittuniversitetet. Länk här.

Även The Guardian tar upp det. Länk här.

lördag 22 april 2017

Nu är valkampanjen i Frankrike över

På söndag röstar Frankrike om ny president. Fyra kandidater sida vid sida i opinionsmätningarna och de två som får flest röster går till en andra omgång där segraren blir president de närmaste 5 åren. De flesta experter menar att valet är mer ovisst än på länge. Dessutom visar mätningar att 25 procent inte tänker rösta och 25 procent inte bestämt sig. Stämmer siffrorna kan det gå hur som helst på söndag. Men några sista nagelbitande mätningar av den franska opinionen får vi inte. För franska vallagar är något helt annat än svenska. Opinionsmätningar får inte genomföras eller spridas dagen före valet och kandidaterna får inte heller kampanja. Väljarna ska lämnas ifred för att kunna reflektera och fundera över hur man ska rösta utan att utsättas för påtryckningar utifrån. Vid midnatt natten till fredagen slutade därmed den första omgången i presidentvalskampanjen.

Faktum är att det finns en massa andra lagar också kring val och valkampanjande runtom i världen. I många länder finns det lagar som styr vad som exempelvis får visas på valaffischer. I Frankrike (och Spanien) får partier och kandidater inte använda den nationella flaggan i valpropagandan. Sedan finns det lagar och bestämmelser när och var valaffischer får sättas upp i de allra flesta länder.

För tv-reklam finns det stora olikheter. Från en del länder (som USA) nästan inte har några restriktioner alls till länder där det finns strikta regler för hur mycket politisk reklam som får förekomma till hur denna reklamtid ska fördelas mellan partier/kandidater. I länder som Argentina, Mexiko, Brasilien och Uruguay får huvudkandidaterna lika mycket tid. I Belgien får bara partier som finns representerade i parlamentet tv-reklamtid. I många länder måste det klart framgå vem som står bakom reklamen. I Frankrike och USA måste kandidaten finnas med på bild och ställa sig bakom budskapet och i Tyskland tydliggörs det att nu är det dags för politisk reklam som partierna står bakom.

Men Sverige har vi väldigt få regler. Det får mätas och kampanjas ända in i kaklet. Det finns inga lagar som reglerar utrymme eller innehåll i mediernas bevakning eller valpropagandan förutom de generella yttrandefrihetslagarna (och lokala förordningar om valaffischeringens placering) . I TV4 kan partierna köpa hur mycket reklamtid som helst och det finns inget krav på balans. På så sätt är Sverige ganska extremt eller också litar vi helt enkelt på att partierna och medierna sköter sig ganska bra ändå.

torsdag 20 april 2017

News is a drug

Jag trillar ganska lätt ur nyhetsbubblan. Det är svårt att tro när man lever mitt i den, men faktum är att nyhetsdrogen är lättare att bli av med för mig än andra beroenden. Kanske säger det något om mig som person? Kanske är jag inte så där värst intresserad av nyheter, utan det handlar mer om ett beroende som upprätthålls via en daglig dos via tidningar, radio och tv. Denna dos har också blivit mer frekvent eftersom den idag främst sker via mobil, dator eller surfplatta. Lägger vi på lite Twitter och Facebook på det så blir flödet av aktualiteter något som ständigt fylls på.

Dagsaktuella händelser är flyktiga och därför kräver de också en ständig ström av uppdatering för att vara relevanta. Nyheter är extremt kontextberoende och missar man några dagar eller kanske en vecka förstår man ingenting.  Jag minns tiden före den ständiga uppkopplingen och hur det tog ett antal dagar efter jag kommit hem från en resa innan jag ens förstod vad nyheterna handlade om. Det var obegripliga referenser till tidigare nyheter och händelser, personer jag aldrig hört talas om vars plats i offentligheten nu var helt självklar. Jag kan få en liknande känsla när jag av någon anledning inte varit inne på Twitter på någon dag.

Givetvis förstår alla ägare av sociala nätverksplattformar och nyhetsproducenter faran i flyktigheten. Därför får man pushnotiser från allihop och nu har Twitter till och med börjat skicka meddelanden om vad andra twittrat om för att få mig att bli mer engagerad och inte trilla ur flödet.

En händelse som etsat sig fast i mitt minne rör nyheternas flyktighet. Jag om min fru var och fjällvandrade Kungsleden mellan Nikkaloukta och Abisko 1994. Efter tre dagars vandring utan nyheter kom vi till Sälkastugorna och möttes av stugvärden. Hon hälsar och säger direkt: "hörde på nyheterna att Stig Bergling har kommit tillbaka till Sverige". "Couldn't care less", tänkte jag och gick in i stugan för att sätta på lite kaffe.

   

lördag 15 april 2017

Raserar kriser samhällsförtroendet? KRISAMS drar igång



"Forskning har visat att både myndigheters och mediers kriskommunikation ofta ifrågasätts under denna typ av händelser (Odén m fl. 2016), vilket aktualiserar frågor om relationen mellan kriskommunikation och samhällsförtroende, såsom: Vem litar man på vid kriser, och vad skiljer de tillitsfullas sätt att kommunicera under kriser från de misstroendes? Påverkas människors samhällsförtroende om det görs misstag då krisen kommuniceras? Är det kanske till och med så att olika erfarenheter av kriser och kriskommunikation får långsiktiga konsekvenser på människors förtroende för myndigheter, för nyhetsmedier och för tilliten till andra människor?
Mot denna bakgrund är KRISAMS övergripande syfte att studera hur samhällsförtroendet hos olika grupper påverkar kriskommunikationen, och hur kriskommunikationen påverkar förtroendet på kort och lång sikt". 

Så inleds projektansökan för projektet Kriskommunikation och samhällsförtroende i det multipublika samhället (KRISAMS). Och eftersom Myndighetens för samhällsberedskap (MSB) i veckan gav positivt besked sätter vi igång och forskar om det här omgående. Forskningsprojektet leds av undertecknad och utförs vid Göteborgs universitet där forskare från JMG och statskunskap samarbetar.

Projektet har som utgångspunkt att relationen mellan kriskommunikation och samhällsförtroende måste studeras utifrån vad vi betecknar som ett multipublikt samhälle, det vill säga ett samhälle där individer och grupper av medborgare är mer eller mindre drabbade av olika kriser, har varierande samhällsförtroende, men också olika sätt och vanor för att inhämta och ta till sig krisinformation. Men förtroende är inte bara viktigt att studera i direkt anslutning till kriser. Eftersom förtroende är lätt att rasera, men tar långt tid att bygga upp, är det av största vikt att även studera förtroende och kriskommunikation en tid efter det att den akuta krisfasen är över.
 
KRISAMS kommer till 2021 forska om hur samhällsförtroende hänger samma med kriskommunikation. Vi kommer att jobba tätt ihop med LORE, opinionslaboratoriet vid Göteborgs universitet och Stockholmsattentatet kommer givetvis att vara ett centralt studieobjekt.