måndag 30 januari 2017

Ja inte får de panik i alla fall - oftast gör de ingenting

Vad gör folk egentligen när det sker en kris? Det var en av de frågor som vi ställde i forskningsprojektet Kriskommunikation 2.0. En sak som ofta tas upp i populärkulturen är att människor grips av panik. Inget kunde vara mer fel. Forskningen har gång efter gång konstaterat att människor inte reagerar panikartat när krisen slår till. Tvärtom. De allra flesta agerar mycket rationellt. Det är bara i filmernas värld som paniken slår till. Men vi ställde frågan för att få reda på vad människor faktiskt gör, och framförallt om man reagerar olika beroende på vilken kris det rör sig om.

Som förväntat gör de flesta ingenting alls. I genomsnitt säger 53 procent att de inte gjorde något överhuvudtaget när de fått reda på att en kris brutit ut. De fortsatte med vardagen som tidigare. Det kan givetvis vara ett fullt rationellt beteende. Det intressanta är dock att analyserna visar att oberoende av vilken kris det gäller är vissa grupper mer benägna att inte agera än andra. Detta oavsett av om det är en brand i ett lager i en hamn (Halmstad), en storm är i antågande, en skogsbrand härjar eller under mer sociala kriser som rapporter om oroligheter i Göteborgs innerstad (Instagram) eller i Stockholms förorter. Vilka är det då som alltid är mer oberörda av krislarm, de som verkar vara svårast få en reaktion ifrån? Inte helt oväntat är det män, lågutbildade och de som säger att inte är drabbade av krisen som är oberörda av krislarm. Dessutom är personer som har en oroligt personlighet mer handlingsbenägna.

 
Ser vi på andra tendenser i tabellen visar det sig att de sociala kriserna verkar göra att många söker mer information, vilket sannolikt har att göra med att man faktiskt inte kan göra så mycket och att det är mer oklart vad man bör ta sig till. Att säkra inför krisen är något som man gör vid fysiska kriser och där kan det vara allt ifrån att förbereda sig för evakuering till att surra utemöblerna.

Läs mer i boken.

fredag 27 januari 2017

Från en åsiktskorridor till en annan?

Från en åsiktskorridor till en annan? Det är frågan man måste ställa, fast egentligen är frågan felställd eftersom de båda korridorerna har helt olika premisser. Vad jag tänker på är utvecklingen av åsiktsbildningen i USA efter bara en vecka med Donald Trump som president. Hur den nya administrationen hanterar sanningen, medierna och statsförvaltningen ligger helt i linje med hur andra högerauktoritära regimer runt om i världen agerar.


I opposition är det hätska attacker på traditionella medier som numera också kan backas upp med alternativa "nyhetskanaler", där saklighet och opartiskhet inte är något man bekymrar sig över. Det är åsiktskorridoren som attackeras. Alla politiker, medier och alla andra som inte har samma verklighetsbild och åsikter som de själva förföljs skoningslöst via sociala medier.  Det ser vi överallt, även i Sverige.

Om det nu var så att dessa högerpopulistiska rörelser (dit jag räknar Trump) verkligen ville riva eller bredda det man kallar för åsiktskorridoren och förespråka en större pluralism vore det en sak. Men de empiriska bevisen visar det motsatta. Målet är inte att bredda åsiktskorridoren utan att få en annan åsiktskorridor. Den egna.

De två åsiktskorridorer har helt olika premisser. Att man är arg på etablerade medier och menar att de ljuger och inte berättar hela sanningen kan man väl få tycka (även om det är fel). Poängen är att man får tycka det och staten lägger inte sig i det. För den åsiktskorridor som vi ser växa fram i Ungern, Polen och kanske nu även USA är en statskontrollerad åsiktskorridor. Den är mycket farligare eftersom den kan tysta ett helt samhälle och driva det mot mindre demokrati. När journalister på public service avskedas i Polen och när Trumpadministrationen tystar forskare som inte har samma syn på världen som presidenten är vi på ett sluttande plan.

Läs för övrigt Martin Gelins utmärka artikel i dagens DN om vad som står på spel i USA.


 

onsdag 25 januari 2017

Siewert, hårdrocken och mediemoralen

Idag dog Siewert Öholm, 77 år gammal. Han var en ikon i svensk tv-journalistik och kontroversiell på många sätt. Jag var bara tvungen att gå in och titta på en av de mest klassiska tv-inslagen han gjorde. Redaktören för hårdrockstidningen ROCKER, Anders Tengner satt i heta stolen och försvarade publiceringen av bilder och artiklar på hårdrocksbandet WASP. Året var 1984. Mina minnesbilder svek mig en del. Jag trodde att det var Siewert Öholm själv som var den som mest aggressivt attackerade den då 23-årige Anders Tengner . Men där svek mig minnet. Programledaren är faktiskt inte så drivande i själva utfrågandet och låter också Tengner komma till tals när andra i publiken attackerar honom. Men givetvis är det ju en helt bisarr situation att en redaktör för en liten rocktidning får stå till svars för vad som upplevs förstöra och förleda svensk ungdom.

Sedan är debatten i sig är iscensatt på ett nästan komiskt moralistisk sätt. Det går att hitta hur många tendentiösa saker i hur programmet är uppbyggt. Det mest slående är att alla unga människor som får komma till tals inte är några som själva gillar hårdrock utan riktigt små barn som givetvis bara tycker att bandet (med sin utmanande scenstil och texter) är äckliga. Sedan är det förfärade föräldrar som moraliserar i största allmänhet om hur hemskt det är och experten är en skolläkare som pratar om effekter utan att kunna backa upp det med fakta. Inte en forskare så långt ögat kan då. Det mest slående är dock att frågan om yttrandefrihet kontra censur inte alls tas upp. Istället är det en moralisk diskurs om lämplighet att publicera saker som möjligen kan skapa rädsla eller andra känslor hos mindre barn. Inslaget missar helt den principiella diskussionen om vad som är lagligt och vad som är lämpligt. All heder dessutom till Anders Tengner som håller sig lugn och faktiskt flera gånger försöker lyfta diskussionen till en fråga om yttrandefrihet. Men se om inslaget, inte minst för att höra dikten i slutet. Kolla inslaget på SVT play här. Se gärna också dokumentären Siewert och sågklingan som också finns på SVT play.

söndag 22 januari 2017

Herr Tvärtom

Alla som trodde att Donald Trump skulle ändra sin mediestrategi och retorik när han blev president kan tystna nu. Trump är Trump och verkar så förbli. Även den nye pressekreteraren Sean Spicer kör på i samma hjulspår och anklagar medierna för att ljuga om antalet personer som deltog i presidentinstallationen. Begreppet "Fake news" som till en början handlade om planerade falska nyheter för att misskreditera Hillary Clinton under valkampanjen har nu tagits över av Trumps administration till att beteckna alla nyheter som inte går i linje med det som den nye presidentens syn på verkligheten. Och det är detta allt handlar om. Kampen om verklighetsbilderna.

Att politiker försöker runda nyhetsmedier är inte nytt. Riktigt långt tillbaka hade politiker sina egna tidningar och behövde inte runda någonting. Kanalerna var ens egna och public service granskade inte utan rapporterade det politikerna ville få fram. Med granskande journalistik och professionella ideal blev läget knepigare. Man fick anpassa sig, men över tid lärde sig också politiker att utnyttja medierna för egna syften. När de insåg att andra format än nyhetsjournalistik kunde användas för att bygga image var det ett led i samma kamp om uppmärksamheten. Bill Clinton var med i MTV och fick kritik av traditionella nyhetsmedier och när svenska politiker gjort samma sak har journalister också varit kritiska till en början. Men över tid har det blivit en del av vardagen.

Med Trump tas det till en ny nivå. Det har att göra med den medieteknologiska utvecklingen, där nyhetsmedierna inte längre är offentlighetens grindvakter på samma sätt. Twitter, Youtube, Facebook och andra kanaler gör att politiker kan skapa egna plattformar i offentligheten och journalister får mer eller mindre ägna sig åt att recensera istället för att regissera.

Men Trump ägnar sig också åt en helt annan strategi. Han för krig mot medierna. Eller rättare sagt. Han för krig om medier som inte öppet stödjer honom. Den konservativa Fox news är inte ute i kylan eller för den skull säkert inte heller Breitbart news eller andra uttalade konservativa nyhetssajter. Det är CNN, Washington Post och New York Times som är i skottgluggen. Här bryter dock Trump med alla kända mediestrategier eftersom det råd man brukar ge är att bygga långsiktiga goda relationer med journalister. Istället för han krig mot dem som kritiserar honom.

Kommer det att funka? Vi ska komma ihåg att de ovan nämnda medierna är elitmedier som många amerikaner inte tar del av och som kan klumpas ihop med den "elit" som Trump så gärna attackerar i sin retorik. Den dag som medierna inte uppfattas som folkets företrädare finns det också en grogrund för en sådan retorik. Eftersom medielandskapet också blir mer polariserat med politiskt uttalat vinklade nyhetssajter i kombination med att politiker kan använda sociala medier för att säga vad man vill.


Men ur demokratisk synvinkel är inte det allvarliga att det går att gå förbi journalister och prata direkt ut i offentligheten. Det allvarliga är att om politiker ljuger medvetet och inte heller bryr sig om när de blir avslöjade med att ljuga. För om vi inte kan vara överens om att 2+2=4 eller 2+2=5 ligger vi illa till. Då kan vi faktiskt inte ha ett samtal om hur samhällets gemensamma angelägenheter ska lösas.

I dagens P4 Extra pratar jag om det här med Erik Blix. Lyssna här.  

onsdag 18 januari 2017

Kriskommunikation 2.0 - nu som pdf att ladda ner

Jag skrev för ett tag sedan om vår nya bok Kriskommunikation 2.0 som kom från tryckeriet strax efter jul. Nu finns den att ladda ner från MSB:s hemsida. Klicka här.

tisdag 17 januari 2017

Svenska folkets pris?

Peder Fredricson vann Jerringpriset och nu stormar det i mitt Facebookflöde igen. Att han gjorde en grym prestation i Rio är det ingen tvekan om. Ett OS-silver är en stor prestation. Men är det svenska folkets röst för årets idrottsprestation? Nja, det visar ju mest vilket specialförbund som är bäst på att mobilisera sina medlemmar. Och det är inget fel i det. Peder Fredricson gjorde en grym prestation och de som gillar hästsport får ju rösta på sin favorit. Andra förbund får väl försöka göra detsamma.

Så som Jerringpriset nu är upplagt är det mest en reklam för idrottsgalan. Med röstning under en längre tid (och man påminns varje dag om det när man lyssnar på Radiosporten) och utslagning efter hand är syftet framförallt att skapa engagemang. Då kommer också de som är bäst att mobilisera påverka slutresultatet.

Vill man ha en bättre bedömning av vad svenska folket tycker ska man faktiskt göra en helt vanlig opinionsundersökning med 1000 slumpmässigt utvalda svarande. Då får man en mer rättvis bild av vad svenska folket tycker.

söndag 15 januari 2017

Nej, det är inte yttrandefriheten som hotas

Debatten kring åsiktsförtryck och censur kommer numera hela tiden upp till ytan och vi känner igen retoriken vid det här laget. Någon person uttrycker vad vissa menar är rasistiskt eller åtminstone främlingsfientligt eller att det är sker en svartmålning av Sverige. Ofta är det numera också anklagelser om att man är Putinvän eller något annat. Nu senast är det författaren Katarina Janouch som är i blåsväder. Ledarskribenter som Alice Teodorescu och Mattias Breed i GP pratar om åsiktskorridorer och att oliktänkande attackeras. På Facebooksidor pratas det om häxjakt, bokbål och DDR-politik.

Men det finns inget hot mot yttrandefriheten. Det är inte staten som förhandsgranskar eller sätter folk i fängelse för vad de tycker. Parallellerna som debattörer gör med att uttrycka sig invandrarkritiskt med situationen i forna eller nuvarande auktoritära regimer är inte relevant. Tar vi exemplet med Katarina Janouch så har inte hennes yttrandefrihet hotats. Hon har kunnat twittra, skriva på Facebook, få utrymme i debattartiklar och på många sätt kunnat ge sin bild av vad som hänt. Staten har inte gått in och förhandsgranskat eller förhindrat hennes livsvillkor.

Det är när staten censurerar som vi ska bli riktigt rädda. Och ska vi se det ur ett vidare perspektiv så är det vad som sker i Polen, Ungern och Ryssland som är det vi måste vara vaksamma mot. Där går staten in och bestämmer över yttrandefriheten och dess gränser.

Man kan givetvis ha åsikter om journalistiken eller hur andra företagare (bokhandlare som slutar sälja Janocuhs böcker) agerar. Det är en del av yttrandefriheten det också (så länge man inte hotar). Men kommersiella medier får välja vad de vill publicera och bokhandlare får också välja vad de vill ha i sina hyllor. Vill sedan medborgare i sin tur bojkotta DN eller en boklåda står det dem också fritt att göra så.

Det kan bli obehagliga konsekvenser av att yttra sig offentligt. Det är inget nytt och inget som bara de som vill kritisera invandring råkar ut för. I USA fick countrybandet Dixie Chicks känna av det med inställda konserter när de kritiserade George W Bush. Och Katarina Janouch får kanske sälja lite färre böcker. Men det är inte detsamma som att yttrandefriheten som hotas.

torsdag 12 januari 2017

Lika som bär? Inte riktigt

I mitt twitterflöde pratas det ofta om likheter mellan olika högerpopulistiska partier och rörelser. Ofta lyfts likheterna mellan Trump och hans administration och Sverigedemokraterna fram. Inte minst när SD i veckan anklagade SMHI för att vara propagandistiskt. Visserligen har SD hela tiden varit mer åt det klimatskeptiska hållet, men inte så uttalat och partiledare Åkesson har också offentligt sagt att global uppvärmning orsakas av människan.

Men det finns en uppenbar olikhet och den handlar om politisk strategi. För i SD är det konsekvent underhuggare som får komma med kontroversiella politiska försöksballonger. Sedan är det Jimmie Åkessons uppgift att gjuta lite olja på vågorna. Inte ta avstånd, men statsmannamässigt nyansera och tona ner. Så ser Sverigedemokraternas politiska strategi ut.

Alla som överhuvudtaget följt Trump de senaste månaderna inser att för Trumpadiministrationen är strategin den totalt motsatta. Trump levererar på Twitter det ena politiska kontroversiella förslaget efter det andra och sedan får hans kommande ministrar nyansera och försöka lugna ett stormigt hav.

 

söndag 8 januari 2017

Det finns olika sorters intervjuer

Kritiken mot Fredrik Reinfeldts intervjuprogram med globala fd makthavare har inte varit nådig. Var är de kritiska frågorna? Varför är det så mesigt? Det verkar som att många tror att den fd statsministern skulle dra av sig en mask och förvandlas till Janne Josefsson när han satte sig att intervjua sina gamla kumpaner från maktens korridorer.

Så blev det givetvis inte. Reinfeldt är ingen journalist och det viktigaste. Rasmussen, Rice och de andra hade aldrig ställt upp på en skjutjärnsintervju på SVT. Istället får man inse formatets begränsningar och lyssna på vad de säger utifrån de förutsättningar som formatet ger. Det kan finnas intressant information och vara underhållande trots att det inte är en journalistintervju där den intervjuade avbryts, ifrågasätts och misstros. Istället kan man se det som en pusselbit till historieskrivning av vår moderna politiska historia. Kritiken och granskningen får komma i kommentarerna efteråt. Om Reinfeldt ska göra intervjuer med makthavare så kommer det se ut så här.

onsdag 4 januari 2017

Lokala nyheter med Njus?

Jag har läst lokaltidningar i många år. En del har varit riktigt bra, andra inte lika bra. Debatten om lokaljournalistikens kvalitet är nästan lika gammal som lokaljournalistiken självt. I de nuvarande medieskuggedebatten har det dock funnits flera olika spår. Ett handlar om att medborgarna inte får veta vad som händer på orten eftersom det inte finns någon lokal bevakning. Ett annat att politiker, tjänstemän och andra makthavare kan göra som de vill eftersom det inte finns någon granskning.

Det första problemet kan kanske i stort sett lösas med de allt fler anställda kommunala kommunikatörerna och lokala Facebookgrupper. Man får inte glömma att en stor del av den lokala journalistiken (och som också varit mycket kritiserad) handlar om så kallad returinformation (texter om årsmöten, fotbollsreferat från division 5 och andra lokala händelser). Behöver vi journalister för att få reda på alla små tilldragelser som händer på en ort? Eller räcker det att kommunen och andra lokala röster använder webbplatser och sociala medier för att sprida informationen? Kanske.

Den andra funktionen är knepigare. Redan på 1960-talet kallade Lars Furhoff den bristande granskningen för "Pressens förräderi". Han menade att pressen inte uppfyllde uppgifterna som tredje statsmakt. Kopplingen mellan partier och pressen var stark och Furhoff menade att lokalpressen karakteriserades mer som "megafonideologi" än "övervakarideologi".

I debatten om den lokala journalistiken som utrotningshotad art är då frågan om det blivit bättre sedan 1960-talet. Forskning som jag själv gjort visar att granskningen ökade fram till början av 2000-talet. Men frågan är väl om pressen i takt med försämrad ekonomi verkligen kunnat hålla ställningen som granskare. Kollegorna Nord och Nygren menar ju att bevakningen av lokalval under 2000-talet i lokal dagspress lämnar en del övrigt att önska.

Men det klart att liten granskning är bättre än ingen granskning alls. Kan då denna funktion också tas över av medborgarjournalister om det inte finns någon lokal tidning? För det vore väl för mycket begärt att kommunens informatörer skulle göra det jobbet. Jag är tveksam till om det går.  Granskning kräver uthållighet som jag inte tror att medborgarjournalistiken kan upprätthålla. Risken finns också att denna granskning snarare blir olika intressegruppers eller politiska åsikters opinionsbildning.

Det finns dock ljus på den mörka lokalpresshimlen. Entrepenören Rolf Bäck vill göra ett försök med nyhetstjänsten Njus. Kanske kan det vara en bärkraftig idé, kanske inte. Det är i alla fall kul att någon försöker.