måndag 27 februari 2017

Vägen till ett propagandakrig

Fakta, alternativa fakta, fake news och allt vad det nu ska kallas. Sällan har väl det i den offentliga politiska debatten flugit runt så mycket diskussioner om verkligheten och verklighetsbilder. Nu är det inget nytt. Politisk propaganda har alltid kännetecknats av överdrifter, svartmålningar och  skönmålningar. Det hör till de politiska språket.

Menar jag därmed att ingenting är nytt? Propaganda där kopplingen till fakta varit minst sagt tveksam har ju alltid funnits. Ja, i det avseendet är Trumpifieringen av den politiska debatten inget nytt. Vad som skiljer dagens diskussion är dock kampen om det som professor Kent Asp benämnde som värderingsfri contra värderingsbunden kunskap i sin bok Mäktiga massmedier (kan laddas ner här).

Ofta delar man ju in verkligheten i fakta och åsikter. Kent Asp skilde i sina analyser av kärnkraftsomröstningen 1980 istället mellan värderingsbunden och värderingsfri kunskap. Viss kunskap är värderingsfri, det är kunskap som vi alla håller med om oavsett vilka politiska åsikter vi har: Socialdemokraterna sitter i regeringen, EU budget är X miljarder eller kanske att Zlatan spelar i Manchester United. Andra saker är mer bundna av värderingar: Socialdemokraterna satsar mer på jämställdhet än andra partier, EU har bidragit till fred i Europa eller att Zlatan är Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna.
    
Gränsen mellan värderingsfri och värderingsbunden kunskap är inte knivskarp och det finns ofta en kamp i försök att få värderingsbunden kunskap att accepteras som värderingsfri. Trots det är den värderingsfria kunskapen något som vi har som grund för en politisk diskussion, något som de allra flesta är överens om.

Det nya vi sett med den amerikanska administrationen är att de tagit steget över och ifrågasätter även den värderingsfria kunskapen. Att hävda att det var fler på Trumps installation än Obamas, referera till terrorattentat som inte skett mm är att förflytta spelplanen för den politiska diskussionen från en kamp om värderingsbunden kunskap till den värderingsfria. Problemet är att om man ska bråka om de mest grundläggande beskrivningar av verkligheten är det svårt att överhuvudtaget föra ett politiskt samtal. Då hamnar vi bara i ett propagandakrig.

onsdag 22 februari 2017

Malmö i skottgluggen

Fake news var det. Beskyllningarna haglar om hur verkligheten ska beskrivas. Här hemma är  Sverigebilden i fokus, då Donald Trump satt Sverige på världskartan när han i ett tal antytt ett terrordåd i Sverige. Bakgrunden verkar vara att den amerikanske presidenten tittat på ett reportage på favoritkanalen Fox news, där Sverige målats i dystopiska färger på grund av flyktingmottagandet.

Viljan från konservativa medier att måla bilden av att Sverige (och Tyskland) har problem på grund av stort flyktingmottagande och stor invandring har givetvis ett syfte. Om man är kritisk mot invandring och liberala idéer måste bilden av ett misslyckande slås fast, annars är ju de egna recepten på samhällsproblem knappast relevanta.

Igår hamnade Malmö i skottgluggen. Den före detta Ukip-ledaren Nigel Farage kallade Malmö för Europas (ja kanske världens) våldtäktshuvudstad och ett ryskt tv-reportage menade att Malmö var en stad i kaos. Experter slog snabbt fast att varken Farage eller det ryska reportaget hade fakta som kunde stödja deras påståenden. Istället handlar det om politisk propaganda av värsta sort. Strategin är densamma för Sverigebilden generellt. En stad som präglas av mångkultur kan inte få lyckas och då passar det också bra att ta fram en stad - Malmö - som ett konkret exempel att ge sig på.

Jag kommenterar exemplet Malmö i dagens Kvällsposten. Läs artikeln här 

måndag 20 februari 2017

På spaning efter medialiseringen

Inom samhällsvetenskaplig forskning och allmän debatt pratar man ofta om medialisering. Begreppet har ett antal decennier på nacken och faktum är att professor Kent Asp vid JMG verkar vara den som först myntade begreppet i slutet av 1980-talet. Det finns flera olika traditioner inom medialiseringsforskningen, men lite förenklat kan man säga att det handlar om hur både samhällets institutioner och individer blir allt mer beroende av medier för att fungera.

Medialiseringen är både ett tillstånd och en process. Vid varje given tidpunkt kan man försöka klarlägga hur medieberoendet ser ut. Men medialisering syftar också på förändring, medieberoendet antas öka över tid.

Nu är inte medieberoendet något som samhällsvetare kom på under 1980-talet. Faktum är att flera andra forskare har diskuterat medialisering, men då framförallt diskuterat hur TV:n kom att bli en dominerande kraft, inte minst inom politik. I Asps tappning var medialisering också framförallt knutet till TV-mediets logik. Från mitten av 2000-talets första decennium blev begreppet på modet igen och då i bredare mening. Vissa ser det som ett tolkningsraster för hela samhället, andra ser det mer begränsat för att förstå hur institutioner och individer agerar och reagerar.

Jag brukar tänka medialisering framförallt i termer av problem. När medier ses som problematiska säger det något om hur beroendet ser ut. I det avseendet har politiken varit medialiserad en mycket lång tid. President Trump var inte den förste att se medier som ett problem för politiken, även om de hätska utfallen är lite speciella.

Men faktum är att i de flesta samhällssfärer har medierna på olika sätt beskrivits som problem. Går vi till livsvärlden, till våra dagliga liv, har det dock skett en förskjutning från innehåll till struktur. Om medierna förr ofta beskrevs som problem i det att innehållet förstörde ungdomen med rockmusik eller videovåld handlar det idag istället om att medierna som apparater och informationsflöde äter in sig i våra liv, in i våra kroppar. Vissa tar inte mobilen med in i sovrummet, andra mediefastar eller loggar ut från Facebook eller kanske skaffar sig en gammal mobiltelefon som det bara går att ringa med.

Det är i motståndet som medialiseringen blir synlig, när beroendet upplevs som ett problem. Ska vi få syn på hur medieberoende vi är ska vi med andra ord titta där det skaver, där medierna upplevs som problematiska.




onsdag 15 februari 2017

Rosling vs Trump

Hans Roslings död kändes. Kanske för att han var en person som kändes, en person som berörde. För mig som ofta föreläser och skriver om vetenskap var också Rosling en idol professionellt. Jag hade gärna haft tillgång till Gapminder när jag föreläser. Det hade säkert förbättrat mina föreläsningar en hel del.

Men storheten låg ju inte i Gapminder. Hans Rosling kunde levandegöra torr och tråkig statistik med några klossar, pinnar eller....ja i stort sett vad som helst. Briljansen låg i förmågan att enkelt visa komplicerade sammanhang genom att använda offentlig statistik. Han var helt enkelt en lysande pedagog och som alla goda pedagoger kunde han också blanda stort allvar med humor. Till och med mina tonårsbarn tyckte om att titta på Youtubeklipp med Hans Rosling. Det säger en del.

Att Hans Rosling går ur tiden i stort sett samtidigt som Donald Trump & co tar makten i USA är nästan lite profetiskt. Kontrasterna mellan Rosling och Trump i synen på kunskap och sanning kunde inte vara större. Där den ene bemödar sig om att försöka förklara hur världen ser ut och utrota okunnighet, verkar den andre ha upphöjt okunskap och okunnighet till en norm. Passar inte verkligheten så hittar man på en ny verklighet. Inget kunde vara mer främmande i Hans Roslings värld.

tisdag 14 februari 2017

Kamelen och skandallogiken

Den senaste veckan har GP skrivit om den planerade kamelparken i norra Göteborg. Parken är en del av projektet Stadslandet som delvis finansieras med EU-pengar. Det är givetvis inte första gången som det satsas offentliga medel på olika typer av integrations/sysselsättningsprojekt. Men den här gången har det blivit stort genomslag, både i traditionella och sociala medier. Men varför tände elden den här gången?

Det finns flera saker som gjort att just denna händelse gått igenom det vanliga bruset. Det har gjorts uttalanden - eller som åtminstone tolkats som - att kamelmjölk kan bota autism, inga kameler finns på plats och tillstånden är inte klara. Att det dessutom handlar om en nöjespark ger också bränsle. Bert Karlsson kan intervjuas och döma ut projektet som omöjligt ut ett eventperspektiv. Det finns med andra ord gott om "indignationsmarkörer" och därmed också röster från olika aktörer som kan användas för att misskreditera projektet. 

Men det finns en sak till. Själva kamelen. Detta exotiska djur som ser lite kul ut och som gör sig bra på bild i samband med reportage eller på sociala medier. Jag tror att kamelen i sig har gjort att "kamelgate" fått fäste. Det enda som kanske varit ännu "värre" hade varit om det handlat om en strutspark. Då hade associationerna till att stoppa huvudet i sanden och liknande varit närmast outtömliga.

onsdag 8 februari 2017

Men får man göra så?

Sverigedemokraterna har använt Leif GW Perssons uttalande i Veckans brott i SVT i en reklamkampanj på Facebook. I det bildsatta citatet säger GW att "hälften av alla poliser skulle rösta på SD". Men får man göra så här? Att politiker ger sig på varandra är väl en sak, men får verkligen politiker använda vad professorer säger i TV i politisk reklam? Och kan det "drabba" vem som helst? Bryter det till exempel inte mot marknadsföringslagens krav på samtycke för citering? Svaret är nej. Redan i förarbetena till markandsföringslagen tog man bort politiken eftersom politisk debatt handlar om att kunna debattera med andra. Då får man också på köpet att även andra (professorer, kändisar eller helt vanliga människor) som inte tänkte uttala sig politiskt kan dras in i den politiska propagandan, vare sig man vill eller inte.

Politisk propaganda är därmed att likställa med samhällsinformation och då behöver man inte fråga den som uttalar sig om lov (men nu pratar vi inte bilder eller filmer för där gäller upphovsrättslagstiftning),

Låter kanske lite ruggigt det här men för det mesta är det inget problem eftersom missbruk av att utnyttja kända personer (eller vanliga medborgare) rimligen slår tillbaka hårt mot det parti som skulle sätta i system att utnyttja vad människor sagt i politisk reklam. De drabbade skulle reagera, politiska motståndare skulle få bränsle till attacker och det är en nyhet som passar medielogiken alldeles utmärkt.

Det enda fallet som ett parti skulle kunna bli fällt är om det kan ses som förtal. Men då skulle citeringen vara i syfte att nedsätta den citerade i andras aktning och utmåla hen som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Händer nog inte i första taget. 
 

tisdag 7 februari 2017

Sitta lugnt i båten eller sociala medier som en maktresurs?

I slutet på förra veckan publicerade jag tillsammans med Tomas Odén en artikel i tidskriften Journalism Studies (läs här) en studie om hur svenska myndigheter ser på relationen till nyhetsmedier under kriser. Slutsatsen vi drar är att källorna upplever att deras makt ökat i relation till de traditionella nyhetsmedierna under kriser. Egna webbplatser, sociala medier och interaktiva möjligheter som hyperlänkar och chattar i nyhetsmediernas digitala utgåvor ger en bild av myndigheter som generellt blivit mer aktiva i kriskommunikationen. Även om myndigheterna fortfarande ser medierna som viktiga i kriser finns det hos dem en klar känsla av att kunna utmana nyhetsmediernas informationsmonopol.



Men det finns olika relationer som utkristalliseras i den digitala medievärlden. Vissa myndigheter har aldrig upplevt någon konflikt med medierna och upplever att de alltid får ut sitt budskap. Vi kallar dessa för medspelare (co-players). Strategierna för sociala medier är inte särskilt utvecklade, och kanske upplever man heller inte behovet som så stort eftersom nyhetsmedierna ändå brukar sprida den information man vill få ut. Man kan ”luta sig tillbaka och ta det lugnt” i förvissningen att medierna är myndighetens bästa vän, särskilt i tider av kris.

Den andra typen av myndigheter är de traditionella (traditionalists) och där är det ”business as usual”. Upplevelsen av journalisterna som offentlighetens grindvakter är stark, och relationen präglas av konflikt. Ofta ser myndigheterna mediernas rapportering som vinklad, eller åtminstone överdriven,och relationen kan vara påtagligt antagonistisk. Men trots maktkampen finns det inga indikatorer på utvecklandet av några sociala mediestrategier. Istället är det ständigt samma gamla maktkamp om nyheterna som pågår.

De självtillräckligas (self-sufficient) syn på journalistrelationen kan sammanfattas med att ”vi klarar oss fint utan medierna”. Samsynen är därmed i första hand ett tecken på att man inte är så upptagen som andra myndigheter av medierna som kanal för kriskommunikationen.Visst upplevs medier viktiga under en kris, och man samarbetar gärna med dem, men de utgör inte den enda kanalen. Myndigheten utvecklar sociala mediestrategier, vilket stärker uppfattningen att man kan vara en nyhetsproducent som kan sprida nyheterna själv.

Maktspelarna (power players) har inställningen att ”sociala medier ger oss övertaget”. Sociala medier används och utvecklas för att aktivt sätta dagordningen och vinna kampen om hur händelser ska definieras och tolkas. Medierna upplevs inte ha total kontroll, de nya kanalerna har förändrat spelplanen. Relationen är mer konfliktorienterad och man är ofta missnöjd med hur mediebilden ser ut, och utvecklingen av sociala mediestrategier ingår i en långsiktig plan för att i krissituationer kunna gå förbinyhetsmedierna och presentera en annan verklighetsbild

måndag 6 februari 2017

Vem vill bli ny SOM-föreståndare efter Henrik Oscarsson?

Ett av de uppdrag jag har, förutom att forska och undervisa, är att vara ordförande i SOM-institutets styrgrupp, där också Maria Oskarsson, Karin Ekström, André Jansson och Henrik Oscarsson (tillika föreståndare) ingår.

Vi träffas fyra gånger om året och diskuterar strategiska frågor för SOM-institutet och får också inblick i hur verksamheten utvecklas. Efter att ha suttit i styrgruppen sedan SOM-institutet blev en centrumbildning med föreståndare är det fantastiskt att se den utveckling som SOM har genomgått. Givetvis var SOM redan före Henrik Oscarsson tog över rodret en fantastisk forskarresurs med stort nationellt genomslag, men Henrik och hans medarbetare har både förvaltat arvet, professionaliserat verksamheten, expanderat och utvecklat. Det senaste är att opinionslaboratoriet LORE numera också finns inom SOMs väggar.

Men det är nya tider. Henrik har suttit sina år som föreståndare och ska ägna sig åt valforskning på heltid framöver (även om han alltid kommer att vara starkt involverad i SOM) och en ny föreståndare ska tillsättas. För att få så brett urval av sökande och öppenhet i processen lyser vi därför ut uppdraget. Läs utlysningen här och fundera på om du är rätt person.


torsdag 2 februari 2017

Populismen och journalistiken går faktiskt hand i hand

Det förs många diskussioner om journalistik och populism i dessa dagar. Ett problem eller ett dilemma som behöver diskuteras mer är  nyhetsjournalistiken och dess medielogik passar väldigt populistisk politik väldigt bra. Går man till det som inom medieforskning brukar känneteckna medialiseringstekniker är det drag som också passar bra in på hur populistisk politik generellt sett kommuniceras. Gudmund Henres myntade begreppet medialiseringstekniker på 1970-talet och lyfte fram sex punkter. Den sjunde - stereotypisering - har medieprofessorn Jesper Strömbäck lagt till senare



 1. Tillspetsning – en händelse eller uttalande som i sig  tillspetsad, dvs. att en källa eller journalisten själv måste formulera sig kort, klar och tydligt.
2. Förenkling – Komplexitet måste ersättas av förenklingar. Det får inte finnas för många argument och nyanseringar.
3. Polarisering –  polarisering och konflikter fångar uppmärksamhet. De väcker känslor och förenklar också ofta olika uppfattningar i en fråga
4. Intensifiering – ett häftigt utbrott, strejker, våld och annan dramatik är spännande. De ger också möjlighet till ett levande och intresseväckande berättande.
5. Konkretisering – att uppmärksamma det som är konkret eller konkretisera det som egentligen är abstrakt är två sätt att fånga människors uppmärksamhet.
6. Personifiering – få saker intresserar människor lika mycket som andra människor. Att lyfta fram enskilda personer är ett enkelt sätt att möjliggöra identifikation.
7. Stereotypisering – stereotyper används för att spara tid och kraft när vi tar till oss ny information. Medierna använder också stereotyper i nyheterna för att vi lättare ska känna igen oss.

Problemet som nyhetsjournalistiken har är att politisk populism på många sätt passar som handen i handsken för de tekniker som medierna använder för att fånga vårt intresse. Jag har sett vissa diskussioner om hur exempelvis Trumps sätt att kommunicera skapar många klick och därmed också är en inkomstkälla för journalistiken. Detta samtidigt som han attackerar och försöker förminska nyhetsmediernas legitimitet. Med andra ord är dagens nyhetsjournalistik där man jagar nyheter och läsare i hög hastighet och där framgång mäts i antalet klick fångar i populistiska politikers sätt att kommunicera politik. Frågan är vilken annan sorts journalistik som är möjlig eller om att andra politiker också kommer att dras med i ett allt mer medialiserat politiskt språk.