torsdag 17 augusti 2017

Skandaler, skandaler och skandaler

Efter att ha varit en månad i USA har jag följt den svenska politiska debatten på avstånd. Men ärligt talat är det egentligen på samma håll som vanligt eftersom min mediediet på kontoret i Orlando är ungefär densamma som hemma i Göteborg.

Vi har haft ett antal politiska skandaler, den ena mer systeminriktad som sedan blev mer personinriktad (Transportstyrelsen som blev krav på ministeravgångar) och den andra mer privat (Anders Borg). Frågan är om Borggate ens är en politisk skandal då han inte längre är politiker. Idag börjar KU-förhören om regeringens agerande i it-skandalen. Det som gjorde att skandalen fick en kanske oväntad vändning var att alliansen ju i somras meddelade att de skulle förklara misstroende mot tre statsråd där en var formellt ansvarig, de andra hade vetat men inte berättat för statsministern.

I mina ögon var alliansens agerande i första hand strategiskt. Att Anna Johansson skulle få svårt att sitta kvar var ganska självklart. Men agerandet mot Ygerman och Hultqvist måste nog ses mer spelteoretiskt, att man såg sig kunna tvinga bort två populära statsråd. Nu spelade Löfven med och omplacerade Ygerman och synade korten ifråga om Hultqvist. Det är lite av ett chicken-race över det hela och Löfvens agerande ser i detta skede ut att ha varit ganska skickligt. Alliansen, som satt i ett klart överläge, är inte ens säkert en vinnare även om man skulle få bort Hultqvist. Löfven framstår ibland som inte så skicklig i offentliga framträdanden, men han verkar ha ett taktiskt sinnelag och är inte heller rädd att agera offensivt när han är pressad. Det vittnar både förspelet till decemberöverenskommelsen och hanterandet av it-skandalen på Transportstyrelsen.

Borggate är lite speciell i flera avseenden. Det fanns bara anonyma källor och ingen verkade direkt villig att prata, vilket gör att Borgs agerande så här i efterhand kan diskuteras. Genom att gå ut på Facebook och be om ursäkt och berätta att han pratat med de inblandade och även bett om ursäkt till dem gjorde han egentligen rätt enligt många krishanteringsråd. Men det funkade inte. Varför? Krypa till korset och be om ursäkt är ju 1A hos alla krishanterare. Min bedömning är att Borgs agerande istället för att släcka lågorna fick elden att ta fart. Genom att be om ursäkt (då vi egentligen inte visste vad som egentligen hade hänt) bekräftade han ryktena. Kommer under hösten be några studenter titta lite närmare på retoriken och krishanteringen av Borggate för att se om det går att förstå varför det gick som det gick.....

   


söndag 13 augusti 2017

Back on track!

Har medvetet gjort ett uppehåll i bloggandet under sommaren. Har haft en välbehövlig lång semester som avslutades med tre veckor med familjen i Florida. Nu har familjen åkt hem, men jag är kvar i Orlando och ska så vara till i slutet på oktober (kommer dock hem en kort sväng i samband med Bokmässan, men det återkommer jag till i framtida inlägg).

Som visiting professor på Nicholson School of Communication vid University of Central Florida (UFC) kommer jag samarbeta med kollegorna Tim och Deanna Sellnow i olika projekt om kriskommunikation, men jag ska också undervisa en del. Det är faktiskt första gången i mitt ganska långa forskarliv som jag befinner mig en längre period vid ett annat lärosäte och det ser jag fram emot med spänd förväntan.

Under hösten ska jag jobba vidare med mina nya och gamla projekt. Digital mediemoral rullar vidare. Det blir uppstart på två nya projekt: De långsiktiga effekterna av selektiv medieanvändning: Hur medborgarnas världsbilder formas i det nya medielandskapet och KRISAMS (Kriskommunikation och samhällsförtroende i det multipublika samhället). Med andra ord saknas det inte arbetsuppgifter.

De senaste veckorna har det varit många saker man kan och kanske borde tycka till om. Den amerikanske presidentens agerande och mediernas reaktioner är en ständigt pågående debatt, men skandaler på hemmaplan (Transportstyrelsen och Borggate) återkommer jag nog till lite framöver när jag funderat några extra varv.

Men som sagt. Det blir en amerikansk höst

måndag 10 juli 2017

Ett falsklarm i rättan tid?

Ett falskt VMA i form av en varningssignal via siren (Hesa Fredrik!) över Stockholm har gjort sitt avtryck i ett semestrande Sverige. När vi hör sirenen förväntas vi medborgare gå inomhus, stänga dörrar och fönster och lyssna på de traditionella nyhetsmedierna för att få mer information. Det gick inget vidare.

Eftersom det var ett misstag gick inte hela maskineriet igång kring VMA och ingen verkar ha vetat vad som hänt och vad som skulle göras. Ansvariga politiker fick reda på vad som hänt flera timmar efteråt, medierna hade inte fått någon information och det tog lång tid innan de kunde rapportera och inte heller blåstes signalen för "fara över", troligen eftersom det aldrig varit någon fara på taket.

Det klart att MSB kommer få titta närmare på det här och förbättra sina rutiner. Kanske var det en nödvändig väckarklocka för hur man hanterar VMA? Kanske var det också ett effektivt sätt att få allmänheten att lära sig vad VMA betyder och hur man ska agera? Om så sker var det kanske inte så dumt med ett falsklarm trots allt.

lördag 8 juli 2017

Medialiseringen av politik är vid vägs ände

Jag har genom åren brottats med begreppet medialisering. Den som myntat begreppet var ingen mindre än min handledare och professor Kent Asp vid JMG i mitten av 1980-talet. Visserligen finns det andra begrepp som florerade tidigare såsom mediering eller forskare som pratade om tv-samhället. Medialiseringsbegreppet föll därefter lite i glömska men har fått ett uppsving de senaste 10 åren, inte minst tack vare Stig Hjarvard i Danmark, Knut Lundby i Norge och Jesper Strömbäck i Sverige (plus några till). Men även tyskar som Andras Hepp och Friedrich Krotz har skrivit mycket om begreppet.

Jag ska inte fördjupa mig i medialiseringsbegreppet, men efter att ha bevittnat Almedalen på avstånd (via nyhetsmedier och sociala medier) finns det väl inget skäl att egentligen forska om medialiseringen av politik längre. Politik och medier är i dag så tätt sammanvuxet att det knappt ens är meningsfullt att prata om politik utan att medierna finns med. Medialiseringen av politiken har nått till vägs ände.

Om man vill studera medialisering, dvs. hur mediernas logik tar över olika institutioners sätt att fungera eller om man så vill hur olika verksamheter anpassar sig till medierna, finns det mer intressanta forskningsobjekt.

Sport är ett sådant fält där vissa delar är genommedialiserade (läs fotboll), men där det också finns andra där anpassningsprocessen är på gång. Det är riktigt intressant att studera hur sporter förändras i takt med att kraven på medieanpassning ökar. Orientering är en sport som kämpar hårt för att bli mer tv-mässig och veckans VM i Estland var riktigt spännande att följa. Interaktiva GPS-kartor, fler kameror i skogen, kameramän som springer med löparna vid vissa kontroller osv. är alla exempel på hur sporten tv-anpassas. Seglingen under OS är ett annat exempel. Istället för en kamera som försökte göra spännande tv genom att filma ett antal vita segel några hundra meter bort ser vi idag fullödiga produktioner. Kamerabåtar, helikoptrar med kameror och tydliga flaggor på båtarna. Lägg därtill virtuella banmarkeringar mm som gör att det lättare går att följa hur tävlingen går. Den intressanta frågan är hur mycket själva sporten förändras i processen.

Personligen tycker jag därmed att forskningen om medialisering ska syssla mer med andra områden än politik. Sport verkar vara ett fruktbart fält för den som känner sig manad.

torsdag 22 juni 2017

Studio S om fake news och fientliga medier-effekten

Det har varit mycket om fientliga medier-effekten på sistone. Idag var jag med i Studio 1 och pratade återigen om fenomenet. Exemplet jag tog upp gällde den sk "Skyltgate" på Järva-veckan då en skylt med texten "Jimme Åkesson=rasist" syntes på en bild inne i SR:s sändarbuss. Ramaskri i delar av sociala medier om att public service är vänstervridet. Att SR gav en helt rimlig förklaring till att plakatet hamnat i bussen hade svårt att få fäste. Vinkeln var redan satt och logiken var benhård i kritiken mot traditionella medier från alternativa medier på högerkanten och de som är aktiva på sociala medier med samma mediemisstro. Skulle SR erkänna så är de skyldiga. Om inte SR erkänner är det ett också tecken på deras skuld (=traditionella medier ljuger). Hur försvarar man sig mot sådana angrepp? Det går inte. Försvaret kan därmed inte handla om att försöka övertyga de som skriker högst utan att försöka påverka de som lyssnar. Precis som en politisk debatt blir attack och försvar därmed inte en dialog utan ett sätt att försöka påverka den lyssnande publiken. Det är också därför som traditionella medier måste fortsätta att berätta vad de gör och varför, utan att tro att Avpixlats redaktion och deras åsiktsfränders mest aktiva kommentatorer bryr sig de minsta. Det är inte de som ska övertygas. Det är den lyssnande, tysta majoriteten det handlar om. Här kan de traditionella medierna bara fortsätta, berätta om vad man gör, hur man resonerar, vara självkritisk men också hela tiden professionell. Det handlar om att vara förtroendeingivande. Därför gillar jag nyheter där man gör faktakollar, berättar vad vi vet och vad vi inte vet. Att inte väja för det komplexa. 

Vad har då fientliga medier-effekten att göra med det här. Jo, givetvis kommer de som är övertygade om att SR har en anti-SD-agenda uppfatta alla sådana här händelser som bevis på att SR är vänstervridet, oavsett vad SR säger. Har man en stark uppfattning och engagemang är tendensen att se verkligheten som att "alla som inte är med mig är emot mig". Den misstänksamhet mot public service som SD-anhängare har sedan tidigare får därmed vatten på sin kvarn. Oavsett vad som är sant.


Vad bryter då sånt här? Att förändra åsikter hos de allra mest övertygade är svårt eftersom de lever i en värld där all information bekräftar den världsbild de byggt upp. Ska någon som inte är lika fast i ett tänkesätt ändra åsikt måste nog personer som de mediemisstroende litar höja sin röst och uttala tvivel om traditionella mediers systematiska lögner. Kanske är det så man kan få de mediemisstroende att ändra åsikt. 

fredag 16 juni 2017

And now over to something completely different

Jag är ju inte varumärkesforskare så kanske borde jag hålla tyst. Men efter att ha sett dokumentären om Kiss på SVT play började jag fundera en del om autencitet, rockartister och varumärken. Hårdrocksbandet Kiss (jag gillar inte begreppet heavy metal) har ju sedan 1970-talet haft sminkade ansikten (med ett kort avbrott under 1980-talet). Medlemmarna blev med sminkningen olika scenpersonligheter i serietidningsstil - The Starchild (Paul Stanley), The Demon (Gene Simmons), The Spaceman or Space Ace (Ace Frehley), and The Catman (Peter Criss).

Förutom Gene Simmons och Paul Stanley har bandet bytt medlemmar flera gånger. Både Frehley och Criss har kommit tillbaka och försvunnit igen och över åren har andra medlemmar kommit och gått. Det intressanta i sammanhanget är att i nuvarande sättning finns Space Ace och The Catman på scenen igen fastän det är Eric Singer bakom trummorna och Tommy Thayer på gitarr.

Att band fortsätter under samma namn utan att de flesta av de ordinarie medlemmarna finns med är inget nytt. Vi har alla sett olika versioner av rockband som exempelvis 60-talsbandet Animals och 70-talsbanden Slade, Sweet och Smokie åka runt och sjunga de gamla låtarna. Men Kiss tar det ett steg längre, där scenpersonligheterna (med hjälp av sminket) kan leva sina egna liv.

Den intressanta frågan är om Kiss kan leva vidare för evigt även utan att Gene Simmons är The Demon och Paul Stanley som The Starchild. I så fall har vi nått en nivå där fenomenet Kiss överlever sina skapare. Blir lite som en evighetslång tv-serie, där skådespelare byts ut även om karaktärerna lever vidare.

torsdag 15 juni 2017

När Jesper och jag satte "fientliga medier-fenomenet" på kartan

Boken Misstron mot medier från IMS har fått stor uppmärksamhet. Inte minst kapitlet som Jesper Strömbäck och jag skrev om fientliga medier-fenomenet. Från början var jag inte alls påtänkt som medförfattare men Jesper frågade om jag ville vara med på ett hörn eftersom jag sysslat med närbesläktad forskning. Jag är glad att jag tackade ja. För även om jag personligen haft koll på de psykologiska mekanismerna kring föreställningar om medier och medieeffekter är det kanske inte spritt sig till en bredare publik. I dagens Journalisten intervjuas jag om föreställningar om fientliga medier av Johannes Nesser. Läs artikeln här.

tisdag 13 juni 2017

Den vanliga människan blir allt ovanligare

Idag har Aktuellt fått pudla eftersom den s.k. vanliga människan som var med i ett reportage om misstro mot traditionella medier igår visat sig vara ganska ovanlig. Den pensionerade sjuksköterskan hade varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront och därmed knappast så vanlig som hon ville göra gällande.

Jakten på allmänhetens röst, vox populi, är central bland journalister för att få legitimitet i granskningen av samhällseliter. Men frågan är om vi med utvecklingen av sociala medier fått det allt svårare att hitta "allmänheten". Låt oss säga att Aktuellts vanliga människa intervjuats för 20 år sedan. Då fanns visserligen inte några alternativa nätmedier så exemplet kanske haltar en aning. Men poängen är att vi kanske aldrig fått reda på hur ovanlig denna vanliga människa var eftersom granskare inte kunde ha googlat henne. Hon hade troligen gått under radarn och hade hon inte varit medlem i ett parti eller organisation hade sjuksköterskan troligen framstått precis så vanlig som både hon och Aktuellt försökte få det att verka. Sannolikt har vi i alla tider fått se personer i nyhetsmedier som egentligen varit aktivister åt ena eller andra hållet, men det är först nu som det avslöjas.

Därmed har sociala medier blivit både en styrka och svaghet för journalister. Styrkan är givetvis att journalisterna kan kontrollera vem det är som utger sig för att vara "vanlig", men när allt fler delar, likar och skriver på nätforum blir allt fler också mindre och mindre lämpliga att exemplifiera den vanliga människan. Det har med andra ord blivit ovanligt att vara vanlig.

måndag 12 juni 2017

72 timmar - nu som publikation

Jag har tidigare skrivit på bloggen om projektet där Orla Vigsö och jag analyserade Göteborg stads riskkommunikationskampanj 72 timmar. Nu finns  rapporten tillgänglig att ladda ner för den som är intresserad. Rapporten och projektet har fått intressanta spin-offs. Dels mitt deltagande i seminariet "Safe & sound" på svenska ambassaden i Washington i maj och troligen ett kommande projekt om brandsäkerhet och kommunikation.

Ladda ner rapporten här.

lördag 10 juni 2017

Om att påverka med events: ny avhandling från Handels

Idag lade Henrik Jutbring fram sin avhandling Social Marketing Trough Events. Jag har läst den i egenskap av betygsnämndsledamot och skälet till att jag blev inbjuden till detta uppdrag var att Henrik använder medieteorier i sin forskning (framing theory).


Social marketing är marknadsföring som inte syftar till att vi ska köpa saker, utan att vi ska förändra våra beteenden i en för individen/samhället önskvärd inriktning. I Jutbrings studie handlar det i förta hand om Way Out West och när festivalen blev köttfri. Han studerar dels de miljömässiga konsekvenserna, hur olika intressegrupper försökte påverka mediebilden av festivalen och hur det vegetariska initiativet togs emot av besökarna.

Jutbring visar att även en så begränsad händelse som att gå på en festival några dagar verkar påverka många besökare att minska sin köttkonsumtion även på sikt. Om resultaten även kan gälla för andra events så betyder det att man kan fundera på om det kanske är minst lika effektivt (kanske ännu mer) att jobba med attityd och beteendeförändringar i samband med festivaler eller andra events för att få människor att leva ett mer hållbart liv eller vad man nu vill åstadkomma. Kanske är events mer kraftfulla som opinionsbildare än vi trott?



onsdag 7 juni 2017

Digitala och analoga sakfrågor?

En av mina absoluta favoritjournalister är Tomas Ramberg. Kunnig, påläst och med en rejäl dos bitsk humor. Ser alltid fram emot hans kommentarer av svensk politik i SR. Idag sa han någonting som fick mig att tänka efter. I sin analys av Alliansens vedermödor och kommande strategier gjorde han en distinktion mellan symboliska sakfrågor och andra mer vanliga sakfrågor. Han pratade också om dem i termer av digitala och analoga sakfrågor. Till det senare hör mer traditionella sakfrågor såsom försvar, energi, immigration mm. Det är frågor där man kan förhandla. Säger den ene 1 och den andre 3 kan man kanske i en förhandling mötas på halva vägen (=2). De digitala (eller symboliska) är av en annan natur. Där menade Ramberg att det för Alliansen exempelvis gäller förhållandet till Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Här finns det inga tydliga kompromisståndpunkter. Antingen är man för eller emot (0 eller 1). Antingen kan man tänka sig att komma överens med SD och/eller S eller också kan man inte tänka sig detta scenario. En konsekvens är att det blir svårare att komma överens om den politiska debatten handlar om digitala sakfrågor. I en digital sakfråga måste ett parti helt byta ståndpunkt för att komma överens med sin förhandlingspart (kolla in Miljöpartiet i regeringen för denna vånda). Det öppnar upp för kritik inom partiet, hos väljarna och dessutom är det farligt i relation till medierna. För visst är det så att medielogiken gärna vinklar sakfrågor som digitala? Både av journalisterna själva och med hjälp av partiernas politiska motståndare. I den forskning som handlar om blame-games och politisk krishantering kan vi kanske också föra in digitala och analoga frågor som en extra analytisk distinktion. Tack Tomas Ramberg.

söndag 4 juni 2017

En gång var jag före min tid

För tio år sedan skrev jag och kollegan Mats Ekström en artikel med namnet Talk scandals. Upprinnelsen var ett forskningsprojekt jag hade om våra föreställningar om mediers makt. I projektet hade jag särskilt intresserat mig för hur politiker som varit med om en skandal reagerat och agerat. Vad tänkte man? Vad gjorde man? Hur reagerade omgivningen mm? Den mest omfattande delstudien jag gjorde gällde valstugereportaget, där smygfilmade politiker gjorde främlingsfientliga uttalanden för Uppdrag Gransknings reporter i slutet av valrörelsen 2002. Just fokuset på skandaler där någon "säger bort sig" var jag särskilt intresserad av och pratskandaler blev det som jag och Mats sedan utvecklade teoretiskt i artikeln (troligen mitt enda teoretiska bidrag till vårt ämne). Visserligen fanns Twitter men det hade inte bidragit till några större skandaler då. Och det var också innan smartphonen blev var mans egendom, vilket innebar att filma och spela in var ganska begränsat för gemene man.

Med de sociala medierna (och smartphones med ständig uppkoppling) förändrades allt. Många av de skandaler vi ser idag är just pratskandaler. Politiker twittrar mer eller mindre ogenomtänkta saker, andra har filmat ett mindre lyckat framträdande och lagt ut på sociala medier. Vi verkade därmed faktiskt vara lite före vår tid. När vi lanserade begreppet var visserligen granskare och andra positiva, men det är först nu som pratskandaler verkligen blivit skandaler att räkna med. Att vi dessutom har en amerikansk president som ägnar stor del av sin vakna tid att kommunicera mer eller mindre genomtänkt på sociala medier gör inte pratskandaler mindre relevant. Vi lever i pratskandalernas tid.

torsdag 1 juni 2017

De ombytliga väljarna - partistrategernas mardröm

Politisk kommunikation handlar mycket om strategi och taktik. Partistrategerna smider planer och funderar på hur de ska maximera framgångar på olika arenor - hos väljarna, i partiet, mot andra partier, i den förvaltningarna. Även medierna är en central arena, kanske inte som ett mål i sig utan som ett sätt att nå andra arenor.

Över tid är alla forskare överens om att den politiska kommunikationen har professionaliserats. Mer och mer tjänster köps in, kampanjarbetet blir hårdare organiserat och man använder mer avancerade metoder, både för att samla in information och föra ut partiets budskap.

Trots denna trend verkar det bli svårare och svårare för strategerna att göra framgångsrika val. I Marie Grusells och Lars Nords rapport Vinnande kampanjer, förlorade val.Partiernas politiska kommunikation i valrörelsen 2014 tycker man sig se en frustration bland de svenska partiernas strateger. Kompetensen är hög och strategitänket är utvecklat. Trots det inser de att det är svårt att lyckas. Det finns så många parametrar att ta hänsyn till och eftersom alla andra partier försöker göra samma sak är det helt enkelt nästan omöjligt att styra.

De senaste åren verkar också all denna kompetens bli allt mer överraskad av väljarnas reaktioner. Visst kan man skylla på opinionsundersökningarnas bristande träffsäkerhet (som ändå är bättre än sitt rykte). Men till sjunde och sist handlar det om misslyckade politiska bedömningar. Exemplen är oräkneliga. Republikanernas underskattning av Trump (som egentligen är större än att han vann över Clinton), Camerons beslut att utlysa EU-omröstningen, Moderaternas kursändring gällande Sd och Mays strategi att utlysa nyval. I alla dessa situationer har partistrategerna beslut slagit tillbaka eftersom väljarna har valt att stödja andra kandidater eller politiska förslag än de förväntade.


Så trots att partistrategerna blir allt mer professionella verkar det finnas en grupp som man har extremt svårt att hantera. Väljarna, vilka har blivit partistrategernas mardröm. Man kan inte lita på dem överhuvudtaget!

onsdag 31 maj 2017

Ett handslag betyder så mycket

Jag kan inte riktigt släppa det där med Trump och Marcons handskakning. Snacka om symbolpolitik. Hur ledare runt om i världen hanterar Donald Trumps kraftiga och ryckande handskakningsteknik är världsnyheter. Trump leker högstadiemobbare i relation till politiska ledare (och alla andra kritiker) genom förolämpningar på Twitter, knuffa sig fram i kön eller göra en hälsningsceremoni till en maktdemonstration. Han gör precis som de "tuffa" killarna i korridoren på Stenbocksskolan i Ulricehamn 1970-talet. De hängde i korridoren och använde alla möjliga knep för att häckla de svaga och få sig själva att framstå som starka. Trump och för den skull också Erdogan och Putin jobbar i samma anda, även om de sistnämnda inte är lika iögonfallande. Det viktigaste är att framstå som en stark ledare.

Att framstå som stark som politisk ledare är givetvis ingenting som kommit de senaste åren. Styrka har alltid varit ett signum för ledare, framförallt i diktaturer där legitimiteten inte kommer från att kunna förhandla, lyssna in eller på andra sätt vara responsiv utan vara auktoritär, att vara den som bestämmer. Om demokratiskt valda ledare går fram med en auktoritär ledarstil där minsta tecken på svaghet urholkar legitimitet kommer de agera precis som Trump och de andra. Alla tecken på svaghet blir en risk. Det är därför Putin och Erdogan jagar alla som på olika sätt misskrediterar dem och ironiserar eller gör satir. Det är också därför Trump beter sig som han gör. Och då blir också en handskakning ett sätt att visa politisk styrka. Men visst är det en ganska märklig värld vi lever i när nyheterna ägnas åt att analysera handslag?
 

måndag 29 maj 2017

Medierna är alltid vridna - åtminstone i våra egna ögon

I 25 år har jag i olika forskningsprojekt undersökt nyhetsmediernas bevakning av olika saker. Ofta valrörelser, men även bevakning av den kommunala sektor och sjukvård. Även brottslighet har varit i fokus för mitt intresse i någon rapport. När jag är ute och pratar med politiker eller tjänstemän om hur politik och olika sektorer bevakas brukar jag fråga hur stor andel av bevakningen som de själva tror har en negativ vinkling. Svaren jag får brukar bli att det är "en klar majoritet", "det allra mesta" eller "kanske upp till 80 procent". När jag säger att det är ytterst sällsynt att det når över 20 procent om det inte rör en enskild skandal tror de ofta inte på mig. Inom forskningen kallas fenomenet för hostile-media effect, vilket på svenska blir "fientliga medie-effekten". Det är ett psykologiskt fenomen som innebär att ju mer engagerade vi är i en fråga desto mer upplever vi att mediernas bevakning missgynnar oss. Särskilt stark blir denna effekt också nyheten sprids i medier som når en stor publik. Då blir vi ännu mer benägna att tro att mediernas bild påverkar andra på ett sätt som inte är till vår fördel. Med andra ord är inte människor objektiva när de bedömer mediernas bevakning. Människor är subjektiva och präglade av vilket engagemang, vilka åsikter och vilka verklighetsuppfattningar de redan har. Nog för att det finns mycket som medierna kan kritiseras för, men ofta sitter bjälken i betraktarens öga.

Idag publicerar Institutet för mediestudier (IMS) en ny bok med namnet Misstron mot medier. I den medverkar Jesper Strömbäck och jag med ett kapitel om den fientliga medie-effekten (När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet). 

Läs mer om boken och seminariet här, och läs DN-debatt av IMS föreståndare Lars Truedson.

måndag 22 maj 2017

Twin Peaks - när tv-serier blev på allvar

Jag växte upp med Dallas, Falcon Crest och Dynasty. På 1980-talet gjorde tv-serierna intåg i Sverige. Visst hade vi haft Arvingarna och De fattiga och de rika tidigare, men framförallt Dallas gjorde ett starkt intryck. Faktum var att även nyhetsrapporteringen hade inslag när Dallas visades på svensk tv första gången 1981. Så stort var det.

Twin Peaks var något annat. Jag hade redan stiftat bekantskap med David Lynchs i filmer som Elefantmannen, Dune och Blue Velvet. Den sistnämnda hade gjort mig ganska obehagligt berörd med den märkliga kombinationen av naivitet, klichéer, skruvad humor och våld. Visste inte riktigt vad jag skulle känna och gick från bion ganska ambivalent. När Twin Peaks började sändas några år sedan hade jag väl fattat genren och fastnade liksom mina kompisar stenhårt. Vi önskade oss alla en FBI-jacka, sa "damn good coffee" och samlades alla hemma hos några kompisar på måndag kväll för att se senaste avsnittet.

Twin Peaks var något annat än de andra tv-serierna. Blandningen av övernaturliga inslag, med våld, humor, amerikanska klichéer var helt oemotståndligt och var dessutom helt nytt. Vi hade aldrig sett något liknande. Visst var det skruvat, men ändå på allvar. Stilbildande blev det också.

Idag börjar HBO Nordic sända den nya Twin Peaks. Kanske är det bra, kanske inte. Det är ganska osannolikt att det skulle bli lika stilbildande och omvälvande som första 1990. Men den som lever får se.

söndag 21 maj 2017

I diktaturer finns det ingen fri journalistik

Om vi inte hade fri journalistik så skulle de uppmärksammade rättsfallen Tomas Quick och 4-årige Kevin slutat på ett helt annat sätt. Det är lätt att glömma bort det. Journalistik är faktiskt en samhällsinstitution som gör att makthavare inte så enkelt kan göra fel. Visst finns det andra kontrollerande och balanserande institutioner, men journalistiken är ofta det den svage har att förlita sig på när rättssamhället eller politiken tappat intresset. Visst har journalistik brister, inte minst då den ibland dras med i drev och häxjakter där det inte är faktakontroll som styr utan moralisk indignation.  Men trots det är det grävande och faktakontroller som gör att makthavare inte kan bete sig hur som helt. Kent Asp menar att medierna både har en synlig och osynlig makt. Till den synliga makten hör just avslöjanden och granskningar eller påverkan på den allmänna opinionens kunskaper, åsikter och beteenden. Den är givetvis viktig. Men mediernas osynliga makt är minst lika central. Bara den vetskap att man kan bli granskad gör att makthavare inte gör vad som helst. Risken att medierna synar en i sömmarna håller fingrarna i styr. Visst kan man tycka att det ibland är bagateller som avslöjas och att detaljer blåses upp till orimliga proportioner. Det är också sant och då ska medierna ha kritik. Men varje gång jag ser att journalistiken lyckas med en granskning av makthavare påminns jag om skillnaden mellan diktatur och demokrati. I en diktatur finns inga granskande fria medier och inte heller några politiska skandaler. De enda skandaler som finns är de som makthavarna själva har intresse av. 

onsdag 17 maj 2017

Riskforskningsmöte i Washington. Vol 2

Presentationen avklarad inför en mycket välmeriterad församling, inte minst FEMA som är den amerikanska motsvarigheten till MSB. De har genomfört krisberedskapskampanjer och också mätt amerikanarnas krisberedskap i många år. Vill man läsa en av de senaste rapporterna finns den här.

Det var många saker som var uppe till diskussion, inte minst att kommunikatörer lätt agerar experter och inte lyssnar på mottagarna i tillräcklig hög utsträckning. Många tryckte på att möta människor på deras egna villkor och ta reda på vilken hjälp människor vill ha, hur de vill ha information och också respektera den kompetens som människor besitter. Men här finns en intressant spänning om vad som är krishanterares och kriskommunikatörers roller. Den ena ytterligheten om man går hela vägen är att krishanterare och kriskommunikatörer i bästa fall är en coach som kan lyssna in den kompetens som människor har och sedan bidra med den hjälp som de efterfrågar. Då tar man mottagarnas perspektiv fullt ut och gör att på mottagarnas premisser. Den andra ytterligheten är expertrollen som med myndig stämma berättar folk hur de ska göra oavsett vad de vill höra.

Att experter ofta tenderar att vara besserwissar och inte lyssna på människor är ett problem. En av forskarna berättade en bra illustration om en evakuering på Island i samband med ett vulkanutbrott. Experternas planering föll platt eftersom när de kontaktade de boende visade det sig att de hade full koll och helt andra idéer vart de skulle ta vägen. Inte minst beroende på att de visste var de kunde åka och få hjälp med boende och annat stöd.

Men kan man alltid göra så här? Visst måste man lyssna på mottagarna och verkligen förstå deras perspektiv ifråga om hur de gör en risk begriplig och hur de vill hantera den. Men ibland finns det ju vanföreställningar om vad som exempelvis är farligt och vad man bör oroa sig för. Vi tenderar ju ofta oroa oss för sådant som är ganska osannolikt att vi ska råka ut för. Dessutom visar ju studier att många inte har en aning om vad de ska göra eller vad som behövs under en kris.

Balans med andra ord. Att lyssna på mottagarna och förstå deras situation är centralt. Sedan måste insatserna anpassas till deras behov, men helt och hållet kan man kanske inte släppa på expertrollen. Vissa saker vet förhoppningsvis experter också bättre än vi andra.  

måndag 15 maj 2017

Riskforskningsmöte i Washington. Vol 1

Denna vecka är jag medbjuden en svenska delegation som ska diskutera riskhantering och riskkommunikation med amerikanska myndigheter (och forskare). Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som bjudit med mig och det kommer att bli mycket spännande att få delta. Det är mitt första besök i Washington och svenska ambassaden. Ambassaden ligger ner vid vattnet i stadsdelen Georgetown (fantastiskt läge!) bara någon kilometer från området där Vita huset, kongressen och alla berömda monument är belägna. Tog en promenad där igår eftermiddag och dit får även dagens joggningstur gå.



Jag ska göra en kort presentation från min och Orla Vigsøs rapport om kampanjen 72 timmar. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen funderar vi en del kring kontextualisering och riskkommunikation. På många sätt är ju riskkommunikation något av det svåraste man kan ägna sig åt. Målet är att övertyga någon att förbereda sig för något som kanske, men troligen inte alls kommer att hända. Samtidigt vill man skapa uppmärksamhet för att fånga intresset, men som myndighet (som ofta är avsändare) vill man inte heller skrämma upp folk. Myndighetskommunikation kännetecknas ju ofta av att man vill lugna medborgarna om att samhället trots allt fungerar, när medier och andra aktörer larmar som värst. 



Ett dilemma med andra ord. Vad vi kan visa i vår analys är att kampanjen inte var särskilt starkt kontextualiserad. Kampanjen satsade på enkla bilder (ikonografiska) med begränsad text utan att exakt berätta om vilka kriser som kan ske, hur stor risken är och exakt varför just dessa saker ska köpas hem och hur de ska användas. I de experiment vi genomförde tydde också resultaten på att man med ganska enkla tillägg skulle kunna öka människors medvetenhet om vad kampanjen ville åstadkomma (höja riskmedvetenhet och köpa hem en krislåda för att klara några dagar utan ström/värme, vatten i kranen och möjlighet att handla). 

Att det sedan är väldigt svårt att få människor att ta steget från att "göra det vi redan vet" är en ytterligare utmaning. 


För övrigt skriver överlevnadsexperten Herman Geijer lite om vår rapport på sin blogg.

onsdag 10 maj 2017

Krisberedskapsveckan är här

Det är årets krisberedskapsvecka nu. Mellan den 8 och 14 maj pågår en mängd aktiviteter med syfte att vi medborgare ska vara lite bättre förberedda inför en kris. MSB har lanserat kampanjen "Upp och Ner" som syftar till att göra oss lite medvetna om att vi kan hamna i situationer där inte samhället fungerar så som vi är vana. Det finns också filmer med armbryterskan Heidi Andersson att titta och låt sig inspireras av. Tydligen är det 163 kommuner som anordnar aktiviteter på lite olika sätt.

 

I Mölndal där jag bor har jag inte sett röken av någon kampanjaktivitet. Visst finns det lite information på webbplatsen om man letar, men inget som knyter an till "upp och ner".  

Men kollegan Orla Vigsø intervjuas senare idag i TV4 om vår rapport om vår kommande riskkommunikation "72 timmar" som snart finns tillgänglig på MSB:s webbplats. På tal om riskkommunikation åker jag till Washington D.C. på söndag för att vara med på ett runda-bordet samtal på The house of Sweden med representanter från MSB och andra riskforskare. Blir spännande och jag passade på att skaffa lite nya visitkort. Kan kanske behövas?