måndag 11 december 2017

1990-talet - en forskningsuppmaning

Brytpunkter är alltid intressanta. Som samhällsvetare är jag ofta väldigt fokuserad på att försöka dela in historien i epoker och tidsperioder. De mest intressanta tidpunkterna är när något förändras, formativa moment då historien skrivs om och inte minst nya sätt att se på eller göra saker växer fram. I min och mina kollegor Nicklas Håkanssons och Orla Vigsøs forskning om valaffischernas historia identifierade vi fyra epoker: 1911 - 1936 – Ideologistrid och propaganda, 1944-1958 – Folkhemsbygge och framtidsretorik, 1960-1988  – Blockpolitik och reklamestetik, 1991-2010 – Förtroendekamp och imageskapande. 

Det mest intressanta frågan är kanske hur vi identifierar som brytpunkter, vad som gör att affischerna förändras. Brottet mellan de första två epokerna är andra världskriget och skillnaderna mellan ett mer ruralt och urbant Sverige är tydliga. De andra två brotten är mer kopplade till medieutveckling. I början av 1960-talet kommer tv och det moderna mediesamhället slår igenom. Det sista brottet vi identifierar är i början av 1990-talet. Även här är det tydligt att medieutvecklingen är avgörande. I början av 1990-talet har vi fått reklam-tv via kabel och satellit, reklamradio och marksänd reklam-tv via TV4. Med andra ord är det en ny medietid som infinner sig dessa år. Sedan kommer internet och allt vad det innebär. Men första hälften av 1990-talet (liksom 1960-talet) är historiskt intressanta epoker att studera som medieforskare. Vi vet till exempel att introduktionen av TV4:s nyheter även påverkade hur Rapport gjorde nyheter. Våra affischanalyser tyder också växte fram ett nytt och lite vågat sätt att göra valaffischer på i början av 1990-talet. 

Talande för detta är givetvis de stylade bilderna av Mona Sahlin 1991, men kanske ännu mer Folkpartiets affischer 1994 där både bilder och bildtext är vågade, tvetydiga och där det till och med är svårt att veta om det ens är politik som det handlar om. Så hade det inte sett ut bara några år tidigare.




 Med andra ord så tycker jag att vi behöver mer forskning om vad 1990-talets medieutveckling gjorde med medieinnehållet (och även 1960-talets). Det är i brytpunkter som det riktigt intressanta sker. Då ligger fältet öppet för att förändra.





 
 

onsdag 6 december 2017

One-liners kan vara farliga. Om att kalla Rinkeby en krigszon

"Att du säger kan användas emot dig" lyder en välkänd mening från amerikanska filmer när polisen fångar skurken. Men det gäller i högsta grad även alla som yttrar sig offentligt. Det fick chefsåklagare Lise Tamm känna på efter att i en intervju med Studio Ett i Sveriges Radio ha sagt: "Rinkeby är nästan som en krigszon alltså. När polisen arbetar där jobbar de som försvaret skulle ha gjort”. Nu får hon ägna sig åt att be om ursäkt/hävda att det hon sa blivit förvanskat i takt med att andra kritiserar hennes uttalande. 

Nu lär Lise Tamms uttalande blåsa över på någon dag. Imorgon säger någon annan något annat och medierna letar vidare efter andra nyheter. Men pratskandalen med Lise Tamms krigszonsuttalande pekar också på paradoxen med mediesamhället. Ju bättre du blir på att formulera ett snärtigt uttalande, desto större är också risken att du säger bort dig.

För det kan gå riktigt illa. En politiker jag intervjuade efter Janne Josefssons valstugereportage sa lite lakoniskt att det var nog inte detta som kommunikationsexperterna menade när de gett råden på medietränardagarna. De hade sagt att man skulle försöka formulera one-liners som fångar mediernas intresse. Han hade inför Janne Josefssons dolda kamera försökt vara "rolig" genom att kalla chilenska flyktingar på orten där han bodde för "sådana där som Pinochet inte hann med". Han fick avgå på en gång. One-liners kan vara livsfarliga för offentliga personer.

tisdag 5 december 2017

Valfilmen fyller snart 90 år


Sverigedemokraternas mörka bild av Sverige i valfilmen Snart är det val är lite av ett startskott för valpropagandan inför valet 2018. Att satsa på en valfilm på Youtube kan kanske tyckas modernt, men faktum är att valfilmen nästa år firar 90 år som politisk propagandakanal för svenska politiska partier.
Redan i valet 1928 producerade Socialdemokraterna en valfilm (Vårt land är ditt) som användes för att locka väljarna till valmöten. 

Valfilmerna blev en stor succé och var ett dominerande inslag i partiernas valkampanjer fram till slutet av 1950-talet. Men det kostade på. Peter Esaiasson menar i sin avhandling Svenska valkampanjer att hälften av Socialdemokraternas centrala valbudget gick åt till att producera och visa filmerna i början av 1930-talet. Många av dessa filmer var halvtimmeslånga spelfilmer där det politiska budskapet vävdes ihop med en berättelse. Filmerna blev dock kortare med tiden, bland annat därför att det blev dyrare att både producera och visa filmerna.

Med tv:s inträde i valkampanjerna förlorade valfilmen sin ställning, men det fortsatte att produceras filmer för bio. De första försöken med politisk tv-reklam gjordes 1990-talet då Liberalerna visade reklamfilmer i ZTV, en musikkanal riktad mot ungdomar och som sändes i kabelnätet från Finland. Eftersom Finland har haft tv-reklam sedan i början av 1990-talet kunde man gå runt den svenska lagstiftningen. I samband med övergången från analoga till digitala sändningar försvann förbudet mot åsiktsreklam i TV4 och Liberalerna och Moderaterna gjorde tv-reklam i TV4:s digitala nischkanaler i valrörelsen 2006. Men det var först i och med EUP-valet 2009 som genombrottet skedde.

En något trevande start för politisk tv-reklam gick snabbt över i ett normalstadium där det är nu standard att partierna köper reklam i tv. Under valåret 2014 använde sig alla riksdagspartier utom två – MP och V – av denna möjlighet. Men partiernas filmer har flera distributionskanaler. Förutom tv och biografreklam (som levt vidare in i 2010-talet) förekommer valfilmer på partiernas Youtubekanaler, Facebooksidor och hemsidor. Det är svårt att bedöma vilka filmer som visas i vilken kanal. Längden är den viktigaste markören; är filmen längre än en minut, handlar det med stor säkerhet om en film gjord för nätet.
 

För den som vill ha billig politisk underhållning rekommenderar jag att gå in på Filmarkivet.se där det finns många valfilmer upplagda. En personlig favorit är Högerns valfilm ”Kärlekoch monopol” från 1936. Mycket nöje!

I Nordegren och Epstein var jag den 7 december med och pratade om valfilmer. Lyssna här.

fredag 1 december 2017

Vad kommer valrörelsen handla om?

Snart går vi in i valåret 2018. Vi har haft ganska kraftiga opinionssvängningar det senaste året, framförallt på den borgerliga sidan. Väljarströmmarna mellan framförallt Moderaterna, Sverigedemokraterna och Centern har gjort att opinionsnivåerna mellan dessa partier kraftigt förändrats. Opinionsläget är nu också jämnt mellan blocken (om KD klarar sig kvar) och Sverigedemokraterna har samma parlamentariska position som efter förra valet. Att regeringsfrågan kommer stå i centrum för valrörelsen 2018 är därmed ingen högoddsare. Vem som ska styra Sverige och hur det ska gå till blir utan tvekan en av de största frågorna i nästa års valrörelse.

Men sedan då? Vilka frågor kommer dominera? 1990-talets och 2000-talets valrörelser har oftast varit ett smörgåsbord av sakfrågor. Men 2014 avvek i och med att invandring och integration dominerade vilket jag skrev om i När makten står på spel.

Kommer det bli samma sak 2018 eller kommer någon annan fråga att vara i topp? Ett sätt att försöka förutspå framtiden är att se vilka frågor som dominerat/är på väg uppåt på medborgarnas dagordning åren före en valrörelse. Går vi till förra valet var invandring och integration på stark uppgång redan 2012 och 2013, detsamma gällde skolfrågor och båda dessa var stora valrörelsefrågor 2014. Å andra sidan var också sjukvården på väg uppåt på medborgardagordningen 2012 och 2013, men sjukvård var inte en särskilt stor fråga i valrörelsen 2014.

Ser vi på vad SOM-institutets siffror om medborgarnas dagordning 2017 (som i stort också brukar vara en spegel av vad som står i medierna och diskuteras i den politiska debatten) ligger invandring/integration ännu högre än tidigare, detsamma gäller skolfrågan. Men som sagt, även sjukvården ligger högt. Vad som ligger lågt och är en lågoddsare inför nästa års valrörelse är ekonomi och arbetslöshet. Detsamma gäller miljön.

Så här ser de långsiktiga trenderna ut, men vi vet också att händelser i verkligheten kan förändra bilden radikalt. Döende sälar utanför västkusten inför valet 1988 och kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 påverkade snabbt valrörelsedagordningen.

En del experter förutspår ju också en kommande börskrasch (eller korrigering om man nu väljer det ordet), säkerhetsläget i världen kan också spela in (även om Ukrainakrisen inte gjorde något större avtryck 2014) och om det blir dramatiska miljöhändelser under valåret kan det kanske bli ett miljöval igen. Vi får väl helt enkelt vänta och se.



 

söndag 26 november 2017

Loose lips sink ships!

Skillnaden mellan Martins Strids uttalande om att muslimer inte är 100 procent människor och andra skandaler som Sverigedemokraterna varit inblandade i är flera och viktiga. Pratskandaler har duggat tätt kring SD-politiker i många år. Ofta har dessa varit smyginspelade eller också gjorts via anonyma konton på sociala medier.

Men en skandal får bättre fäste om det finns fallhöjd och det gör det i Martin Strids fall. För det första är det sammanhanget. Sverigedemokraternas landsdagar var tänkt att visa att partiet numera är ett parti som alla andra med ordning och reda och fritt från tokigheter. Martin Strids prestationer i talarstolen inför alla delegater visade att partiet misslyckats med den föresatsen.

För det andra reagerade inte synbart några partikamrater som satt och lyssnade på Strids uttalande. De verkade inte tycka att Strid sa något anmärkningsvärt och ingen begärde heller replik. Om de var förstummade av vad han sa (välvillig tolkning) eller om de höll med om Strids beskrivning av muslimer (illvillig tolkning) vet vi inte. Men att lämna sådana blottor är en dödssynd i det politiska spelet.

För det tredje sändes allt direkt i SVT. Det går inte att skylla på mediernas elaka sätt att välja ut och vinkla. Istället blir det en bild av hur det blir när Sverigedemokraterna själva får styra och ställa. Det gör att fadäsen blir extra allvarlig. Nu försöker partiledningen direkt hantera pratskandalen genom uteslutningsärende och förminska betydelsen. Men det stora problemet ligger i att ingen reagerade direkt på vad Martin Strid sa och där sitter partiet fast som i ett skruvstäd.

fredag 24 november 2017

SD gör en Trump

Det är viktigt med fiender. Inte minst i politiken. Politisk retorik handlar ju till stor utsträckning om att påpeka motståndarnas tillkortakommanden, bristande politik eller varningar för konsekvenserna om deras politik skulle genomföras.

På Sverigedemokraternas landsdagar är det därför knappast förvånande att Moderaterna, Socialdemokraterna och andra partier på olika sätt presenteras i ett negativt ljus. Det hör till det politiska spelet.

Vad som däremot är något uppseendeväckande är att även "svenska medier" får sig en släng av kritiken på ett stort riksdagspartis stämma. Visserligen har nog alla politiker både en och annan synpunkt på journalister och journalistik. Men att likställa nyhetsmedierna med de politiska motståndarna hör inte till vanligheterna.

Här gör SD en Trump. Inte bara politiska motståndare är fiender. Även medierna är fiender och därmed försöker man undergräva såväl mediernas anspråk på att skildra samhälle och politik på ett relevant sätt. Även mediernas granskande roll kan ifrågasättas.

Visst får man kritisera medier och journalister. Det görs hela tiden från såväl vänster som höger. Men SD:s taktik är som Trumps. Medierna målas ut som en fiender till partiet och det som publiceras kan viftas bort som en partsinlaga.

Se SD:s kampanjfilm här.

tisdag 21 november 2017

Annonsering är ingen mänsklig rättighet

Återigen kommer Aftonbladet att neka Sverigedemokraterna att annonsera i valrörelsen. Budskapet från chefredaktören Sofia Olsson Olsén är att tidningen tackar nej till partiets annonser även i valet 2018, precis som man gjort i tidigare val. Partiet värderingar sägs inte stå i samklang med dem som tidningen står för. Mattias Karlsson från SD menar å sin sida att Aftonbladets agerade visar att det demokratiska systemet inte är jämlikt och att Aftonbladet brister i demokratiskt skyldighet (även om han inte vill ha någon lagstiftning).


Det finns ingen lagstiftning förutom den generella yttrandefrihetslagstiftningen, som reglerar svensk politisk reklam. I många andra länder finns det regler på detaljnivå om hur mycket, utrymme för olika partier och begränsningar av innehåll. Men inte i Sverige. Traditionen av svensk politisk kommunikation (både reklam och  journalistik) är oreglerad  och får skötas av inblandade parter. Staten lägger sig inte i. Det innebär också att tidningar givetvis får välja och välja bort annonsörer som de behagar.

Med detta sagt har det också historiskt funnits många exempel på att tidningar vägrat motståndare att köpa annonsplats och gett de politiskt närstående partierna både rabatter eller gratisplats. Kommunisterna vägrades annonsplats i en del borgerliga tidningar och Sverigedemokraterna har också nekats annonsplats i många tidningar genom åren. Den generella trenden över de senaste hundra åren har dock varit att en kombination av medieutveckling och marknad/demokratiargument som gjort att pressen i allt mindre utsträckning gynnat närstående partier och avvisat andra på reklamplats.

Med en press som blivit allt mindre partipress faller argumentet ett visst parti ska gynnas, oavsett om det gäller nyhets-/ledarsidor eller reklamutrymme. När dessutom många tidningar inte heller har en läsekrets som är trogen ett enskilt parti blir det också mer rimligt för både tidningen att släppa fram annonser från olika partier. Som ett extra argument kan tidningen också hävda att man släpper fram alla partiers annonser (om de inte bryter mot lagen) med argumentet att alla partier ska ha rätt att höras.

Aftonbladet tar ett annat beslut och det är inte något iögonfallande i ett historiskt perspektiv, möjligen blir man lite mer förvånad i en tid när SD vuxit till riksdagens tredje största parti och där rimligen många läsare av tidningen röstar på partiet.

Nu ska man dock komma ihåg att för varken Aftonbladet och Sverigedemokraterna är en annons i kvällspressen en särskilt stor sak. Aftonbladets ekonomi hänger inte på en annons från SD och inte heller tror SD rimligen att annonsutrymme i Aftonbladet är avgörande för valframgång. Den politiska annonseringen i pressen har gått ner över tid och aldrig varit särskilt stor i kvällspressen.  Det finns gott om andra kanaler att nå ut med - både betala reklamkanaler och gratiskanaler.

Istället handlar det givetvis om att göra markeringar. Aftonbladet vill markera mot SD och SD tar tacksamt emot. Partiet kan fortsätta att rida på ett anti-etablissemangsperspektiv och framstå som missgynnad av de stora medierna.

Lyssna på kollegan Kajsa Falasca som diskuterar detta i Studio 1.

Läs mer om politisk annonsering i min och kollegan Tomas Odéns bok "Politiska annonser".






fredag 17 november 2017

Tre frågor om en litteraturkanon

Jag kan inte låta bli att tänka på fornminnen....och julafton. Det var det som sverigedemokraten Levi Klausen kom på som exempel på vilken svensk kultur han ville värna i en tv-intervju för några år sedan. 

Exempel är alltid svårare än principer. Det fick kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor känna på i Aktuellt. Att förlora ansiktet offentligt med att inte känna till att Selma Lagerlöf skrivit Gösta Berlings saga, August Strindbergs som upphovsman till Giftas och Klas Östergrens Gentlemen är inte roligt. Risken finns att det häftar fast och att inte minst politiska motståndare har fått en tacksam angreppspunkt i framtiden. Om Busch Thor har otur kommer det att komma pikar från
både det ena och andra hållet om hennes litteraturkunskaper. Dessutom blir ju frågan om litteraturkanon svårt att driva framöver. Tre frågor som mycket väl kan skjuta ett politiskt förslag i sank.


Jämförelsen med sverigedemokraten i Filipstad är kanske orättvis, men det är när det ska ges exempel på vad politiska förslag faktiskt betyder och ge exempel som politiker sätts på prov. Det är i sådana situationer som journalistintervjun är jobbig. Det är inte lätt att komma på sådant som man egentligen vet när man står framför kameran eller har en mikrofon framför sig. Vi har väl alla suttit och suckat över att de tävlande i "Vem vet mest" inte kan svaret på de frågor vi enkelt klarar av i tv-soffan. Men tv-soffa och direktsändning i Aktuellt är olika saker. Inte för jag vet om det var tillfälligt hjärnsläpp hos kristdemokraternas partiledare, men det spelar ingen roll. I det politiska spelet brukar inte sådana hänsyn tas. Det som är sagt är sagt....eller kanske i detta fallet osagt.

torsdag 16 november 2017

VGRfokus - journalistik eller PR?

Västra Götalandsregionen har startat en "nyhetssajt" - VGRfokus. Smaka på det!


"Med nyhetssajten VGRfokus vill regionen lyfta fram allt som regionen gör. Detta ska ske med "en självständig redaktion av tjänstemän som berättar vad som sker, vad som är på gång, om det besvärliga i vår verksamhet och det som är våra glädjeämnen”, skriver direktör Erik Lagersten (Skaraborgsbygden.

Det är inget fel i det. Alla gör nyheter nu för tiden. Klicka in på vilken organisations webbplats som helst så hittar du nyheter. Alla kommunicerar den egna organisationens världsbild. VGR är inget undantag och det finns heller inget märkligt i det.

Bakgrunden är enligt VGR själva - och där håller jag med - att regionjournalistiken kapitulerat. Jag har forskat om regionbevakning i många år. Få redaktioner bevakar regionernas vardag och lokaljournalistikens utsatta läge gör det inte lättare.

Att rapportera om landstingspolitik och regjonfrågor sågs länge av journalisterna som ett viktigt informationsuppdrag. Men i takt med att journalistiken jagar läsare allt mer desperat och organisationer numera har egna kanaler (via webben) ses inte informationsansvaret som lika angeläget från redaktionernas sida.

Jag minns ett seminarium för ca 15 år sedan där en chefredaktören på en större svensk landsortstidning  gjorde en kommentar. När en politiker i publiken kritiserade medierna för att inte längre rapportera om kommunernas verksamhet replikerade han: "det där får ni sköta själva numera. Vi ägnar oss åt det som är nyhetsmässigt".

VGRfokus kan därmed ses som ett svar på den mediestrukturella utvecklingen. Organisationer får själva försöka bli sina egna mediehus. Skriver inte medierna om oss får vi försöka sprida information själva. Visst, men det är inte journalistik. Journalistik förutsätter oberoende, och även om kommunikationsdirektören (som är ansvarig utgivare) hävdar att det vara en självständig redaktion som styr arbetet är det här problematiken ligger.

Jag tror säkert att VGRfokus kommer göra många intressanta nyheter, precis som kundtidningar gör många bra jobb. VGRfokus kommer sannolikt också göra att de traditionella nyhetsmedierna plockar upp en och annan nyhet därifrån. En del blir kanske till och med viralt. På så sätt gör man det som chefredaktören efterlyste på seminariet i början av 2000-talet. Man sköter - delar av - nyhetsförmedlingen själva.

Men det är inte journalistik. Även om det bedyras att redaktionen är självständig undrar man ju om de kommer att kritiskt granska och dra fram skandaler om regionen och dess verksamhet? Hur långt kan "redaktionen av tjänstemän" granska utan att regionen sätter stopp? Om det finns en sådan gräns för uppdraget är det inte journalistik.

Problembilden ställer jag upp på. Det bevakas på tok för lite om regionen (och kommuner), men min uppfattning är inte att det är en bra idé att myndigheterna själva ska försöka agera journalister. Däremot får man givetvis fortsätta och informera om vad regionen gör utifrån att man vill promota den egna verksamheten.
 
Vad är då lösningen? Regionen gör givetvis som den vill. Men jag förstår inte riktigt varför man ska skaffa utgivningsbevis och ha en "självständig" redaktion. Varför klampa in på journalistikens område och göra gränsen mellan journalistik och strategisk kommunikation allt luddigare?

Jag skulle hellre se att journalistiken blir bättre på att bevaka regioner och kommuner. Kanske är det dags att fundera mer över ett utökat public serviceuppdrag?

lördag 11 november 2017

Ian Wachtmeister och skandallogikens paradox

Idag gick Ian Wachtmeister ur tiden. Jag träffade honom en gång, på ett statsvetarseminarium i Göteborg något år efter valet 1991. Wachtmeister och Vivianne Franzén (som senare blev partiledare) var på besök och fick höra Sören Holmberg med kollegor berätta om vilka väljarna som röstade på partiet var. Mina intryck av Wachtmeister före seminariet var väl inte odelat positiva. Jag gillade inte hans populistiska stil och tyckte han aldrig svarade på journalisternas frågor. Men på seminariet blev jag lite imponerad. Till skillnad från Vivianne Franzén, som började hålla något sorts valmöte inför de göteborgska statsvetarna, förstod Ian Wachtmeister precis var han befann sig. Han ställde intressanta och analytiska frågor till valforskarna och jag insåg att han kunde spela flera roller än gamäng på valmöten.

Ny Demokratis politiska historia blev kort. Det viktiga avtrycket handlar inte minst om hur Ian Wachtmeister och Bert Karlsson på några månader lyckades utnyttja medierna för att ta sig in i riksdagen. Den bedriften är utan motstycke i svensk politisk historia. Men bygget blev för skakigt, saknade ordentlig organisatorisk bas och till slut blev konflikter och personstrider för stora.

Ny Demokrati var ett populistiskt högerliberalt parti, eller om man så vill ett missnöjesparti. Även kritiken mot invandringspolitiken var viktig. Från ett politiskt kommunikativt perspektiv förebådade de också Sverigedemokraterna i det att skandallogiken inte fungerade som den brukar. Jag och många andra var förvånande över att partiet växte i opinionen trots att de fick så mycket kritik. Nyckeln till det var givetvis att de som stödde partiet både såg de andra partierna och medierna som en del av etablissemanget. Kritiken blev bara ytterligare ett bevis för Ny Demokrati hotade det etablerade maktetablissemanget. Denna skandallogikens paradox lever vi fortfarande med.