torsdag 12 oktober 2017

Vem definierar dig?

Vi lever i ett varumärkessamhälle. Alla bygger sitt varumärke, inte minst i sociala medier. Journalister, sportstjärnor, politiker, forskare och alla andra jobbar med branding, inte minst i sociala medier (hej på mig själv!).

Allt offentlighetsarbete handlar om att framträda och försöka få fram en profil som andra gillar och som ger legitimitet för det man håller på med. Men förutom att vi själva försöker promota oss själva blir vi också definierade av andra. Vi blir etiketterade och får smeknamn, öknamn som präglar bilden - inte minst av ens offentliga jag.

De flesta av oss som är med i medierna då och då har nog en föreställning om att andra kommer tycka om oss. Men det kan lika gärna slå tillbaka. Kanske ingen bryr sig (trist!), kanske får vi till och med en etikett som vi aldrig någonsin funderat över (värre!). "Den där medieprofessorn med de skrynkliga skjortorna, dåliga hållningen, konstiga leendet...vad vet jag? Offentligheten är alltid ett risktagande och där är kampen om att etikettera alltid närvarande.

I USA pågår en hätsk kamp om hur Trump ska definieras. Anhängarna trycker på bilden av en handlingskraftig och stark president som motarbetas av "etablissemanget". Trump är en revolutionär som utmanar hela Washington (där allt ses som ett enda stort träsk) och The Media (läs CNN, ABC; NBC; CNBC, New York Times och Washington Post). Motståndarna lyfter fram bilden av en okunnig, inkompetent president som inte bara är dålig utan kanske både galen och farlig. När man växlar mellan olika medier blir man nästan sjösjuk. Det finns helt olika bilder av Trump.

Men även på hemmaplan pågår ständigt en etikettering av politiker. Frågan är bara vilken bild som fastnar. Länge hade exempelvis Anders Borg en hjältegloria över sig, men den fick sig en törn av skandalen i somras. På senare tid naglas bilden fast av Stefan Löfven som en inte allt för skicklig retoriker. Där är jag faktiskt förvånad över att Socialdemokraterna själva inte lyfter fram hans taktiska förhandlingsförmåga. Han spelar högt ibland och saknar inte förmåga att förutse det politiska spelet.

Jimmie Åkesson har på senare tid hamnat lite i skottgluggen på grund av sin lite väl ofta återkommande tendens att hävda att han inte "känner till saker" som är belastande för partiet. När man hörde det första gångerna verkade det rimligt, men nu slår strategin fast vid honom istället.

Etiketter har en tendens att fastna och kan bli svåra att bli av med. Inte minst i dagens digitala värld där allt man gjort eller vad som sagts om en bara är ett knapptryck bort.  

tisdag 10 oktober 2017

När fyllesnack blir offentlighet

Tänk om man kunde införa en lag om att man inte får uttala sig innan man sett filmen, läst boken eller lyssnat på radioprogrammet. Då kanske folk skulle veta vad de uttalar sig om. Nej, givetvis ska vi inte ha det så. Yttrandefriheten ger oss rätten att uttala oss, även om sådant som vi egentligen inte vet någonting om. Det ska vi inte ändra på.

Men om vi inte ska prata lagstiftning kan vi istället prata om anständighet och eftertanke. Kanske borde Magdalena Ribbings ande sväva ovanför det offentliga samtalet lite oftare? Skulle vi slippa de mer obehagliga sociala mediedreven där invektiven haglar? Skulle de som direkt slänger sig på kommentarsfälten, utan att varken ha läst det det uttalar sig om eller tänkt efter ordentligt besinnas till eftertanke? Skulle samtalet på nätet bli lite bättre?

När jag ser kommentarer på nätet - både Twitter och Facebook - tänker jag på bilder jag såg av hur människor i muslimska länder protesterade mot Muhammedteckningarna. De var alldeles rasande och det förekom till och med dödsfall. De brydde sig inte om en dansk yttrandefrihetsdebatt och dessutom spred propagandister bilder som inte alls var hämtade från Jyllands-Posten. Allt för att hetsa upp. De som protesterade var uppviglade och arga för att någon långt borta sades skända deras religion.

Mobbar skrämmer mig - oavsett var de kommer ifrån. Enskilda människor gör det sällan, men när vi agerar i grupp verkar det sämsta i människan lockas fram. Ilska, hat och allmän intolerans. De sociala medierna är som en förstärkare av mänsklig interaktion. Allt blir större, får mer genomslag och när man dessutom inte träffas IRL så blir anonymiteten en skyddsmask. Människor säger saker de aldrig skulle göra ansikte mot ansikte. Tyvärr har nätet gjort att vi avhumaniserar varandra. Att vi inte ser den andre.

Pessimistisk? Ja, faktiskt. Jag befinner mig ganska mycket på nätet och olika sociala medier och tycker mycket är fantastiskt. Jag har fått kontakt med vänner jag hade tappat kontakten med, får tips om filmer, musik och böcker. Det är också en av de vanligaste sätten som jag hittar opinionsartiklar av olika slag och även bloggar. Jag skrattar också ganska mycket.

Men kommentarsfälten och Twitter fyller mig ofta med obehag. Särskilt om det rör politik. Mest påminner de mig om krogsnack. Man sitter och dricker bärs och snackar skit. Högt som lågt blandas i en salig röra. Det gör ju kanske inte så mycket på krogen, men när man lyfter upp fyllesnack till offentlighet blir det inte alltid så lyckat.

Hur är jag själv då? Sitter bjälken i mitt eget öga? Jo, jag har en och annan gång skrivit något för snabbt och även uttalat mig om saker jag egentligen inte kände till så bra. Det ångrar jag. Men jag jobbar med det och har bara under senaste veckan besinnat mig flera gånger och raderat det skrivna istället för att posta. Den här texten fick till exempel ligga till sig en dag innan jag publicerade den. Det borde kanske fler göra?

onsdag 4 oktober 2017

En fråga om skuld - hur blame games fungerar i praktiken

En stor del av krishantering handlar om att tillskriva eller frånskriva ansvar. Inom kriskommunikation är därför forskningen inriktad på hur ansvarsfrågan ska hanteras. Forskning kring apologia (image restoration theory) sysslar med hur ansvarsfrågan retoriskt kan hanteras och hur anseendet hos organisationen kan byggas upp igen. En annan dominerande teori på fältet SCCT (situtational crisis communication theory) fokuserar också på hur ansvar kan identifieras matcha ansvar på rätt nivå.

Inom krishanteringsforskningen förekommer det också mycket diskussioner om sk blame games. En av mina favoriter för att förstå hur ansvar tillskrivs och frånskrivs är hämtat från boken The Politics of Crisis Management (Arjen Boin, Paul t'Hart, Erik Stern & Bengt Sundelius). I boken har de en mycket illustrativ modell för att förstå hur ansvar skyfflas fram och tillbaka mellan olika aktörer. Den som kritiserar ett skeende försöker få ansvaret att drabba ett helt system eller kultur, medan den som vill frånskriva sig ansvar har andra strategier. Här handlar det snarare om att peka ut en enskild syndabock eller att det inträffade var ett enskilt misstag.

Går vi till hur olika aktörer hanterar masskjutningen i Las Vegas kan man ganska lätt förstå positionerna kring ansvar och ansvarsutkrävande. Demokratiska politiker och de som förespråkar mer restriktiva vapenlagar menar att skjutningarna är symptom på ett systemfel och att vapenlagarna måste skärpas. De som inte vill ha hårdare vapenlagar menar istället att Paddock var en "lone wolf", en galen person och då kan man inte lasta systemet. Han blir helt enkelt en syndabock.

I det politiska spelet om ansvar är blame games centralt. Tänk er istället att det hade varit en IS-sympatisör som skjutit så hade frågan om skuld sett helt annorlunda ut. Då hade det istället republikaner försökt att få det att handla om ett systemfel, till en fråga om symptom på att immigration och invandring är felaktigt och att gränserna behöver skärpas.

De som tillskrivs ansvar försöker alltid får det att handla om enskilda misstag, missöden eller något som man rimligen inte kan kontrollera. De som tillskriver ansvar försöker alltid få det till att de som pekas ut antingen är inkompetenta eller att det är fel på systemet. Det är så det politiska spelet om ansvar fungerar.

tisdag 3 oktober 2017

Blir kriserna ett Trumpproblem?

Alla kriser har potential till att skada politiker. Vad som först kan verka vara en fråga för brandkår, polis och sjukvård kommer ofta också handla om politiskt ansvar. Varför hände det? Vem ska lösa krisen? Vem är ansvarig?

Alla politiker vill ha en kris som både avslutas snabbt ifråga om hjälpinsatser och där ansvarsfrågan inte blir långvarig och politiserad. Men det finns gott om exempel om kriser som inte avslutas, varken insatsmässigt eller politiskt. Ta bara tsunamin 2004 där insatsen var ganska kortvarig, men där det (politiska) ansvaret i Sverige länge blev omdebatterat och kanske också bidrog till valresultatet 2006.
 
På nära håll har jag nu följt orkanerna Irma och Maria och masskjutningen i Las Vegas. Jag slås av att  mediebilderna är ganska väsensskilda. En del av det beror givetvis på att jag ifråga om orkanerna befunnit mig i det drabbade området i den ena fallet (Irma) och inte i det andra (Maria). Men det är ju också så att konsekvenserna för Puerto Rico av Maria blev allvarligare än för Florida med Irma. Förstörelsen är helt enkelt mer omfattande och drabbar också ett samhälle som är sämre förberett för en orkan.

Vad som är tydligt i mediebilden är att ansvarsfrågan på ett helt annat sätt fått fäste ifråga om Maria jämfört med Irma. Ansvarsfrågan lyser ännu så länge med sin frånvaro efter Irma här i Florida. Visst har det då och då blossat upp diskussioner om felaktiga rapporter från det nationella orkancentret, att många fick vänta länge på att strömmen kommit tillbaka. Men än så länge har inte kritiken drabbat den politiska nivån. Både guvernören och presidenten verkar klara sig undan mer omfattande kritik. För orkanen Maria är bilden blivit en annan. President Trump är alltid snabb med att berömma de egna myndigheternas insatser (särskilt polis). Det har han gjort i Texas efter Harvey, Irma i Florida och efter Maria i Puerto Rico. Skillnaden är att det i Puerto Rico finns kritik mot hur fort hjälpen kommit. När Trump fick kritik gjorde han som han brukar. Han gick till attack, vilket kanske inte är den bästa strategin i sammanhanget. Överlag är faktiskt Trumps sätt att hantera kriser inte hans bästa gren. Han kan ge oreserverat stöd, berömma sig själv (och de som är i hans "team"), men att visa empati funkar helt enkelt inte för honom. Han låter stel, oengagerad och som han läser innantill. För den delen av symboliskt ledarskap fungerar inte hans retorik alls.

Mediebilden av masskjutningen i Las Vegas i förrgår är ganska annorlunda jämfört med orkanerna. För det första är skjutningar ett snabbare förlopp än en orkan och det finns ingen brist på att få fram information (även om motivet fortfarande är oklart). Mediebilden handlar mest om att försöka klargöra vad som hänt, visa reaktioner från drabbade. Men direkt förs också diskussioner om orsaker till att det kunde ske, även om Vita Huset menar att det är för tidigt att prata om sådant. Som jag ser det lyfts redan diskussioner om vapenlagar, men minst lika mycket om säkerhet ifråga om hur deltagare på konserter ska kunna skyddas. Även implicit kritik mot att mördaren Paddock inte upptäckts finns här och var.

Trump har inte gjort något mer än att skicka sina kondoleanser (som också var märkligt stelt) och givetvis ingenting säga om vapenlagar eller hur man ska kunna förhindra masskjutningar. När det inte fanns några tydliga terroristkopplingar fanns det inte heller någon han kunde skylla på. I ett annat land skulle det genast bli krav på förändrad lagstiftning. Men här undrar jag om det kommer att ske. Bilden som sätts är att det var en "lone wolf" som ingen kunde upptäcka och ska något göras så handlar det om utbyggd säkerhet vid evenemang.

Som läget är nu är Puerto Rico ett större potentiellt hot mot Trump än Las Vegas-skjutningen. Men ett obetänksamt tweet kan givetvis förändra den bilden snabbt.

 





fredag 29 september 2017

Bokmässa, ny artikel och Florida tur och retur

Snabbt hem från Orlando för att göra framträdanden på Bokmässan i Göteborg. Under tre av mässans dagar pratar jag (och Lars Truedson på IMS) om boken När makten står på spel. Journalistik i valrörelser med kollegor från bransch och akademi på ett antal olika sammanhang. Igår var det på Mediescenen på MEG, i TU:s och  Göteborgs universitets montrar. Idag besöker vi Fokus och imorgon Aftonbladet. Många intresserade lyssnare och stort intresse. Mycket handlar om hur SD bevakas och jag vill gärna slå ett extra slag för Mats Ekströms kapitel i boken, som med en internationell utblick tar upp hur journalistik i ett antal europeiska länder bevakar populistiska partier.

Igår fick jag också äntligen veta att det nya numret av tidskriften The Poster kommit ut med sitt nya nummer. Orla Vigsö och jag är gästredaktörer för detta nummer som handlar om politiska affischer. Själv bidrar jag tillsammans med Christina Holtz-Bacha med ett kapitel om jämförelser av negativa kampanjer i tyska och svenska valaffischer från 1945 och fram till idag. Mycket av utvecklingen är likartad ifråga om form, men den historiskt politiska kontexten har också stor betydelse. Ser fram emot att få göra flera affischanalyser med komparativ ansats, vilket kan ge mer kunskap och vad som är specifikt och generellt när det handlar om valaffischer och dess utseende.

På måndag bär det av över Atlanten igen för min sista månad i Florida.


måndag 25 september 2017

Take a knee

Det är inte utan att man börjar nynna på Nationalteaterns låt "John Carlos" när Trump startat ett storbråk med amerikanska sportstjärnor. Sport och politik hör alltid ihop, även om många försöker hävda motsatsen. I USA har nationalistiska symboler en given plats. Nationalsång och flaggor hör till vardagen, inte bara i de högsta ligorna.


NFL-spelaren Colin Kaepernick startade protesterna mot diskrimineringen av svarta i USA för drygt ett år sedan. Detta genom att inte resa sig under nationalsången. Sedan dess har protesterna (take a knee) spridit sig och nu kände president Trump att det var dags att höja rösten. Även om Trump hävdar att han vill att USA ska enas från den starka polariseringen som präglar landet kastar han snarast bränsle på elden i sina kampanjtal och tweets. Donald Trump är ständigt i kampanjläge, det präglar hela hans presidentskap, och bedriver man en ständig kampanj ligger det i sakens natur att man är konfrontativ och splittrar. 

Här i USA finns det givetvis de som som stödjer Trump. Flaggan och nationalsången är starka symboler och de som håller med delar hans problembeskrivning. Att inte hedra flaggan är detsamma som att inte stödja de som gett sitt liv för landet i krig. Kritikerna menar då istället att Trump återigen ger sig på minoriteter och dess (bristande) rättigheter. Han vägrar att se att det finns problem med rasistiska strukturer i USA och inte minst hur polisen hanterar minoriteter.

Här skulle man kunna tro att debatten delas in i konservativa som håller med Trump och liberaler som är emot. Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns också tydliga konservativa röster som också menar att spelarna har konstitutionell rätt att uttrycka sin åsikt (man får ju faktiskt bränna flaggan enligt en dom i HD). Sedan menar de i och för sig att de också har rätt att bojkotta spelare och lag som inte hedrar flaggan. Och debatten slutar inte där för Trump twittar som bekant alltid vidare....

Frågan man som svensk ställer sig är om en liknande situation ens kunnat uppstå i Sverige. Visserligen har röster kritiserat att inte alla spelare sjunger nationalsången i fotbollslandslaget. Men att Stefan Löfven skulle gå ut och kräva att de som inte sjunger skulle kastas ut från landslaget finns inte på kartan. För att skapa liknande reaktioner i Sverige - både politiskt håll och idrottsmän - måste nog Jimmie Åkesson bli statsminister.

torsdag 21 september 2017

Post crisis alerts - ett nytt forskningsfält?

Forskning kring hur människor ska förbereda sig inför en kris och hur de ska agera när krisen bryter ut finns det gott om. I Kriskommunikation 2.0 var det också vårt fokus och även i det nya projektet KRISAMS kommer kommunikation under den akuta krisfasen finnas med, även om vi där framförallt tar sikte på långsiktiga effekter.

Men efter orkanen Irma inser jag att vi kanske behöver uppmärksamma och forska om krisinformation efter krisen - post crisis alerts. Det visar sig att när krisen är över förolyckas människor också, kanske i minst lika hög grad som under själva krisen. 

Inom forskningen har man så vitt jag sett inte diskuterat denna form av kriskommunikation. Det kanske behövs eftersom det finns flera exempel på händelser efter orkanen Irma där människor betett sig på ett sätt de inte borde. Det har tyvärr återigen hänt att människor använder elgeneratorer drivna på diesel inomhus och dör av kolmonoxidförgiftning. Andra har dött av att de gått ut efter orkanen bedarrat och fått elstötar av nedfallande ledningar. Dessutom har det uppmärksammats att människor varit ute och kört trots att utegångsförbudet fortfarande gällde. Risken för olyckor med nedfallna träd, elkablar eller annat var överhängande och folk visste nog inte egentligen varför utegångsförbudet gällde. En annan sak gäller om vattnet är ok att dricka. Trots att det rinner som vanligt i kranen kan det vara förorenat.

Med andra ord har nog jag och mina kriskommunikationsforskarkollegor varit allt för inriktade på att människor inte ska förolyckas av själva orkanen, översvämningen eller vilken kris det nu gäller. Men vi har nog brustit i intresset för post crisis alerts.

tisdag 19 september 2017

Skatt istället för licens är helt fel rubrik

Jag har skrivit ett antal blogginlägg och krönikor genom åren. Även frågan om tv-licens har då och då swischat förbi i mina texter. Letade lite och hittade två krönikor i Borås Tidning som är mer än tio år gamla, där jag tar upp hur medieutvecklingen problematiserar tv-licensen. Dels i en krönika som diskuterar att ett eventuellt "smalt" public-service uppdrag (där man inte håller på med sport och bred underhållning) kan urholka viljan att betala tv-licens, dels i en text som diskuterar digital-tv och det faktum att vi kan titta på tv utan att ha en tv-apparat (vilket ju är grunden för tv-licensen).

Nu verkar det som att tv-licensen är på väg bort. Flera medier har rapporterat om licensens försvinnande (först var tydligen Medierna i P1)  och flera andra förslag som public service-kommitéen förväntas föreslå. Jag är inte så förvånad om licensen försvinner. Det mest förvånande är kanske att tv-licensen fått vara kvar så länge.

Egentligen är inte den viktiga nyheten att licensen ersätts av en skatt. Uppgifterna om ett stärkt public service är intressantare. Det talas om att ge public service förlängd avtalsperiod och att det inte ska få finnas någon regeringsrepresentant i ledningen för något av public service-bolagen. Dessutom verkar man vilja grundlagsskydda public service. Det finns med andra ord en vilja att stärka oberoendet för public service.

Senaste decenniet har stödet för public service blivit allt starkare hos både publik och politiker. Visserligen gnälls det här och var. Men uppfattningen att en uthållig demokrati behöver oberoende institutioner som står emot politiska förändringar får ett allt starkare fäste. Troligen är det utvecklingen i omvärlden, där public service och andra demokratistärkande institutioner monteras ner, som gör att även svenska politiker från höger till vänster vill stärka public service. Vi får väl hoppas det håller hela vägen.


fredag 15 september 2017

Förlorade Arbeiderpartiet i Norge på grund av en valaffisch?

Nej, en valaffisch avgör knappast val. Inte ens om den blir en stor snackis. Inte heller Kosackvalet 1928 avgjordes nog av affischerna - även om retoriken i kampanjen i övrigt bidrog till det. Men bilder kan skada imagen och skapa diskussioner man inte vill ha. De flesta valaffischer är också så menlösa att de troligen varken gör till eller från. Partierna vill gärna att de ska ge lite nyhetsskjuts, men i de allra flesta fall är de alldeles för mjäkiga. Men även trista affischer kan bli ett problem. Eller snarare när bilden som kommunicerar inte står i samklang med de värden man vill kommunicera.

Bilden av Arbeiderpartiets partiledare Jonas Gahr Støre har diskuterats i dessa termer i Norge. En politiker som uppfattas som jordnära och kompetent har stylats om och photoshoppats till oigenkännlighet. Vi har haft svenska exempel. Redan 1991 var affischerna på ledargarnityret i svenska Socialdemokraterna en snackis då Ingvar Carlsson, Allan Larsson och framförallt Mona Sahlin hade stylats på ett sätt svenska väljare aldrig tidigare sett.

I Norge diskuteras nu om bilden av Støre bidrog till att sänka AP? Har kritikerna rätt? Där behöver vi faktiskt mera forskning.

Läs Maria Lundbergs artikel i Aftenposten här.


onsdag 13 september 2017

När teorin blir verklighet - lite tankar efter Irma

Ja, jag överlevde orkanen Irma. Framförallt beroende på att jag bodde i Orlando och inte i några av de mest utsatta områdena i Florida. Mest också beroende på att jag faktiskt förberett mig och höll mig inomhus och var väl skyddad när orkanen drog förbi. Att jag klarat mig ganska bra även utan ström har också att göra med förberedelser. Jag lyssnande på varningarna i medierna och köpte hem vatten, mat, ficklampa och lite andra bra-att-ha-saker. Lite småjobbigt, men egentligen inget problem.

Som kris- och riskkommunikationsforskare är man givetvis också nästan löjligt intresserad av hur kriskommunikationen fungerar i praktiken under en sådan här händelse. Både de teoretiska utgångspunkterna och de empiriska resultaten i Kriskommunikation 2.0 bekräftades tydligt i mina egna erfarenheter av orkanen Irma.

Kriskommunikationens uppgift kan teoretiskt sett sägas vara tre saker. För det första (1) att tillhandahålla information så att människor klarar den akuta fasen av krisen, för det andra (2) att ge information om ansvarsförhållanden så att man som medborgare kan utkräva ansvar samt att för det tredje (3) få information så att man kan bearbeta krisen.

Långt innan Irma drog in fanns det gott om information, där det framförallt handlade om att förbereda sig, men också om att få veta vilken väg Irma skulle ta. Orkaners framfart är alltid svårbedömda. Jag satt mycket framför Tv:n och blev ganska imponerad av hur de i detalj kunde informera om utvecklingen och även om risker för tornados, översvämningar och flodvågor. Dessutom var det gott om information om evakueringar, vad man skulle tänka på mm.

Det är också helt klart att lokala medier och nationella/internationella har helt olika fokus. De förra är mycket mer orienterade mot att försöka uppfylla den första kravet på kriskommunikation. De nationella och framförallt internationella mediernas roll här är faktiskt lite oklar. Min bild är att de på många sätt mest driver oro. Visst ska andra kunna orientera sig om vad som händer i världen, men det var dessa medier som var alarmistiska.

För att komplettera tv:n listade jag mig på Orlando Sentinels (lokaltidningen) maillista om orkanen och började följa ett antal orkanrelaterade sajter (USA:s orkancenter) samt hashtaggen #hurricaneIrma. Dessutom får man varningar i mobilen om man befinner sig inom ett område som riskerar att ska drabbas av orkaner.

Den andra funktionen - att utkräva ansvar har precis startat. Ofta kommer den ju efter den akuta fasen. Kritiken mot Trump . som fanns efter Harvey - har jag inte sett än. Däremot har kritiska röster höjts mot att amerikanska orkancentret inte prickade in att Irma svängde mer österut och drabbade Orlando mer än vad de sagt. Men som sagt, ansvarsutkrävandet kommer säkert mer efter hand.

Den tredje funktionen - att ge information för krisbearbeting är lite mer undflyende och kanske också mer flytande. Det handlar om att de drabbade ska få göra sin röst hörd, att ledare ska utöva symboliskt ledarskap, att samhället inte ska splittras mm. En typ av information och berättelser som går in under denna kategori är grupper på sociala medier där man kan söka efter information om hur det gått för drabbade, grupper om man behöver hjälp eller kan ge hjälp. Andra berättelser som florerar runt i medierna är hur Floridabor hjälper varandra i tider av kris. Har t ex hört radiopratare som lyft fram att den polarisering som ofta hörs fram i debatten inte syntes när Irma slog till. Alla hjälper alla oavsett vad man står politiskt. En annan berättelse som fick viral spridning är om kvinnan som innan orkanen kom lämnade över det sista dieseldrivna elaggregatet som fanns kvar på Walmart till en man som hade nedsatt lungkapacitet och behövde kunna koppla in elaggregat för att på hjälp att andas. Hon togs fram som ett exempel på att samhället håller ihop, vi hjälper varandra även om vi inte känner varandra.





söndag 10 september 2017

Hur gick det? Vet inte - fråga igen om några dagar

Vi lever i ett samhälle där vi har sekunduppdatering eller om man så vill ett on-line-samhälle. Å andra sidan visar det sig gång efter annan att vid stora katastrofer finns det en tydlig fördröjningseffekt. Det är fortfarande så att det ofta dröjer en eller flera dagar innan omfattningen av en katastrof står klar. Vi såg det i tsunamikatastrofen 2004 då det tog flera dagar innan rapporterna från Aceh nådde nyhetsflödet. Dödssifforna steg helt plötsligt till flera hundra tusen.

Men även i områden med stor medietäckning begriper man inte omfattningen innan efteråt. Ibland beror det på att områden saknar mediebevakning eller att kommunikationsstrukturen slagits ut. I andra fall handlar det om att saker och ting sker med viss fördröjning, såsom översvämningarna i USA efter orkanerna Katarina eller Harvey. Men det handlar också om att det helt enkelt tar några dagar innan vi får överblick över en katastrof. När vi är mitt i den ser vi inte helheten utan bara små delar.

Därför är först efteråt som vi kan förstå vad som hänt, trots att vi i stort sett är uppdaterade hela tiden. Själv sitter jag nu med regnet piskande på taket i Orlando när Irma slår till och med ständig liveuppdatering på tv:n som stått på hela dagen. Men hur det gått i Florida Keys eller i Naples? Ingen aning. Fråga mig igen om några dagar. Just nu vet jag faktiskt ingenting.

torsdag 7 september 2017

När makten står på spel

I maj 1991 så ringde min telefon. Det var professor Kent Asp på JMG som undrade om jag och Nicklas Håkansson - som jag satt och skrev uppsats tillsammans med - ville jobba för honom och koda nyheterna under valrörelsen 1991. Eftersom vi tyckte det lät lite spännande tackade vi ja och började mäta och lusläsa tidningar och tv sommaren och hösten 1991. Skälet till att vi överhuvudtaget fick frågan var att ingen av studenterna på C-kursen var intresserade. Så Kent fick börja leta bland B-kursstudenterna istället, där jag och Nicklas skrev en uppsats om mediernas personifiering med Peter Esaiasson som handledare.


Kent Asp genomförde sin sista Medievalsundersökning 2010 och skrev tillsammans med Johannes Bjerling Mediekratin en sammanfattande analys av mediernas bevakning av valrörelserna 1979-2010.

För att fortsätta tidserien genomförde jag tillsammans med forskningsassistenterna Linnéa Damber och Karin Wändal 2014 års Medievalsundersökning och presenterade resultaten i maj 2016 på seminariet där Kent avtackades.

Dessa resultat presenteras nu i boken När makten står på spel - journalistik i valrörelser  (Bengt Johansson och Lars Truedson (red), utgiven av Institutet för Mediestudier. Förutom ett kapitel om mediernas bevakning av valrörelsen 2014 har många kollegor bidragit (läs mer här).

Ladda ner boken här eller beställ den från IMS.


onsdag 6 september 2017

I väntan på Irma

Orkanen Irma kan kanske bli den värsta som drabbat USA. Vindhastigheterna är över 185 miles/h och bilderna strömmar nu in från öarna i Karibien som drabbats. I Orlando, där jag befinner mig, räknar man med att vi nås av stormen framemot söndag kväll och måndag. Prognoserna är ännu osäkra och vi vet inte exakt vilken bana den tar. Guvernören har utlyst nödläge och satt staten i krisberedskap, vägtullarna är borttagna och människor har börjat hamstra vatten och konserver. Irma är också det enda som man pratar om just nu och tydligen börjar det bli ont om bensin här och var. Priset har också stigit ännu mer, vilket det gjorde redan efter Harvey. Nu ligger priset på en gallon på 2.70 mot 2.20 för några veckor sedan.

Jag var i eftermiddags med i P4 Göteborg (ca 2 timmar in i programmet) och berättade om mina upplevelser på plats. Som nyhetsjunkie och risk- och krisforskare är det ju också yrkesmässigt intressant att följa nyhetsrapporteringen. Det är slående att upplevelsen av fara verkar vara större ju längre bort ifrån stormen man befinner sig. Kanske inte så konstigt eftersom den enda bild man får är katastrofrubrikerna från nyheterna. Inte så att man inte bryr sig här. Långt därifrån. Myndigheter och medier fullständigt svämmar över med varningar, tips och råd och bilder från där Irma drar fram. Men det finns också motbilder. De som varit med om orkaner tidigare, hur de brukar utvecklas och inte minst då det här i Orlando oftast inte blir lika allvarligt som vid kusten. Vi såg också sådana resultat i Kriskommunikation 2.0, där intervjuade berättade om hur  anhöriga ringde och var mer oroliga än de som var på plats.

Vad jag själv gjort är att köpt på mig mer konserver och dryck. Vattnet var slut på Walmart igår men jag räknar med att det kommer finnas mer snart. Har pratat med min hyresvärd om att vi ställer min bil i universitetets garage, ska köpa en powerbank ikväll och lite ljus/tändstickor. Sedan tänker jag inte gå ut söndag och måndag och hoppas att jag klarar mig bra med dessa förberedelser.


fredag 1 september 2017

Känslor och politisk kommunikation

Det är mycket känslor i politik, inte minst i valkampanjer. Visst ska vi som medborgare ta det mest upplysta valet. Men vi är inte (bara) rationella varelser utan drivs också av känslor. Inte minst när det gäller politik. Det räcker ju att gå in på sociala medier och se hur känslorna rasar så fort politik och samhällsfrågor debatteras.

Ett akademiskt bidrag till detta forskningsfält har jag (tillsammans med kollegorna Tom Carlson i Åbo och Orla Vigsø) nyligen publicerat i boken Political Advertising in the 2014 European Parliament Elections (Holtz-Bacha, Novelli & Rafter (red).

I kapitlet (Persuading beyond Words: Visual Appeals in the 2014 European Election Campaign) tar vi sikte på den delen av politisk reklam som inte är textbudskap, utan kommuniceras med bilder och logotyper. Analyserna visade också inte oväntat att en stor del av affischer och filmer hade visuella element såsom bilder på politiker och andra symboler. Men det visade sig också att detta var allra mest dominant i de nya EU-medlemmarna i Östeuropa. Dessutom hade euroskeptiska partier ett tycke för att använda visuella element i kommunikationen.







tisdag 29 augusti 2017

Jimmie är faktiskt ett sänke

Nu säger jag det: Sverigedemokraterna kommer aldrig ingå i en regering så länge Jimmie Åkesson är partiledare. Det kan tyckas som en korkad sak att säga med tanke på att partiet vuxit sedan varje val de ställt upp i. Med Åkesson som partiledare är dessutom SD Sveriges andra största parti i opinionsmätningarna. Inget tyder heller på att de kommer att göra ett sämre valresultat 2018 jämfört med valet fyra år tidigare.

Mitt argument bygger på att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna tvätta bort sin vit-makt-koppling så länge som ledargarnityret gick in i partiet då det klart och tydligt var starkt främlingsfientligt (och inte "bara" invandrarkritiskt). Jimmie Åkesson är en mycket skicklig debattör och politiker (även om han då och då drabbas av minnesförlust eller har märkligt dålig insyn i detaljer i partiet). Till detta hör att han också är extremt populär bland sina väljare. Inte bland något parti är anhängarna lika entusiastiska över sin partiledare.

Men problemet är historien. Ingen kan väl på allvar tro på Åkesson när han säger att han gick med i SD för att de var EU-kritiker? Samma misstanke gäller hela den nuvarande partiledningen, vilket gör att de är politiskt omöjliga hos de andra partierna (troligen även moderaterna). Då spelar det i stort sett ingen roll hur populär han är bland de egna väljarna.

För att Sverigedemokraterna ska komma i regeringsställning krävs det att partiet antingen blir så stort att de får bilda en minoritetsregering eller att Jimmie & co försvinner så att en ny partiledning som inte har samma historiska belastning tar vid. En partiledning som kommit in i partiet senare och kan omfamna den socialkonservativa ideologin utan att vara behäftad med associationer till vit-makt rörelsen. Frågan är om det finns några sådana utmanare i partiet?

måndag 28 augusti 2017

Dark ads = dark ages?

Dark ads! Smaka på ordet. Känns ju som Dark web, Darh Vadar och allt annat otäckt man kan tänka sig. I Marin Schoris utmärkta artikel där kollegorna Marie Grusell och Henrik Oscarsson också uttalar sig, görs en bra genomgång om hur politiska marknadsförare i Trumpkampanjen använde sig sociala medier för att samla in data om användare, identifiera dem och sedan sända ut specialdesignade budskap för denna målgrupp. Poängen är också att bara den tilltänkta målgruppen kunde se dessa budskap, ingen annan.

Även om det på många sätt verkar skrämmande är det viktigt att hålla tungan rätt i mun när fenomenet diskuteras. Frågan är ju vad som egentligen är nytt och om detta nya på något sätt hotar demokratiska värden.

För det första så är ju detta egentligen vad alla som håller på med reklam eller politisk kommunikation alltid strävat efter. Att inte slösa bort resurser på en massa människor som varken är intresserade eller går att övertyga. Istället kan man på individnivå nå de människor som man har en vettig chans att övertala. Trump var ju heller knappast först med micro-targeting, det var en metod som Obama använde framgångsrikt. Det nya är att insamlingen av information via sociala medier görs systematiskt och att den också bara sänds ut till den målgrupp man vill nå. I princip på individnivå eller om man så vill en digital dörrknackningskampanj. I detta finns inget som jag ser det egentligen inget problem.

Mer problematiskt blir det på budskapssidan. Erfarenheterna från USA är att det knappast är de mest balanserade politiska budskapen som skickas ut, utan ofta hårdvinklade och ibland rent lögnaktiga. Nu är detta knappast heller något som är nytt i politisk kommunikation. Politisk reklam är allt som oftast hårt vinklat, både ifråga om hur verkligheten beskrivs och motståndarens karaktär. Egentligen är inte heller detta nyheter. Sedan kan man ju ha synpunkter på hur politisk propaganda ser ut, men historiskt sett är det inte unikt att politiska aktörer hårdvinklar sina budskap.

Det nya är istället att det inte sker i offentligheten. Det är bara de som får budskapen som får se dem. Inte journalister, inte politiska motståndare eller väljare med andra preferenser. Häri ligger då den demokratiska faran. Påståenden får stå oemotsagda och får inte den genomlysning som ett samhälle med fri åsiktsbildning behöver. Det lär väl knappast gå att förbjuda dark ads, men man kan antingen försöka reglera så att partier måste registrera vad de ska sända ut. Jag tror dock mer på att de som får reklam via Facebook delar och visar vad som skickas ut. Jag tror knappast - åtminstone ur ett svenskt perspektiv - kommer att gå att skräddarsy kampanjer så att de inte träffar några som inte håller med. Och håller man med kan man ju dela ändå! Mer offentlighet med andra ord när partierna försöker komma undan med digital dörrknackning.  

Harvey vs Trump

Tweetsen flödar som vanligt från den amerikanske presidenten. Och givetvis så även kritiken. Även om orkanen Harvey blev nedgraderad från 4 till 1 på indexet för orkaner har den skapat stor förödelse i Texas och inte minst översvämningarna är gigantiska. Om rapporterna stämmer kanske det värsta är kvar eftersom det ska regna smått otroliga mängder de närmaste dagarna. Att naturkatastrofer är en fara för politiska ledare är inget nytt. George W. Bush fick mycket kritik för sitt agerande under och efter Katerina 2005 och idag vet alla ledare att det är viktigt att visa empati och förmåga att leda i samband med kriser. Förr så var naturkatastrofer något som framförallt skulle hanteras av berörda myndigheter, men kraven på politiska ledares agerande har ökat. Från svensk horisont har alla politiker insett att kriser och katastrofer också har en politisk dimension ifråga om ledarskap. Vid skogsbranden i Västmanland gjorde både Fredrik Reinfeldt (då statsminister) och Stefan Löfven (oppositionsledaren) uttalanden och besök på plats. Ledare måste uttala sig och agera rätt.

Trump har ännu så länge nöjt sig med att twittra med budskapet om att allt är under kontroll och att han ska åka dit när han kan utan att störa räddningsarbetet. Kritiken har inte ännu så länge riktats mot hans krishantering. Men kritik har han fått för att han tagit andra kontroversiella politiska beslut i orkanens skugga. Inte minst är benådningen av den ökände sheriffen Joe Arpaio det som väcker störst ilska. Många menar att Trump medvetet gjorde detta för att undgå kritik när nyhetsintresset var riktat åt ett annat håll.

Det finns mycket att säga om kriser och ledarskap. Vill man fördjupa sig i det ska man givetvis titta på vad Arjen Boin & Co håller på med. Deras utmärkta bok The politics of crisis management har för övrigt kommit ut i en ny upplaga.

Sedan berör vi det lite grand i Kriskommunikation 2.0 och vi kommer också ägna mer intresse åt det i KRISAMS.


lördag 26 augusti 2017

Man vill ju vara en i gänget

Anständighet. Ett ord som yttrats många gånger efter händelserna på Medborgarplatsen. Moral alltså. Vad får man säga och inte. Det gäller då inte i första hand yttrandefrihet, dvs. vad som är tillåtet att säga utan om vad som är moraliskt försvarbart att säga.

Om man funderar på vad som skreks mot de sittstrejkande är det både begripligt och obegripligt. I grunden handlar det om att människor i princip kan göra och säga vad som helst i skydd av andra. Jaget blir osynligt i en folkmassa. Ansvaret delas och jag behöver inte själv stå där och utkrävas ansvar. Kanske inte ens skam eftersom gruppen skyddar mig. Att människor kan säga eller göra saker i en grupp har inget med politik att göra. Lyssna till vad som sägs på en fotbollsläktare en vanlig allsvensk match. Grupper skapar en egen moral. Denna mekanism går så att säga från gruppen till den enskilde.


I samarbete med möjligheten att dela ansvar finns också en annan mekanism som handlar om att vi vill vara en del av gruppen. Att skratta med, säga eller göra något för att bli inkluderad och räknas som en i gänget. Vi vill alla bli bekräftade och säger och gör saker för att passa in. En sorts radikalisering helt enkelt. Denna mekanism går då istället från den enskilde till gruppen.

De socialpsykologiska mekanismer vi såg på Medborgarplatsen är givetvis inte unika för "Sverigevänner" utan kan hittas i alla sociala grupper - mer eller mindre. Inte minst har Internet bidragit till att skapa miljöer där båda dessa socialpsykologiska mekanismer aktiveras. Delat ansvar och en vilja att vara en del av gemenskapen hittar man på vilket nätforum som helst. De allra mest obskyra kulturella yttringar har kunnat hitta en plats där de känner sig hemma.

Det betyder dock inte att det som skreks på Medborgarplatsen var oanständigt. Men det var inte obegripligt. 

tisdag 22 augusti 2017

Vad kostar en president?

En sanning inom forskning om politisk reklam är att den som har mest pengar vinner. Inte alltid förstås, men oftast. Nu kan man alltid hävda att kausaliteten inte är självklar. Det kan ju vara så att en kandidat som har mer karisma, starkare budskap, mer stöd av partiet, vind i opinionsseglen kanske får in mer pengar som kan läggas på kampanjen. Med andra ord så är den en förstärkande spiral där popularitet ger pengar som kan spenderas och kanske också mer popularitet.

På Opensecrets.org kan man detaljstudera hur mycket som lagts i kampanjkostnader på olika val i USA. Faktum var att presidentvalet i USA inte var dyrare än den tidigare presidentvalen. Man får faktiskt gå tillbaka till valet 2000 mellan Bush och Gore för att se ett mindre kostsamt presidentval sett till pengar.

Valet 2016 gick också emot den allmänna visdomen att den som spenderar mest vinner. Trumps kampanj var betydligt billigare (ca 50%) än Clintons. Hillary Clinton fick in och gjorde åt nästan 800 miljoner dollar och motsvarande siffra för Donald Trump var drygt 400 miljoner dollar. Men Twitter är ju som bekant gratis

måndag 21 augusti 2017

Vem är det man pratar med?

I SR igår gjorde kollegan Orla Vigsø (som vanligt) ett starkt framträdande när han förklarade logiken i hur snöflingor blivit en symbol som framförallt extrema högeraktivister på nätet använder för att diskreditera motståndare. Lyssna på inslaget här. Även journalisten Jack Werner var med och gjorde ett antal intressanta poänger. En viktig sak som han påpekade var att kommunikation riktas mot olika publiker och när vi diskuterar vad och varför människor gör som de gör på nätet (och i andra sammanhang) måste man klargöra den kommunikativa situationen.

Att använda snöflingor, mjölk eller grodan Pepe har blivit en standardrepertoar i rasistkretsar på nätet och Werner menade att det inte alltid spelar så stor roll om människor utanför denna krets förstår vad som menas. De som använder dem är inte i första hand intresserade av att utomstående ska förstå. Istället vill man visa att man är "en i gänget", att man kan koderna och är någon håller med.

(Politisk) kommunikation är ju inte alltid riktad mot den man kanske först tror. Exempelvis är ju inte debatter mellan politiker en debatt där de faktiskt tror att de kan övertyga den de pratar med. Politiska debatter handlar om att påverka dem som lyssnar inte den som man för tillfället för en argumentation emot.

Alla politiska utspel och kommentarer som sker i någon form av offentlighet har oftast flera olika målgrupper och det är lätt att trampa  fel om man reducerar förståelsen av kommunikationen till det som först verkar vara en publik. Ofta är just problemet med kommunikation att den är multipublik, dvs. riktar sig mot flera olika arenor samtidigt. Politikers utspel är ju nästan alltid riktade mot väljarna, men också mot de politiska motståndarna, mot de allierade partierna, mot det egna partiet internt och kanske till departement och förvaltningar eller andra organisationer. Gäller det en politisk skandal pratar dessutom politikern mot en privat arena också eftersom skadeverkningarna i allra högsta grad också rör familj, släkt, vänner och bekanta.

Ska vi förstå politisk kommunikation måste vi med andra ord alltid försöka se hur kommunikation försöker balansera olika arenor. Det är minst sagt ett svårt konststycke och det är inte konstigt om det blir galet ibland.

lördag 19 augusti 2017

Historien är alltid politisk

Händelserna i Charlottesville har återigen satt ljuset på historien, vad som ska vara kvar och vad som ska tas bort. I Sverige har vi haft debatt om Pippi Långstrump i Söderhavet och Tintin i Kongo. Givetvis vitt skilda händelser men argumenten som florerar runt är desamma. Ska sådant som uppfattas som otidsenligt tas bort eller ska det få vara kvar (i offentligheten). Som så ofta är det inte så enkelt som det först verkar.

Argument 1 är: vi vill inte längre skylta med detta offentligt. De kulturella artefakterna ska inte nödvändigtvis förstöras men det är inte sådant vi vill stå för. Man kan därmed plocka ner statyer eller ta bort böcker från bibliotek. Så här argumenterar de som vill ta bort sydstatssymboler i USA eller för den skull den gamla versionen av Pippi i Söderhavet. Argumentet är då att det inte är något konstigt utan något som alltid görs, alltid har gjorts och det är inget kontroversiellt med det. Kulturen ska spegla tidsandan.

Argument 2 är att vi inte ska röra historien. Hur skulle det se ut om vi plockade bort saker som för tillfället inte passar in i det rådande politiska klimatet eller tidsandan. Har vi en gång lyft fram något ska det få stå kvar som ett minne av hur det en gång var. Vi kanske inte längre gillar det, men börjar vi revidera historien så vet man inte var det slutar. De som försvarar tycker att statyer ska få stå kvar oavsett hur blodbesudlade de är. Tintin i Kongo ska kunna lånas på bibliotek och kanske även pickaninny-dockan i Kalle Anka på julafton ska få vara kvar.

I det senare argumentet döljs det egentligen två olika positioner. Den ena är en genuin rädsla för ett sluttande plan. Börjar vi censurera och plocka bort vet vi inte var det slutar. Dessa personer tycker inte att general Lee var en hyvens snubbe, att Tintin i Kongo är en förträfflig bok eller att Pippi i Söderhavet måste ha en far som var negerkung. Men börjar vi skriva om, plocka bort så har vi öppnat för att i en annan tid plocka bort andra saker med liknande argument. Staten kommer kanske inte alltid vara god.

Men vissa som använder argumentet ovan gör det bara av svepskäl. De inte vill ta bort det som uppfattas som opassande, detta eftersom man faktiskt står för de värderingar som statyn, boken eller filmen uttrycker. I Charlottesville var detta tydligt. Statyerna ska stå kvar, inte för att amerikanerna ska minnas och skämmas för vad det som en gång hänt utan för att symbolerna står för något som vissa fortfarande gillar. Men i den offentliga debatten är det mer opportunt att istället använda argument 2 och prata om yttrandefrihet som princip. De som står för denna syn skulle också troligen ganska snabbt hävda argument 1 när de får makten och glatt hävda att vissa otidsenliga kulturella uttryck måste rensas ut. Ungern och Polen är bra exempel där yttrandefrihetsargument viftas bort när man själv kommit till makten.

Det här är en kamp som alltid pågår och det är en kamp om tolkningsföreträde. I Sverige har vi lite yrvaket insett att alla inte är överens. Det finns personer som har andra värderingar som går i skarp kontrast med de vedertagna, även om de använder yttrandefrihet som argument.

Var ska man då landa? Att segraren berättar historien vet vi alla och alla samhällen kommer att ha en kamp om vilka symboler som ska få spegla samhället. Att saker kommer ställas ut och tas bort och ofta är det inget problem om man är på den "vinnande" sidan. Men om man inte håller med? Det viktigaste är kanske att vi har en öppen debatt om det. Varför kom de här kulturella uttrycken till från början? I vilken tid lyftes de fram? Exemplet med sydstatsstatyerna är ett bra exempel då de inte är särskilt gamla utan sattes upp på 1920- och 1930-talet för att markera vit överhöghet och sydstatsflaggan på stadshuset i South Carolina som det var bråk om för något år sedan sattes upp först på 1960-talet. Med andra ord visar exemplen från USA att var det en politisk handling att från början ställa upp statyerna och hissa flaggor. Det finns ingen opolitisk historia.

Vi kanske också bör skilja mellan vad vi vill visa upp som saker vi står för och sådant som vi har kvar och visar i ett sammanhang som gör det begripligt. Men detta förutsätter faktiskt att vi är överens om grundprincipen - vad som är otidsenligt/olämpligt och inte - och det senaste tidens debatter visat är att konsensus inte råder utan att det handlar om en kamp om värderingar.

Jonas Thente och Evelyn Schreiber skriver om detta i DN. Även Jens Liljestrand diskuterar statyfrågan i Expressen.



torsdag 17 augusti 2017

Skandaler, skandaler och skandaler

Efter att ha varit en månad i USA har jag följt den svenska politiska debatten på avstånd. Men ärligt talat är det egentligen på samma håll som vanligt eftersom min mediediet på kontoret i Orlando är ungefär densamma som hemma i Göteborg.

Vi har haft ett antal politiska skandaler, den ena mer systeminriktad som sedan blev mer personinriktad (Transportstyrelsen som blev krav på ministeravgångar) och den andra mer privat (Anders Borg). Frågan är om Borggate ens är en politisk skandal då han inte längre är politiker. Idag börjar KU-förhören om regeringens agerande i it-skandalen. Det som gjorde att skandalen fick en kanske oväntad vändning var att alliansen ju i somras meddelade att de skulle förklara misstroende mot tre statsråd där en var formellt ansvarig, de andra hade vetat men inte berättat för statsministern.

I mina ögon var alliansens agerande i första hand strategiskt. Att Anna Johansson skulle få svårt att sitta kvar var ganska självklart. Men agerandet mot Ygeman och Hultqvist måste nog ses mer spelteoretiskt, att man såg sig kunna tvinga bort två populära statsråd. Nu spelade Löfven med och omplacerade Ygeman och synade korten ifråga om Hultqvist. Det är lite av ett chicken-race över det hela och Löfvens agerande ser i detta skede ut att ha varit ganska skickligt. Alliansen, som satt i ett klart överläge, är inte ens säkert en vinnare även om man skulle få bort Hultqvist. Löfven framstår ibland som inte så skicklig i offentliga framträdanden, men han verkar ha ett taktiskt sinnelag och är inte heller rädd att agera offensivt när han är pressad. Det vittnar både förspelet till decemberöverenskommelsen och hanterandet av it-skandalen på Transportstyrelsen.

Borggate är lite speciell i flera avseenden. Det fanns bara anonyma källor och ingen verkade direkt villig att prata, vilket gör att Borgs agerande så här i efterhand kan diskuteras. Genom att gå ut på Facebook och be om ursäkt och berätta att han pratat med de inblandade och även bett om ursäkt till dem gjorde han egentligen rätt enligt många krishanteringsråd. Men det funkade inte. Varför? Krypa till korset och be om ursäkt är ju 1A hos alla krishanterare. Min bedömning är att Borgs agerande istället för att släcka lågorna fick elden att ta fart. Genom att be om ursäkt (då vi egentligen inte visste vad som egentligen hade hänt) bekräftade han ryktena. Kommer under hösten be några studenter titta lite närmare på retoriken och krishanteringen av Borggate för att se om det går att förstå varför det gick som det gick.....

   


söndag 13 augusti 2017

Back on track!

Har medvetet gjort ett uppehåll i bloggandet under sommaren. Har haft en välbehövlig lång semester som avslutades med tre veckor med familjen i Florida. Nu har familjen åkt hem, men jag är kvar i Orlando och ska så vara till i slutet på oktober (kommer dock hem en kort sväng i samband med Bokmässan, men det återkommer jag till i framtida inlägg).

Som visiting professor på Nicholson School of Communication vid University of Central Florida (UFC) kommer jag samarbeta med kollegorna Tim och Deanna Sellnow i olika projekt om kriskommunikation, men jag ska också undervisa en del. Det är faktiskt första gången i mitt ganska långa forskarliv som jag befinner mig en längre period vid ett annat lärosäte och det ser jag fram emot med spänd förväntan.

Under hösten ska jag jobba vidare med mina nya och gamla projekt. Digital mediemoral rullar vidare. Det blir uppstart på två nya projekt: De långsiktiga effekterna av selektiv medieanvändning: Hur medborgarnas världsbilder formas i det nya medielandskapet och KRISAMS (Kriskommunikation och samhällsförtroende i det multipublika samhället). Med andra ord saknas det inte arbetsuppgifter.

De senaste veckorna har det varit många saker man kan och kanske borde tycka till om. Den amerikanske presidentens agerande och mediernas reaktioner är en ständigt pågående debatt, men skandaler på hemmaplan (Transportstyrelsen och Borggate) återkommer jag nog till lite framöver när jag funderat några extra varv.

Men som sagt. Det blir en amerikansk höst

måndag 10 juli 2017

Ett falsklarm i rättan tid?

Ett falskt VMA i form av en varningssignal via siren (Hesa Fredrik!) över Stockholm har gjort sitt avtryck i ett semestrande Sverige. När vi hör sirenen förväntas vi medborgare gå inomhus, stänga dörrar och fönster och lyssna på de traditionella nyhetsmedierna för att få mer information. Det gick inget vidare.

Eftersom det var ett misstag gick inte hela maskineriet igång kring VMA och ingen verkar ha vetat vad som hänt och vad som skulle göras. Ansvariga politiker fick reda på vad som hänt flera timmar efteråt, medierna hade inte fått någon information och det tog lång tid innan de kunde rapportera och inte heller blåstes signalen för "fara över", troligen eftersom det aldrig varit någon fara på taket.

Det klart att MSB kommer få titta närmare på det här och förbättra sina rutiner. Kanske var det en nödvändig väckarklocka för hur man hanterar VMA? Kanske var det också ett effektivt sätt att få allmänheten att lära sig vad VMA betyder och hur man ska agera? Om så sker var det kanske inte så dumt med ett falsklarm trots allt.

lördag 8 juli 2017

Medialiseringen av politik är vid vägs ände

Jag har genom åren brottats med begreppet medialisering. Den som myntat begreppet var ingen mindre än min handledare och professor Kent Asp vid JMG i mitten av 1980-talet. Visserligen finns det andra begrepp som florerade tidigare såsom mediering eller forskare som pratade om tv-samhället. Medialiseringsbegreppet föll därefter lite i glömska men har fått ett uppsving de senaste 10 åren, inte minst tack vare Stig Hjarvard i Danmark, Knut Lundby i Norge och Jesper Strömbäck i Sverige (plus några till). Men även tyskar som Andras Hepp och Friedrich Krotz har skrivit mycket om begreppet.

Jag ska inte fördjupa mig i medialiseringsbegreppet, men efter att ha bevittnat Almedalen på avstånd (via nyhetsmedier och sociala medier) finns det väl inget skäl att egentligen forska om medialiseringen av politik längre. Politik och medier är i dag så tätt sammanvuxet att det knappt ens är meningsfullt att prata om politik utan att medierna finns med. Medialiseringen av politiken har nått till vägs ände.

Om man vill studera medialisering, dvs. hur mediernas logik tar över olika institutioners sätt att fungera eller om man så vill hur olika verksamheter anpassar sig till medierna, finns det mer intressanta forskningsobjekt.

Sport är ett sådant fält där vissa delar är genommedialiserade (läs fotboll), men där det också finns andra där anpassningsprocessen är på gång. Det är riktigt intressant att studera hur sporter förändras i takt med att kraven på medieanpassning ökar. Orientering är en sport som kämpar hårt för att bli mer tv-mässig och veckans VM i Estland var riktigt spännande att följa. Interaktiva GPS-kartor, fler kameror i skogen, kameramän som springer med löparna vid vissa kontroller osv. är alla exempel på hur sporten tv-anpassas. Seglingen under OS är ett annat exempel. Istället för en kamera som försökte göra spännande tv genom att filma ett antal vita segel några hundra meter bort ser vi idag fullödiga produktioner. Kamerabåtar, helikoptrar med kameror och tydliga flaggor på båtarna. Lägg därtill virtuella banmarkeringar mm som gör att det lättare går att följa hur tävlingen går. Den intressanta frågan är hur mycket själva sporten förändras i processen.

Personligen tycker jag därmed att forskningen om medialisering ska syssla mer med andra områden än politik. Sport verkar vara ett fruktbart fält för den som känner sig manad.

torsdag 22 juni 2017

Studio S om fake news och fientliga medier-effekten

Det har varit mycket om fientliga medier-effekten på sistone. Idag var jag med i Studio 1 och pratade återigen om fenomenet. Exemplet jag tog upp gällde den sk "Skyltgate" på Järva-veckan då en skylt med texten "Jimme Åkesson=rasist" syntes på en bild inne i SR:s sändarbuss. Ramaskri i delar av sociala medier om att public service är vänstervridet. Att SR gav en helt rimlig förklaring till att plakatet hamnat i bussen hade svårt att få fäste. Vinkeln var redan satt och logiken var benhård i kritiken mot traditionella medier från alternativa medier på högerkanten och de som är aktiva på sociala medier med samma mediemisstro. Skulle SR erkänna så är de skyldiga. Om inte SR erkänner är det ett också tecken på deras skuld (=traditionella medier ljuger). Hur försvarar man sig mot sådana angrepp? Det går inte. Försvaret kan därmed inte handla om att försöka övertyga de som skriker högst utan att försöka påverka de som lyssnar. Precis som en politisk debatt blir attack och försvar därmed inte en dialog utan ett sätt att försöka påverka den lyssnande publiken. Det är också därför som traditionella medier måste fortsätta att berätta vad de gör och varför, utan att tro att Avpixlats redaktion och deras åsiktsfränders mest aktiva kommentatorer bryr sig de minsta. Det är inte de som ska övertygas. Det är den lyssnande, tysta majoriteten det handlar om. Här kan de traditionella medierna bara fortsätta, berätta om vad man gör, hur man resonerar, vara självkritisk men också hela tiden professionell. Det handlar om att vara förtroendeingivande. Därför gillar jag nyheter där man gör faktakollar, berättar vad vi vet och vad vi inte vet. Att inte väja för det komplexa. 

Vad har då fientliga medier-effekten att göra med det här. Jo, givetvis kommer de som är övertygade om att SR har en anti-SD-agenda uppfatta alla sådana här händelser som bevis på att SR är vänstervridet, oavsett vad SR säger. Har man en stark uppfattning och engagemang är tendensen att se verkligheten som att "alla som inte är med mig är emot mig". Den misstänksamhet mot public service som SD-anhängare har sedan tidigare får därmed vatten på sin kvarn. Oavsett vad som är sant.


Vad bryter då sånt här? Att förändra åsikter hos de allra mest övertygade är svårt eftersom de lever i en värld där all information bekräftar den världsbild de byggt upp. Ska någon som inte är lika fast i ett tänkesätt ändra åsikt måste nog personer som de mediemisstroende litar höja sin röst och uttala tvivel om traditionella mediers systematiska lögner. Kanske är det så man kan få de mediemisstroende att ändra åsikt. 

fredag 16 juni 2017

And now over to something completely different

Jag är ju inte varumärkesforskare så kanske borde jag hålla tyst. Men efter att ha sett dokumentären om Kiss på SVT play började jag fundera en del om autencitet, rockartister och varumärken. Hårdrocksbandet Kiss (jag gillar inte begreppet heavy metal) har ju sedan 1970-talet haft sminkade ansikten (med ett kort avbrott under 1980-talet). Medlemmarna blev med sminkningen olika scenpersonligheter i serietidningsstil - The Starchild (Paul Stanley), The Demon (Gene Simmons), The Spaceman or Space Ace (Ace Frehley), and The Catman (Peter Criss).

Förutom Gene Simmons och Paul Stanley har bandet bytt medlemmar flera gånger. Både Frehley och Criss har kommit tillbaka och försvunnit igen och över åren har andra medlemmar kommit och gått. Det intressanta i sammanhanget är att i nuvarande sättning finns Space Ace och The Catman på scenen igen fastän det är Eric Singer bakom trummorna och Tommy Thayer på gitarr.

Att band fortsätter under samma namn utan att de flesta av de ordinarie medlemmarna finns med är inget nytt. Vi har alla sett olika versioner av rockband som exempelvis 60-talsbandet Animals och 70-talsbanden Slade, Sweet och Smokie åka runt och sjunga de gamla låtarna. Men Kiss tar det ett steg längre, där scenpersonligheterna (med hjälp av sminket) kan leva sina egna liv.

Den intressanta frågan är om Kiss kan leva vidare för evigt även utan att Gene Simmons är The Demon och Paul Stanley som The Starchild. I så fall har vi nått en nivå där fenomenet Kiss överlever sina skapare. Blir lite som en evighetslång tv-serie, där skådespelare byts ut även om karaktärerna lever vidare.

torsdag 15 juni 2017

När Jesper och jag satte "fientliga medier-fenomenet" på kartan

Boken Misstron mot medier från IMS har fått stor uppmärksamhet. Inte minst kapitlet som Jesper Strömbäck och jag skrev om fientliga medier-fenomenet. Från början var jag inte alls påtänkt som medförfattare men Jesper frågade om jag ville vara med på ett hörn eftersom jag sysslat med närbesläktad forskning. Jag är glad att jag tackade ja. För även om jag personligen haft koll på de psykologiska mekanismerna kring föreställningar om medier och medieeffekter är det kanske inte spritt sig till en bredare publik. I dagens Journalisten intervjuas jag om föreställningar om fientliga medier av Johannes Nesser. Läs artikeln här.

tisdag 13 juni 2017

Den vanliga människan blir allt ovanligare

Idag har Aktuellt fått pudla eftersom den s.k. vanliga människan som var med i ett reportage om misstro mot traditionella medier igår visat sig vara ganska ovanlig. Den pensionerade sjuksköterskan hade varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront och därmed knappast så vanlig som hon ville göra gällande.

Jakten på allmänhetens röst, vox populi, är central bland journalister för att få legitimitet i granskningen av samhällseliter. Men frågan är om vi med utvecklingen av sociala medier fått det allt svårare att hitta "allmänheten". Låt oss säga att Aktuellts vanliga människa intervjuats för 20 år sedan. Då fanns visserligen inte några alternativa nätmedier så exemplet kanske haltar en aning. Men poängen är att vi kanske aldrig fått reda på hur ovanlig denna vanliga människa var eftersom granskare inte kunde ha googlat henne. Hon hade troligen gått under radarn och hade hon inte varit medlem i ett parti eller organisation hade sjuksköterskan troligen framstått precis så vanlig som både hon och Aktuellt försökte få det att verka. Sannolikt har vi i alla tider fått se personer i nyhetsmedier som egentligen varit aktivister åt ena eller andra hållet, men det är först nu som det avslöjas.

Därmed har sociala medier blivit både en styrka och svaghet för journalister. Styrkan är givetvis att journalisterna kan kontrollera vem det är som utger sig för att vara "vanlig", men när allt fler delar, likar och skriver på nätforum blir allt fler också mindre och mindre lämpliga att exemplifiera den vanliga människan. Det har med andra ord blivit ovanligt att vara vanlig.

måndag 12 juni 2017

72 timmar - nu som publikation

Jag har tidigare skrivit på bloggen om projektet där Orla Vigsö och jag analyserade Göteborg stads riskkommunikationskampanj 72 timmar. Nu finns  rapporten tillgänglig att ladda ner för den som är intresserad. Rapporten och projektet har fått intressanta spin-offs. Dels mitt deltagande i seminariet "Safe & sound" på svenska ambassaden i Washington i maj och troligen ett kommande projekt om brandsäkerhet och kommunikation.

Ladda ner rapporten här.

lördag 10 juni 2017

Om att påverka med events: ny avhandling från Handels

Idag lade Henrik Jutbring fram sin avhandling Social Marketing Trough Events. Jag har läst den i egenskap av betygsnämndsledamot och skälet till att jag blev inbjuden till detta uppdrag var att Henrik använder medieteorier i sin forskning (framing theory).


Social marketing är marknadsföring som inte syftar till att vi ska köpa saker, utan att vi ska förändra våra beteenden i en för individen/samhället önskvärd inriktning. I Jutbrings studie handlar det i förta hand om Way Out West och när festivalen blev köttfri. Han studerar dels de miljömässiga konsekvenserna, hur olika intressegrupper försökte påverka mediebilden av festivalen och hur det vegetariska initiativet togs emot av besökarna.

Jutbring visar att även en så begränsad händelse som att gå på en festival några dagar verkar påverka många besökare att minska sin köttkonsumtion även på sikt. Om resultaten även kan gälla för andra events så betyder det att man kan fundera på om det kanske är minst lika effektivt (kanske ännu mer) att jobba med attityd och beteendeförändringar i samband med festivaler eller andra events för att få människor att leva ett mer hållbart liv eller vad man nu vill åstadkomma. Kanske är events mer kraftfulla som opinionsbildare än vi trott?



onsdag 7 juni 2017

Digitala och analoga sakfrågor?

En av mina absoluta favoritjournalister är Tomas Ramberg. Kunnig, påläst och med en rejäl dos bitsk humor. Ser alltid fram emot hans kommentarer av svensk politik i SR. Idag sa han någonting som fick mig att tänka efter. I sin analys av Alliansens vedermödor och kommande strategier gjorde han en distinktion mellan symboliska sakfrågor och andra mer vanliga sakfrågor. Han pratade också om dem i termer av digitala och analoga sakfrågor. Till det senare hör mer traditionella sakfrågor såsom försvar, energi, immigration mm. Det är frågor där man kan förhandla. Säger den ene 1 och den andre 3 kan man kanske i en förhandling mötas på halva vägen (=2). De digitala (eller symboliska) är av en annan natur. Där menade Ramberg att det för Alliansen exempelvis gäller förhållandet till Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Här finns det inga tydliga kompromisståndpunkter. Antingen är man för eller emot (0 eller 1). Antingen kan man tänka sig att komma överens med SD och/eller S eller också kan man inte tänka sig detta scenario. En konsekvens är att det blir svårare att komma överens om den politiska debatten handlar om digitala sakfrågor. I en digital sakfråga måste ett parti helt byta ståndpunkt för att komma överens med sin förhandlingspart (kolla in Miljöpartiet i regeringen för denna vånda). Det öppnar upp för kritik inom partiet, hos väljarna och dessutom är det farligt i relation till medierna. För visst är det så att medielogiken gärna vinklar sakfrågor som digitala? Både av journalisterna själva och med hjälp av partiernas politiska motståndare. I den forskning som handlar om blame-games och politisk krishantering kan vi kanske också föra in digitala och analoga frågor som en extra analytisk distinktion. Tack Tomas Ramberg.

söndag 4 juni 2017

En gång var jag före min tid

För tio år sedan skrev jag och kollegan Mats Ekström en artikel med namnet Talk scandals. Upprinnelsen var ett forskningsprojekt jag hade om våra föreställningar om mediers makt. I projektet hade jag särskilt intresserat mig för hur politiker som varit med om en skandal reagerat och agerat. Vad tänkte man? Vad gjorde man? Hur reagerade omgivningen mm? Den mest omfattande delstudien jag gjorde gällde valstugereportaget, där smygfilmade politiker gjorde främlingsfientliga uttalanden för Uppdrag Gransknings reporter i slutet av valrörelsen 2002. Just fokuset på skandaler där någon "säger bort sig" var jag särskilt intresserad av och pratskandaler blev det som jag och Mats sedan utvecklade teoretiskt i artikeln (troligen mitt enda teoretiska bidrag till vårt ämne). Visserligen fanns Twitter men det hade inte bidragit till några större skandaler då. Och det var också innan smartphonen blev var mans egendom, vilket innebar att filma och spela in var ganska begränsat för gemene man.

Med de sociala medierna (och smartphones med ständig uppkoppling) förändrades allt. Många av de skandaler vi ser idag är just pratskandaler. Politiker twittrar mer eller mindre ogenomtänkta saker, andra har filmat ett mindre lyckat framträdande och lagt ut på sociala medier. Vi verkade därmed faktiskt vara lite före vår tid. När vi lanserade begreppet var visserligen granskare och andra positiva, men det är först nu som pratskandaler verkligen blivit skandaler att räkna med. Att vi dessutom har en amerikansk president som ägnar stor del av sin vakna tid att kommunicera mer eller mindre genomtänkt på sociala medier gör inte pratskandaler mindre relevant. Vi lever i pratskandalernas tid.

torsdag 1 juni 2017

De ombytliga väljarna - partistrategernas mardröm

Politisk kommunikation handlar mycket om strategi och taktik. Partistrategerna smider planer och funderar på hur de ska maximera framgångar på olika arenor - hos väljarna, i partiet, mot andra partier, i den förvaltningarna. Även medierna är en central arena, kanske inte som ett mål i sig utan som ett sätt att nå andra arenor.

Över tid är alla forskare överens om att den politiska kommunikationen har professionaliserats. Mer och mer tjänster köps in, kampanjarbetet blir hårdare organiserat och man använder mer avancerade metoder, både för att samla in information och föra ut partiets budskap.

Trots denna trend verkar det bli svårare och svårare för strategerna att göra framgångsrika val. I Marie Grusells och Lars Nords rapport Vinnande kampanjer, förlorade val.Partiernas politiska kommunikation i valrörelsen 2014 tycker man sig se en frustration bland de svenska partiernas strateger. Kompetensen är hög och strategitänket är utvecklat. Trots det inser de att det är svårt att lyckas. Det finns så många parametrar att ta hänsyn till och eftersom alla andra partier försöker göra samma sak är det helt enkelt nästan omöjligt att styra.

De senaste åren verkar också all denna kompetens bli allt mer överraskad av väljarnas reaktioner. Visst kan man skylla på opinionsundersökningarnas bristande träffsäkerhet (som ändå är bättre än sitt rykte). Men till sjunde och sist handlar det om misslyckade politiska bedömningar. Exemplen är oräkneliga. Republikanernas underskattning av Trump (som egentligen är större än att han vann över Clinton), Camerons beslut att utlysa EU-omröstningen, Moderaternas kursändring gällande Sd och Mays strategi att utlysa nyval. I alla dessa situationer har partistrategerna beslut slagit tillbaka eftersom väljarna har valt att stödja andra kandidater eller politiska förslag än de förväntade.


Så trots att partistrategerna blir allt mer professionella verkar det finnas en grupp som man har extremt svårt att hantera. Väljarna, vilka har blivit partistrategernas mardröm. Man kan inte lita på dem överhuvudtaget!

onsdag 31 maj 2017

Ett handslag betyder så mycket

Jag kan inte riktigt släppa det där med Trump och Marcons handskakning. Snacka om symbolpolitik. Hur ledare runt om i världen hanterar Donald Trumps kraftiga och ryckande handskakningsteknik är världsnyheter. Trump leker högstadiemobbare i relation till politiska ledare (och alla andra kritiker) genom förolämpningar på Twitter, knuffa sig fram i kön eller göra en hälsningsceremoni till en maktdemonstration. Han gör precis som de "tuffa" killarna i korridoren på Stenbocksskolan i Ulricehamn 1970-talet. De hängde i korridoren och använde alla möjliga knep för att häckla de svaga och få sig själva att framstå som starka. Trump och för den skull också Erdogan och Putin jobbar i samma anda, även om de sistnämnda inte är lika iögonfallande. Det viktigaste är att framstå som en stark ledare.

Att framstå som stark som politisk ledare är givetvis ingenting som kommit de senaste åren. Styrka har alltid varit ett signum för ledare, framförallt i diktaturer där legitimiteten inte kommer från att kunna förhandla, lyssna in eller på andra sätt vara responsiv utan vara auktoritär, att vara den som bestämmer. Om demokratiskt valda ledare går fram med en auktoritär ledarstil där minsta tecken på svaghet urholkar legitimitet kommer de agera precis som Trump och de andra. Alla tecken på svaghet blir en risk. Det är därför Putin och Erdogan jagar alla som på olika sätt misskrediterar dem och ironiserar eller gör satir. Det är också därför Trump beter sig som han gör. Och då blir också en handskakning ett sätt att visa politisk styrka. Men visst är det en ganska märklig värld vi lever i när nyheterna ägnas åt att analysera handslag?
 

måndag 29 maj 2017

Medierna är alltid vridna - åtminstone i våra egna ögon

I 25 år har jag i olika forskningsprojekt undersökt nyhetsmediernas bevakning av olika saker. Ofta valrörelser, men även bevakning av den kommunala sektor och sjukvård. Även brottslighet har varit i fokus för mitt intresse i någon rapport. När jag är ute och pratar med politiker eller tjänstemän om hur politik och olika sektorer bevakas brukar jag fråga hur stor andel av bevakningen som de själva tror har en negativ vinkling. Svaren jag får brukar bli att det är "en klar majoritet", "det allra mesta" eller "kanske upp till 80 procent". När jag säger att det är ytterst sällsynt att det når över 20 procent om det inte rör en enskild skandal tror de ofta inte på mig. Inom forskningen kallas fenomenet för hostile-media effect, vilket på svenska blir "fientliga medie-effekten". Det är ett psykologiskt fenomen som innebär att ju mer engagerade vi är i en fråga desto mer upplever vi att mediernas bevakning missgynnar oss. Särskilt stark blir denna effekt också nyheten sprids i medier som når en stor publik. Då blir vi ännu mer benägna att tro att mediernas bild påverkar andra på ett sätt som inte är till vår fördel. Med andra ord är inte människor objektiva när de bedömer mediernas bevakning. Människor är subjektiva och präglade av vilket engagemang, vilka åsikter och vilka verklighetsuppfattningar de redan har. Nog för att det finns mycket som medierna kan kritiseras för, men ofta sitter bjälken i betraktarens öga.

Idag publicerar Institutet för mediestudier (IMS) en ny bok med namnet Misstron mot medier. I den medverkar Jesper Strömbäck och jag med ett kapitel om den fientliga medie-effekten (När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet). 

Läs mer om boken och seminariet här, och läs DN-debatt av IMS föreståndare Lars Truedson.

måndag 22 maj 2017

Twin Peaks - när tv-serier blev på allvar

Jag växte upp med Dallas, Falcon Crest och Dynasty. På 1980-talet gjorde tv-serierna intåg i Sverige. Visst hade vi haft Arvingarna och De fattiga och de rika tidigare, men framförallt Dallas gjorde ett starkt intryck. Faktum var att även nyhetsrapporteringen hade inslag när Dallas visades på svensk tv första gången 1981. Så stort var det.

Twin Peaks var något annat. Jag hade redan stiftat bekantskap med David Lynchs i filmer som Elefantmannen, Dune och Blue Velvet. Den sistnämnda hade gjort mig ganska obehagligt berörd med den märkliga kombinationen av naivitet, klichéer, skruvad humor och våld. Visste inte riktigt vad jag skulle känna och gick från bion ganska ambivalent. När Twin Peaks började sändas några år sedan hade jag väl fattat genren och fastnade liksom mina kompisar stenhårt. Vi önskade oss alla en FBI-jacka, sa "damn good coffee" och samlades alla hemma hos några kompisar på måndag kväll för att se senaste avsnittet.

Twin Peaks var något annat än de andra tv-serierna. Blandningen av övernaturliga inslag, med våld, humor, amerikanska klichéer var helt oemotståndligt och var dessutom helt nytt. Vi hade aldrig sett något liknande. Visst var det skruvat, men ändå på allvar. Stilbildande blev det också.

Idag börjar HBO Nordic sända den nya Twin Peaks. Kanske är det bra, kanske inte. Det är ganska osannolikt att det skulle bli lika stilbildande och omvälvande som första 1990. Men den som lever får se.

söndag 21 maj 2017

I diktaturer finns det ingen fri journalistik

Om vi inte hade fri journalistik så skulle de uppmärksammade rättsfallen Tomas Quick och 4-årige Kevin slutat på ett helt annat sätt. Det är lätt att glömma bort det. Journalistik är faktiskt en samhällsinstitution som gör att makthavare inte så enkelt kan göra fel. Visst finns det andra kontrollerande och balanserande institutioner, men journalistiken är ofta det den svage har att förlita sig på när rättssamhället eller politiken tappat intresset. Visst har journalistik brister, inte minst då den ibland dras med i drev och häxjakter där det inte är faktakontroll som styr utan moralisk indignation.  Men trots det är det grävande och faktakontroller som gör att makthavare inte kan bete sig hur som helt. Kent Asp menar att medierna både har en synlig och osynlig makt. Till den synliga makten hör just avslöjanden och granskningar eller påverkan på den allmänna opinionens kunskaper, åsikter och beteenden. Den är givetvis viktig. Men mediernas osynliga makt är minst lika central. Bara den vetskap att man kan bli granskad gör att makthavare inte gör vad som helst. Risken att medierna synar en i sömmarna håller fingrarna i styr. Visst kan man tycka att det ibland är bagateller som avslöjas och att detaljer blåses upp till orimliga proportioner. Det är också sant och då ska medierna ha kritik. Men varje gång jag ser att journalistiken lyckas med en granskning av makthavare påminns jag om skillnaden mellan diktatur och demokrati. I en diktatur finns inga granskande fria medier och inte heller några politiska skandaler. De enda skandaler som finns är de som makthavarna själva har intresse av. 

onsdag 17 maj 2017

Riskforskningsmöte i Washington. Vol 2

Presentationen avklarad inför en mycket välmeriterad församling, inte minst FEMA som är den amerikanska motsvarigheten till MSB. De har genomfört krisberedskapskampanjer och också mätt amerikanarnas krisberedskap i många år. Vill man läsa en av de senaste rapporterna finns den här.

Det var många saker som var uppe till diskussion, inte minst att kommunikatörer lätt agerar experter och inte lyssnar på mottagarna i tillräcklig hög utsträckning. Många tryckte på att möta människor på deras egna villkor och ta reda på vilken hjälp människor vill ha, hur de vill ha information och också respektera den kompetens som människor besitter. Men här finns en intressant spänning om vad som är krishanterares och kriskommunikatörers roller. Den ena ytterligheten om man går hela vägen är att krishanterare och kriskommunikatörer i bästa fall är en coach som kan lyssna in den kompetens som människor har och sedan bidra med den hjälp som de efterfrågar. Då tar man mottagarnas perspektiv fullt ut och gör att på mottagarnas premisser. Den andra ytterligheten är expertrollen som med myndig stämma berättar folk hur de ska göra oavsett vad de vill höra.

Att experter ofta tenderar att vara besserwissar och inte lyssna på människor är ett problem. En av forskarna berättade en bra illustration om en evakuering på Island i samband med ett vulkanutbrott. Experternas planering föll platt eftersom när de kontaktade de boende visade det sig att de hade full koll och helt andra idéer vart de skulle ta vägen. Inte minst beroende på att de visste var de kunde åka och få hjälp med boende och annat stöd.

Men kan man alltid göra så här? Visst måste man lyssna på mottagarna och verkligen förstå deras perspektiv ifråga om hur de gör en risk begriplig och hur de vill hantera den. Men ibland finns det ju vanföreställningar om vad som exempelvis är farligt och vad man bör oroa sig för. Vi tenderar ju ofta oroa oss för sådant som är ganska osannolikt att vi ska råka ut för. Dessutom visar ju studier att många inte har en aning om vad de ska göra eller vad som behövs under en kris.

Balans med andra ord. Att lyssna på mottagarna och förstå deras situation är centralt. Sedan måste insatserna anpassas till deras behov, men helt och hållet kan man kanske inte släppa på expertrollen. Vissa saker vet förhoppningsvis experter också bättre än vi andra.  

måndag 15 maj 2017

Riskforskningsmöte i Washington. Vol 1

Denna vecka är jag medbjuden en svenska delegation som ska diskutera riskhantering och riskkommunikation med amerikanska myndigheter (och forskare). Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som bjudit med mig och det kommer att bli mycket spännande att få delta. Det är mitt första besök i Washington och svenska ambassaden. Ambassaden ligger ner vid vattnet i stadsdelen Georgetown (fantastiskt läge!) bara någon kilometer från området där Vita huset, kongressen och alla berömda monument är belägna. Tog en promenad där igår eftermiddag och dit får även dagens joggningstur gå.



Jag ska göra en kort presentation från min och Orla Vigsøs rapport om kampanjen 72 timmar. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen funderar vi en del kring kontextualisering och riskkommunikation. På många sätt är ju riskkommunikation något av det svåraste man kan ägna sig åt. Målet är att övertyga någon att förbereda sig för något som kanske, men troligen inte alls kommer att hända. Samtidigt vill man skapa uppmärksamhet för att fånga intresset, men som myndighet (som ofta är avsändare) vill man inte heller skrämma upp folk. Myndighetskommunikation kännetecknas ju ofta av att man vill lugna medborgarna om att samhället trots allt fungerar, när medier och andra aktörer larmar som värst. 



Ett dilemma med andra ord. Vad vi kan visa i vår analys är att kampanjen inte var särskilt starkt kontextualiserad. Kampanjen satsade på enkla bilder (ikonografiska) med begränsad text utan att exakt berätta om vilka kriser som kan ske, hur stor risken är och exakt varför just dessa saker ska köpas hem och hur de ska användas. I de experiment vi genomförde tydde också resultaten på att man med ganska enkla tillägg skulle kunna öka människors medvetenhet om vad kampanjen ville åstadkomma (höja riskmedvetenhet och köpa hem en krislåda för att klara några dagar utan ström/värme, vatten i kranen och möjlighet att handla). 

Att det sedan är väldigt svårt att få människor att ta steget från att "göra det vi redan vet" är en ytterligare utmaning. 


För övrigt skriver överlevnadsexperten Herman Geijer lite om vår rapport på sin blogg.

onsdag 10 maj 2017

Krisberedskapsveckan är här

Det är årets krisberedskapsvecka nu. Mellan den 8 och 14 maj pågår en mängd aktiviteter med syfte att vi medborgare ska vara lite bättre förberedda inför en kris. MSB har lanserat kampanjen "Upp och Ner" som syftar till att göra oss lite medvetna om att vi kan hamna i situationer där inte samhället fungerar så som vi är vana. Det finns också filmer med armbryterskan Heidi Andersson att titta och låt sig inspireras av. Tydligen är det 163 kommuner som anordnar aktiviteter på lite olika sätt.

 

I Mölndal där jag bor har jag inte sett röken av någon kampanjaktivitet. Visst finns det lite information på webbplatsen om man letar, men inget som knyter an till "upp och ner".  

Men kollegan Orla Vigsø intervjuas senare idag i TV4 om vår rapport om vår kommande riskkommunikation "72 timmar" som snart finns tillgänglig på MSB:s webbplats. På tal om riskkommunikation åker jag till Washington D.C. på söndag för att vara med på ett runda-bordet samtal på The house of Sweden med representanter från MSB och andra riskforskare. Blir spännande och jag passade på att skaffa lite nya visitkort. Kan kanske behövas?