måndag 28 november 2016

En nedbrunnen bock är bra PR

Nu är jag varken turistekonom eller turistchef i Gävle. Men i en tid då städer kämpar med näbbar och klor för att sätta sin stad på kartan (sk city branding) undrar jag inte om den återkommande nedbrunna julbocken i Gävle ändå kostar mindre än det smakar. Åtminstone ur PR-synpunkt. Gävle behöver bara bygga upp en halmbock och låta den brinna ner för att det ska skapas en återkommande historia om staden i världens nyhetsmedier.

Missförstå mig inte. Att tända på är brottsligt och jag tror inte en sekund på att ansvariga i Gävle skulle ligga bakom bränderna. Jag är också övertygad om man gör sitt bästa (inom rimliga gränser) för att skydda bocken från att brinna ner. Men hade jag varit turistchef i Gävle hade jag nog inombords ändå tyckt att den ständigt återkommande dramaturgin om halmbocken som ibland klarar sig, ibland brinner ner är fantastisk reklam.

Det som just är det spännande är just ovissheten, däri ligger dramaturgin. Ibland brinner den ner, ibland klarar den sig. De ansvariga politikerna och tjänstemännen hittar på nya sätt att skydda bocken, men förövarna överlistar dem och bocken brinner. Katt och råtta-leken har också ett drag av etablissemanget mot folket över sig. Jag har inte sett någon statistik över vilka som bränt ner bocken, men det verkar vara vanligt folk som ser det som ett utmaning, eller kanske en fyllegrej. Sedan finns det ju också en del som menar att det finns hemliga sällskap av bockbrännare eller att det är några som bettar på att den ska bränna ner och sedan tuttar på.

Skulle Gävles köpmän och politiker hitta ett sätt att förhindra att julbocken bränns ner kommer nyhetsvärdet av bocken minska drastiskt. Ingen bryr sig om en halmbock som brukade brinna. Det finns ingen nyhetskjuts i det.

I dagens Metro säger jag några ord om just detta.

söndag 27 november 2016

Den politiska analysens förändring - från recensent till politisk konsult?

TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson har i veckan kritiserats för att driva partipolitik på sin Facebooksida. Jag tänker inte kommentera själva innehållet i de fem punkter som Oscarsson lyfter fram för att "vända oro till framgång". Istället ska jag försöka sätta ljuset på den politiska kommentaren som mediefenomen.

De senaste decennierna har det blivit mer kommenterande och tyckade i medierna. Går man tillbaka och tittar på journalistiken under 1970- och 1980-talet blir man förvånad över hur lite analyser och kommentarer det fanns, särskilt i dagspressen. Inga krönikörer, inga analyser av strategier förutom de partipolitiskt färgade på ledarsidorna.



Tyckandet och analyserandet blev svaret när mediesituation förändrades. Med fler kanaler och nyheter som i princip uppdateras dygnet runt blev det svårare och svårare att verkligen vara först med en nyhet. Ett sätt att slippa rapportera om gamla nyheter var att istället kommentera nyheterna - att vara en recensent av den politiska världen.   

De allt vanligare politiska kommentarerna var också ett svar på en allt större publikanpassning. Med fler medier blev konkurrensen om publiken allt större och tolkningsjournalistiken är ett sätt att möta dessa krav. En färgstark kommentator lockar publiken. En känd nyhetskommentator som berättar om vad som egentligen sker bakom kulisserna är mer spännande att lyssna på än torra experter som inte vågar uttala sig utan en massa förbehåll.
 
Men det har faktiskt - inte minst i tv-journalistiken - funnits politiska kommentarer sedan 1970-talet. Men de har förändrats ganska mycket. I ett forskningsprojekt jag sysslat med satt jag och tittade på en massa tv-inslag om varvskrisen på sent 1970-tal och tidigt 1980-tal. När journalisterna då "analyserade" handlade det om att förklara och redovisa vad de olika politiska förslagen stod för. Inte så mycket tyckande överhuvudtaget.

Över tid förskjuts dock perspektivet i den kommenterande journalistiken. Det blir mer och mer om strategier och taktiskt spel om makten. Skälet till detta fokus är att nyhetskommentatorer inte vill framstå som subjektiva och fälla personliga omdömen. Skulle man diskutera politikens innehåll finns risken att bli anklagad för att stödja en ideologi eller ett enskilt parti. Och kan man inte prata om vad de politiska partierna ville göra så var lösningen att istället diskutera det politiska spelet. Där kan man tycka och spekulera utan att riskera att framstå som partisk.

Marcus Olofssons kommentarsstil bryter med idealen hos KG Bergström, Mats Knutsson och de andra politiska kommentatorerna både ifråga om stil och i innehåll. Lite mer högljudd och underhållande och dessutom gör han något som är nytt. Han ger tydligare råd om vilken politik som kan ge politisk framgång. Hans fempunktsprogram skulle knappast det äldre gardet av politiska kommentatorer föreslå. De skulle vara mycket försiktigare och inte klart fastslå vilka vilka politiska förslag som skulle vara mest lyckosamma.

Det intressanta är att Oscarsson själv menar att det är en objektiv analys av vad som skulle ge politisk framgång. Inte att det är en egen åsikt utan en saklig bedömning. Här blir det dock en otydlighet i kommunikationen eftersom en massa människor på Oscarssons Facebooksida ser det som att man skulle vilja rösta på honom och stödjer hans förslag. Gränsen mellan politisk ideologi och politisk kommentar blir därmed ganska luddig.

Oavsett vad man tycker om Oscarsson så kanske den markerar en ny stil hos politiska kommentatorerna i svensk journalistik. Lite mer högljudd, mer vässat och med ett större underhållningsvärde. Detta i kombination med att våga föreslå vad politikerna ska göra för att nå framgång. Funderingen blir ju dock om den politiska kommentatorn kanske därmed gått från att vara recensent till att bli  politisk konsult.

 

onsdag 23 november 2016

Valstugorna - 14 år senare

Idag sände Uppdrag Granskning ett jubileumsprogram om sina 15 år som den granskande journalistikens flaggskepp i SVT. Ett intressant program med mycket självreflektion och även självkritik. Det känns nästan overkligt att det är 14 år sedan valstugereportaget gjordes. Månaderna efter reportaget åkte jag efter i Janne Josefssons hjulspår och intervjuade politikerna som var med i programmet. Resan var på många sätt omskakande för mig själv. Syftet var att försöka dokumentera vad en skandaliserad politiker gör, vilka strategier man har för att minska skadeverkningarna och hur man ser på mediernas makt. Jag möttes av personer som satt och skakade, några grät och bad mig stänga av bandspelaren. En del ville överhuvudtaget inte prata med mig. Andra var inte lika tagna av situationen utan kunde skaka av sig det som hänt och hade varit ute i valstugan redan dagen efter reportaget sändes.

I boken Efter valstugorna skrev jag om reportaget och politikernas upplevelser av skandalen och dess konsekvenser. Redan då funderade jag mycket på den journalistiska etiken. Jag har sedan pratat om reportaget för studenter på journalistutbildningen på JMG många gånger och även varit med i debatter med Janne Josefsson och Nils Hanson om reportaget.

Så vad tycker jag då? I mina ögon var det befogat att göra reportaget och även att använda dold kamera. Det går inte att komma åt sådana åsikter utan att använda dold kamera. Men det finns givetvis också brister. Man kan fundera på om SVT ska sända ett reportage som så tydligt missgynnar ett enskilt parti (moderaterna) så tätt inpå valdagen och det går givetvis även diskutera att man bara fokuserade de två största partierna. I själva reportaget finns det saker som också kan ifrågasättas. Jag menar att det var ett misstag att alla smygfilmade politiker inte fick en chans att förklara och försvara sig i programmet. Om man sedan klarar av det när man konfronteras med Janne Josefsson är en annan sak. Men jag menar att man alltid ska få chansen att föra fram sitt bästa argument. Där lyckade inte UG utan drog mer åt det dramatiska och i vissa avseenden underhållande.

Vill man läsa hela boken kan man skicka mig ett mail så får man en pdf. Nedan följer bokens förord.


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
H
yrbilen – en liten Opel Corsa – får snabbt upp värmen där jag svänger ut från Centralstationen och följer skyltarna ut ur stan. Snart kör jag på motorvägen söderut. Det snöar mer och mer och hela tiden håller jag koll på kartan för att inte missa var jag ska svänga av. Första avfarten när motor­vägen tar slut och sedan höger, förbi bilverkstan och därefter direkt till höger. Det är december, några veckor före jul 2002.
    Snart ser jag villaområdet. Jag kör in på gatan, svänger runt på vändhåll­platsen och parkerar bilen framför grinden. Tar väskan som innehåller band­spelaren, reservbatterier, pärmen med intervjuguiden, etikbrevet och mitt anteckningsblock. Dörrklockan hörs inte, men genast öppnas dörren och ett ansikte tittar ut.

- Hej, ja det är jag som är Bengt Johansson.
- Ja, hej, hej. Kom in då, svarar personen i dörren. Vill du ha kaffe?

Att skriva en bok som bygger på Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons reportage om valstugorna under valrörelsen 2002 har sina risker. Det är jag fullt medveten om. Reportaget är både hyllat och kritiserat och man kan lätt bli skottavla från flera olika håll. Valstugereportaget har prisats inom den svenska journalistkåren och fick Stora Journalistpriset som årets avslöjande reportage och Guldspaden av Föreningen Grävande Journalister.
    Men reportaget kritiserades också. Inte särskilt förvånande av moderaterna och de politiker som var med i programmet. Men kritiker har även funnits på annat håll. Andra journalister som Lars Adaktusson på SVT och medie­forskare som Kari Andén-Papadopoulos har också gjort kritiska inlägg mot reportaget. Och jag har även själv varit ute i debatten och ifrågasatt SVT eftersom de inte tillåter att forskare får granska oredigerat intervjumaterial.


Några veckor tidigare


- Hallå?
- Hej, jag heter Bengt Johansson och är medieforskare från Göteborgs universitet, börjar jag som vanligt. Hoppas att min röst låter förtroendeingivande och fortsätter. Har du fått ett brev från mig de senaste dagarna med en förfrågan om deltagande i ett forskningsprojekt? Du var ju en av de politiker som var med i valstugereportaget, som SVT gjorde under valrörelsen.
- Ja, svarar rösten i luren avvaktande.
- Har du möjlighet att ställa upp på en intervju? fortsätter jag, utan att försöka låta för ivrig.
- Och vem är Bengt Johansson då? Frågar rösten med en ganska misstänksam ton.
- Ja, jag  kommer ifrån Ulricehamn….

Liknande samtal har jag under hela oktober. Vissa tackar nej på en gång och några svarar inte överhuvudtaget, varken på telefonsamtal eller brev. Men de allra flesta går – åtminstone efter viss övertalan – med på att ställa upp på en intervju. Kanske ser de chansen att få berätta sin version, kanske hoppas de att bilden i forskningsrapporten kan bli en annan än den som kablades ut i SVT? Vem tar inte chansen att förbättra den offentliga bilden av sig själv om man blivit utpekad som rasist i TV? Visserligen är jag i alla kontakter tydlig med att projektet inte handlar om att kritisera reportaget och ge dem upprät­telse, men i flera av intervjuerna är det tydligt att politikerna vill ge en mot­bild till reportaget.
    Andra ställer kanske upp av ren respekt för det vi kallar vetenskap. Ett brev från universitet med en formell förfrågan har kanske trots allt en viss över­talnings­förmåga.


När siffror får kött och blod


I min forskning brukar jag oftast träffa på människor som siffror i enkät­undersökningar. Då blir forskningsintervjuer en brutal upplevelse. Människor svarar inte, berättar detaljer om vad de upplevt som nästan är genanta, säger emot och berör på ett sätt som siffror aldrig kan göra.
    Ibland tar känslorna över totalt. Några gråter öppet, och jag stänger av bandspelaren och sitter tyst en stund. Väntar på att personen ska säga något. Frågar till slut om det är ok att fortsätta intervjun och sätter på bandspelaren igen.
    Andra håller försvarstal, vill visa upp vad de själva uppfattar som en san­nare bild av sig själva än den som kom fram i TV. De är förorättade, känner sig kränkta och vill ha upprättelse. Tycker att det är så orättvist. Någon skaka­r av nervositet och jag inser att för dem är jag också en person med makt – på samma sätt som Janne Josefsson. Att prata med mig är också en risk – eller kanske en möjlighet.
    Några tar det lugnare. Håller en tydligare distans. Tiden kanske inte läker några sår, men så här några månader efteråt är inte känslorna lika starka. Man minns, men kan också se på det utifrån.
    Den här boken ska varken ses som en angreppsskrift på valstugereportaget eller ett försvarstal för de politiker som filmades i reportaget. Syftet är inte att försöka klargöra om den bild som framkom i reportaget är sann eller falsk. Mitt intresse riktar sig åt ett annat håll. Jag är intresserad av hur de filmade politikerna försökte hantera situationen de hamnade i under sista valrörelse­veckan 2002. Vad de gjorde, hur de tänkte, vilka strategier de försökte lägga upp för att hantera en personlig och professionell katastrof. Kort sagt: vad gör man när skandalen är ett faktum?

tisdag 22 november 2016

Propagandan och det politiska samtalet

I kölvattnet efter det amerikanska presidentvalet har de stora amerikanska nyhetsmedierna haft informella möten med den tillträdande presidenten. Sådan är traditionen. Men givetvis blev det inte riktigt som det brukar. Enligt uppgifter som cirkulerat attackerade Trump medierna (som lovat att inte publicera från mötet i förhand). Nästa utfall blev mot NY Times där mötet ställdes in. I den amerikanska offentligheten verkar det nu alltid finnas två sanningar. Trump menade att han ställde in mötet eftersom tidningen ville ändra förutsättningarna. NY Times hävdade å sin sida att Trump ville att hela mötet skulle vara off-record, vilket tidningen inte gick med på. Därför avböjde NY Times träffen.

Det är givetvis inget nytt att politiker, journalister och andra aktörer i offentligheten inte är överens om sakernas tillstånd. Men de traditionella partierna har sedan länge en mötesplats, en någorlunda gemensam bild av vad som sker och hur verkligheten ser ut. Sedan är politiker från olika partier givetvis inte överens om orsakerna eller hur de ska lösas.

Men jag tror att vi de närmaste åren kommer att se en stegring av olikheter i beskrivningar av vad som sker. Vad Trump och andra aktörer i den våg av högerpopulism som är stark just nu verkar sätta i system är att man vägrar att enas om något som inte stämmer överens med den egna världsbilden.
Då går det givetvis inte att möta någon i ett politiskt samtal eller komma överens.  Det politiska samtalet har helt enkelt blivit en rent propagandakrig.

lördag 19 november 2016

Allt är offentligt - inget är privat

Jag brukar inte blogga varje dag. Men pratskandaler som när moderaternas Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora på Youtube kräver några ord. Många har varit ute och kommenterat om det hårdare tonläget i den politiska debatten.

Men det handlar inte bara om ett förändrat tonläge som drivs av hårdare ideologiska motsättningar. Det går inte att bortse från ett förändrat mediesamhälle i sammanhanget. Den amerikanske sociologen Erving Goffman pratade om "frontstage" och "backstage" för att diskutera hur vi alltid "står på scenen" i sociala sammanhang. Vissa saker görs offentligt, andra mer privat. Tar man med sig denna bild till mediesamhället kan man hävda att distinktionen mellan backstage och frontstage brakat samman. Det är knappast längre meningsfullt att göra en sådan åtskillnad. Allt man säger och gör är åtminstone potentiellt offentligt. Visserligen har hårda ord och nedsättande omdömen alltid förekommit mellan "skål och vägg" i politiken. Men nu blir sådant prat också offentligt mycket lättare.

Nu kanske någon invänder att det inte var något avslöjande, att Delmon Haffo mycket väl visste att det han sa var offentligt. Moderaterna testade ju direktsänd TV (vilket inte riktigt gick som man tänkt sig). Men poängen är att dagens mediesamhälle också inneburit en ny intimitet, eller om man så vill en "avoffentligisering" (inget bra ord kanske?). Det upplevs inte som så stor sak att göra något offentligt eftersom allt nästan är offentligt ändå. Därför beter man sig också "privat" fast det är "offentligt" och då sker sådana här pratskandaler. Det är ungefär samma sak med konstiga tweets eller Facebookinlägg (som t ex Annika Strandhälls eget om mäns rösträtt). Det är med andra ord lätt att tappa fotfästet och den enda hållning man kan ha som offentlig person är väl att allt man gör och säger ska tåla offentlig granskning.



 

fredag 18 november 2016

Vi lär få leva med sociala mediestormar

En gång i tiden var måttet på att allmänheten var upprörd att SVT:s telefonväxeln blev nerringd. Hur många samtal det krävdes är lite oklart, men jag skulle tro att det inte krävdes så värst många för att kvällspressens skulle ha krigsrubriker.

I den sociala medievärlden är inte kritiken begränsad till en blockerad telefonväxel. Facebooksidor, twitterkonton och andra kanaler, där det ges möjligheter till kommentarer, svämmar över av arga röster som kräver avskedanden, bojkotter eller stopp för det ena eller det andra.

Jag satt för några dagar sedan och följde Audi Sveriges Facebooksida, där det under bara några timmar publicerades hundratals kommentarer som antingen tog all heder och ära av Audi för att de anlitat Kakan Hermansson i sin reklamkampanj. Många angrepp riktades också mot Kakan Hermanssons åsikter och person.

Eftersom de flesta är känsliga för kritik och dessutom också oftast oroas av vad andra ska tycka om oss (det gäller både organisationer och enskilda personer) tar hundratals kritiska kommentarer på ens Facebooksida ganska hårt. Om kommentarerna dessutom inte bara handlar om vad vi gjort utan också innehåller karaktärsmord och allmänt nedsättande omdömen om vår person/organisation blir vi inte lättare till sinnes. Klart att man blir ängslig och tänker sig för både en och två gånger innan man sticker näsan utanför dörren (vilket är ett av syftena med angreppen).

Mekanismerna om offentlig kritik har inte uppfunnits med sociala medier, men de har förstärkts avsevärt. Omfattningen och även effekterna blir större. Man kan likna de sociala medierna som en rejäl gitarrförstärkare. Det låter helt enkelt mer än en akustisk gitarr när man vevar igång.

Vad som alltid är knepigt när det blåser upp till storm är den allmänna opinionen. I ett samhälle där eliter och auktoriteter ständigt ifrågasätts och där alla är konkurrensutsatta har man ingen självklar legitimitet. Då upplever man att man måste agera och har allmänhetens stöd i alla lägen. Opinionen har så att säga alltid rätt eftersom man upplever sig beroende av den. Men vad är den allmänna opinionen? Sociala mediedrev är inte en avspegling av den allmänna opinionen, precis lika lite som arga insändare eller samtal till SVT:s telefonväxel är det. De som inte är arga eller upprörda är oftast minst lika många eller troligen många fler. Men man är ju inte så benägen att kasta sig in i kommentarsfälten när man är nöjd eller inte bryr sig så mycket.

Det viktigaste är dock att komma ihåg är att kommentarsfälten i sociala medier är en arena för politisk kamp. Alla, från höger till vänster vet att man kan vinna framgång om man kan få det att se ut som det är folkstorm på sociala medier. Därför handlar en stor del av den politiska kampen om att skrika högst och mest för att det ska framstå som att hela svenska befolkningen rest sig i allmänt raseri. Ibland kanske det är så, men oftast är det sannolikt de politiskt aktiva och starkt övertygade anhängarna som hörs. När man dessutom kan skapa falska konton där en person kan få det att se ut som att hen är tio personer eller fler ökar också effekten.

Så vad göra? Till att börja med måste politiker och organisationer vara medvetna om att sociala mediestormar kan blåsa upp ta med det i beräkningen. Sedan borde man kanske också fundera en extra vända på vad man kan stå bakom och vad man inte kan stödja så att man slipper pudla och istället kan stå rak i motvinden. 

tisdag 15 november 2016

Finns det egentligen ekokammare?

Medielandskapet är förändrat. Framförallt har alternativa nyhetssajter såsom Fria Tider, Nya Tider och Avpixlat förändrat vad människor konsumerar för nyheter om politik. Men även Facebookflöden är en viktig nyhetskanal för många idag. Inte verkar det dock vara så att de flesta valt bort alla traditionella nyhetsmedier, men många har skaffat sig en extra krydda i sin mediediet. Men hur formas egentligen människors bilder av politik och vilken roll spelar medierna? Frågan är lika gammal bland medieforskare som det funnits nyhetsmedier. Men det nya medielandskapet har förändrat villkoren och vi vet fortfarande ganska lite om hur medier formar människors världsbilder över tid i ett allt mer fragmenterat mediesystem.

I en tid där alternativa nyhetsmedier vinner mark (inte minst symboliserat att Breitbart News Steve Bannon blir Trumps chefsstrateg!) är det intressant att få forska om fenomenet. Tillsammans med Adam Shehata och Monika Djerf-Pierre på JMG ska jag undersöka hur medierna långsiktigt formar våra bilder av samhällsfrågor. Centralt är givetvis att försöka besvara frågor om det finns sk ekokammare. där människor odlar världsbilder genom att systematiskt välja nyheter och nyhetskällor som bekräftar deras världsbild.

Läs mer om projektet som finansieras av Vetenskapsrådet på JMGs webbplats.

fredag 11 november 2016

En ny mediepolitik - några reflektioner över Medieutredningen

Har snabbläst Medieutredningen och följt diskussioner på Twitter och nätet. Alla verkar vara överens om att det trots allt prat om satsningar ändå handlar om ganska lite pengar till mediesektorn. En annan slutsats är att det är bra att presstödets omvandling till ett mediestöd är bra eftersom det är plattformsneutralt. Men farhågor reses om att när det sätts villkor på innehållet för att få stöd. Idén (som inte är ett utredningsförslag) om ett nytt lokalt mediebolag som ska stötta i områden som lever i medieskugga har enligt vad jag sett fått försiktigt positiva kommentarer.

Hur ska man egentligen se på mediepolitik? Vad ska staten göra och ta ansvar för? Synen på mediepolitiken har alltid varit en dragkamp mellan en frihetlig ideologi (staten ska hålla sig borta så mycket som möjligt) och en social ansvarsideologi (staten måste på olika sätt bidra så att medborgarna kan göra ett upplyst val). En första grundläggande sak är frågan om staten ska kunna lägga sig i om företag eller enskilda startar upp plattformar för publicering. Vår 250 år gamla Tryckfrihetsförordning talas det om etableringsfriheten ses som  central princip. Sedan är ju frågan om staten ska göra något mer. Att inrätta public service är ett uttryck för att åsiktsbildning inte bara kan släppas fri till marknaden utan att det allmänna måste ha kontroll över vissa delar. Presstöd är ett annat uttryck, men mer defensivt i det att man likt andra näringslivssatsningar håller vissa aktörer under armarna när marknaden inte fungerar som man riktigt vill.

Men varför ska då staten egentligen bry sig om medierna? Centralt är givetvis att vi har en uppfattning om att medier är omistliga för demokratin. Att informera allmänheten och granska överheten är den fria åsiktsbildningens huvuduppgifter för att bidra till "folkviljans förverkligande" som det heter i regeringsformen. Första frågan man måste ställa sig är ju då om det är medierna som bäst lämpar sig för att uppfylla dessa uppdrag. I gammelmedias tid var detta närmast självklart, men i den digitala tidsåldern är svaret inte lika givet med tanke på att information ska spridas lättare och att även andra än medierna faktiskt kan granska. Det är faktiskt en fråga som skulle behöva lyftas ordentligt. Lite rått uttryckt - behövs journalistiken eller finns det andra sätt att uppfylla kraven på fri åsiktsbildning?


Åsiktsbildningen kan staten underlätta genom att reglera spelreglerna för att få en (åsikts)marknad med mångfald. Det kan göras dels genom att förhindra monopol (det är en väg man inte valt, även om det diskuteras då och då), och också genom att ge alla aktörer vissa bidrag (skattelättnader eller generella stöd). Slopad reklamskatt ett exempel på en sådan princip. En mer aktiv åtgärd är att ge vissa aktörer stöd, så som man gjort ifråga om presstöd och även förslaget om det nya mediestödet är en aktiv marknadsåtgärd. Skillnaden mot generella stöd är att man inte ger till de som är marknadsledande utan istället ger till de som är i underläge på marknaden. Presstödet har egentligen inte brytt som om vad som publicerats utan mest handlat om marknadssituationen (plus lite andra kriterier för att uppfylla kravet på att det är en dagstidning vi pratar om).


Ett ytterligare steg att ta är att staten på olika sätt startar medieföretag. Public service är en sådan aktiv satsning från staten. Visserligen är man oberoende från de politiska partierna, men public service finns inte utan skattepengar och verksamheten utvärderas också regelbundet. Den har ofta varit ifrågasatt, men forskningen har visat att public service-system har många fördelar för demokratin (läst senaste uppdateringen om forskningsläget från Reuters Institute). Sedan är också public service väldigt populärt och har högt förtroende den svenska allmänheten.

Vad är då problemet? Ja för mediebranschen är det stora problem ifråga om intäkter och frågan är vad staten ska göra eller om staten ska göra något alls. Dels finns det givetvis en näringspolitisk aspekt precis som med krisande skeppsvarvsindustri, tekoindustri eller bilindustri. På samma sätt som i andra strukturomvandlingar i samhället måste man fråga sig om vad som är samhällets ansvar. Här är Medieutredningen tydlig med att staten inte har ansvar för mediebranschen ur ett näringspolitiskt perspektiv. Men sedan kan det ju också finnas värden man vill bevara. Även i t ex under tekokrisen på 1970-talet var ett argument att man skulle kunna vara självförsörjande i händelse av krig. Om man ändå utgår ifrån det som nämndes ovan - att vi behöver information och granskning - får vi fråga oss vilka brister nuvarande system har. Medieutredningen pekar exempelvis på att den lokala bevakningen brister. Där har de givetvis rätt. Tidningarnas lokalredaktioner har försvunnit en efter en och många kommuner har inte längre en kontinuerlig journalistisk bevakning. Det gäller både orter ute i landet och storstädernas kranskommuner.

Vad kan då staten göra? Första frågan om det överhuvudtaget finns en marknad på dessa orter. På samma sätt som man kan diskutera om det finns någon marknadsmässig möjlighet att bedriva verksamhet. Om man kan konstatera att det egentligen inte finns någon marknad (och att det är journalistik som ska lösa problemet) får man väl fundera i just de termer som Anette Novak gjorde på presentationen. Kan man starta upp lokala mediebolag med stöd av staten som tar över ansvaret för att förmedla information och granska? Ett alternativ hade ju varit att utöka public service-uppdraget och ge pengar för att anställa fler på SR/SVT. Infrastrukturen finns ju redan. Vad kostar det att anställa en eller två kommunreportrar i kommuner som idag inte bevakas? Inte jättestora summor. Det förekommer också diskussioner i utredningen om att sådant stöd kan ges till medieföretag för att bevaka kommuner i medieskugga.

En helt annan variant är att göra som med sophämtning och annan samhällsservice. Lägg ut på entreprenad och låt medieföretag lämna in anbud på att organisera lokal bevakning i utsatta kommuner. Klara riktlinjer och därefter utvärdering. Eller också kan man ju ge alla medborgarna en mediepeng som de får ge till det medieföretag som de tycker bäst om efter att ha tagit in anbud. Idéer finns det gott om - men "it's all about the money"     

onsdag 9 november 2016

Dagen efter Trump

Idag ropar man inte jättegärna ut att man jobbar med enkätundersökningar och undersöker människors opinioner. Även om jag inte jobbar i den kommersiella sektorn eller håller på med partisympatimätningar är jag en samhällsvetare som både använder och propagerar för användbarheten av surveyundersökningar för att ta reda på hur saker och ting ser ut. När valresultatet i USA går emot i princip alla opinionsundersökningar som publicerats under flera månaders tid börjar man ändå tvivla lite vad man håller på med.

Nu ska det påpekas att det finns stora svagheter i de amerikanska mätningarna. De är ofta mindre träffsäkra än dem vi har i Sverige. Men vi befinner oss på samma planhalva, där etablerade opinionsinstitut i Sverige också underskattat och överskattat partiers stöd ganska rejält. Att opinionsundersökningar och valresultat är två olika saker är något som verkligen visat sig vara sant en dag som denna.

Hur ska vi då förstå det här? Hur kunde alla ha så fel? Vi får givetvis vänta på de definitiva förklaringarna tills analyser gjorts, men det går att peka ut ett antal olika förklaringar. En sådan är att det är kvaliteten på själva urvalet av personer som svarar på frågorna som brister. Urvalsmetoderna som används fångar helt enkelt inte in en representativ bild av väljarkåren. När människor har tröttnat på att fylla i enkäter och också är mer rörliga och inte har fast telefoni får inte opinionsundersökarna  tag på alla och då blir det skevheter i urvalen. Opinionsundersökningarna visar inte vad hela befolkningen tycker utan missar grupper av medborgare som har andra åsikter än dem som svarar på undersökningarna.

En annan förklaring, som har att göra med den första, är att opinionsinstituten inte gör ett tillräckligt bra jobb. Att de inte lägger ner tillräckligt mycket resurser för att göra bra undersökningar. När det finns så många svårigheter att träffa rätt måste man satsa ännu mer pengar på insamlandet och är man inte beredd att göra det blir det så här. Detta var en förklaring jag hört från opinionsanalytiker i den kommersiella sektorn. Det han menade var att medierna - som köper undersökningarna - betalar för lite för att få god kvalitet. Vad som kanske talar emot det är att både Trump och Clinton verkar vara lika överraskade över valresultatet. Kandidaterna mäter opinioner kors och tvärs och lägger ner avsevärda resurser. Men inte heller de lyckas träffa rätt. 

En tredje förklaring är att många som gillar Trump inte vågar säga att de sympatiserar med en kandidat som är så kontroversiell. Man vill helt enkelt inte riskera att framstå som en person med obehagliga åsikter när opinionsmätarna ställer sina frågor. Därför säger man att man håller på en annan kandidat/parti än man egentligen gör. När man sedan röstar vågar man dock realisera sina egentliga sympatier. I så fall är det egentligen inte något fel på opinionsmätarnas urvalsmetoder. Istället handlar det om att människor inte är ärliga när de tillfrågas om vem de sympatiserar med.

En fjärde är att de visserligen nås av opinionsmätarna men eftersom de ser sig som anti-etablissemang så vägrar man att delta i undersökningar. Här får man kanske tag på personer som stödjer kontroversiella kandidater, men de som har sympatier för Trump vägrade att spela med i vad de såg som etablissemangets spel och svarsvägrar.

En femte är att det är stor skillnad mellan att sympatisera med en kandidat och sedan gå och rösta. I länder – som USA – där relativt få röstar är just röstningsbenägenheten helt avgörande. Om man går och röstar så har opinionsundersökningarna kanske relativt bra koll på vad man röstar på, men man har svårt att träffa rätt i vilka som faktiskt går och röstar. Därför skiljer sig opinionsundersökningarna och valresultaten åt.

En sjätte förklaring är att det faktiskt skett stora förändringar i opinionen de sista dagarna före valdagen. Clintons mailhantering briserade ju igen bara en dryg vecka före valet och även om FBI sedan menade att de nya mailen inte kunde ge åtal var kanske skadan redan skedd?

Så vilka av dessa stämmer? Om jag får gissa så tror jag att vi kan avskriva den sista på en gång. Eftersom så många förtidsröstade tror jag knappast att den sista veckan skandaler har haft så stor påverkan. Däremot skulle jag tippa att flera av de andra förklaringarna kanske inte fångar allt men ändå är delförklaringar. Mest tror jag nog på att man vägrar att vara med i undersökningar, att urvalen är skeva och att instituten inte fångar in om man verkligen går och röstar. Att amerikaner skulle vara rädda för att säga vad jag tycker tror jag dock inte så mycket på.  

måndag 7 november 2016

Daisy again

Efter att ha följt den amerikanska presidentvalskampanjen - i den mån man nu orkat - har jag slagits av att Clinton inte oftare lyft frågan om Trumps lynnighet. En person som verkar ha uppenbara problem med impulskontrollen brukar ses som olämplig om överbefälhavare med ansvar för kärnvapen. Trump har ju också sagt att han tycker att fler länder ska ha kärnvapen. Visserligen körde man redan i augusti med filmen "Just one wrong move" men jag hade förväntat mig att de skulle köra på detta spår ännu hårdare.

Men den senaste tiden verkar Clintons kampanjstab tyckt att man måste spela ut det kortet ordentligt. Inte nog med att president Obama gått ut med att en person som twittrar mitt i natten när man fått kritik på Saturday Night live knappast är lämplig som ÖB. Stödorganisationen Common Defense Pac kör med samma budskap.


Att hota med att kandidaten är olämplig som överbefälhavare är inget nytt. När Howard Dean blev överentusiastisk på ett primärvalsmöte i Iowa 2004 och skrek YIIAAH! blev det sista spiken i kistan för honom. Som presidentkandidat kan du inte tappa kontrollen och det visade Dean att han kunde göra. Att skrämma med att motståndaren kan starta kärnvapenkrig är också en gammal gren. I en av de mest klassiska (men som visade endast någon enstaka gång innan den drogs tillbaka) var Lyndon B. Johnsons kampanjfilm Daisy. Budskapet var tydligt: röstar man på Barry Goldwater blir det kärnvapenkrig.

Och nu har Clinton verkligen hoppat på tåget med att plocka upp en remake på Daisy igen. Budskapet: blir det Trump blir det kärnvapen.


tisdag 1 november 2016

Sveriges förenta stater?

Det är en vecka kvar till presidentvalet i USA. Kampanjen har gått fram och tillbaka, men det som verkade vara på väg mot en klar Clinton-seger verkar nu bli en stenhård kamp mellan kandidaterna. Det var givetvis Donald Trump önskedröm att det återigen blir oklarheter kring Hillary Clintons mailhantering.

Amerikanska presidentval är en global angelägenhet. Kampanjen är stora nyheter i alla länder. Så även i Sverige, där medierna satsar mer än någonsin på bevakningen. Kampanjen är historisk på fler än ett sätt. Hillary Clinton är den första kvinnliga presidentkandidaten, f.d. first lady, senator och utrikesminister och Donald Trump är en internationellt känd företagsledare som också tillbringat många timmar i underhållnings-tv. Vi har med andra ord en kampanj mellan två personer som redan innan kampanjen var världskända.

Lägg därtill att Donald Trump inte är vilken kändis som helst. Att "You're fired" i tv, twittra oförskämdheter och driva konspirationsteorier gör inte nyhetsintresset mindre. Allt han gör är potentiella nyheter. Att mycket sedan inte är sant driver bara nyhetsintresset ännu mer. Man skulle kunna säga att Donald Trump är en helt medialiserad politiker. Det går inte att tänka sig honom utan medierna. Han är medielogikens yttersta konsekvens.

Kampanjens smutsighet ifråga om personangrepp är också den redan historisk. Det finns knappast någon presidentvalskampanj som handlat så lite om sakfrågor och så mycket om personerna. Men visst finns det tydliga sakfrågeskillnader. Läs Martin Gelins utmärkta artikel i dagens DN.

Ser man på hur svenska nyhetsmedier bevakar amerikanska val är det ibland lite bisarrt att vi som konsumenter troligen vet mycket mer om hur det amerikanska valet går till än det svenska. Som tittare och läsare får man redan följa med i primärvalscirkusen och ta del av seder och bruk i hur demokraterna och republikanerna vaskar fram sina kandidater. Under kampanjen är det sedan oftast också ett mycket större fokus på kandidaterna och spelet än på sakfrågor.

I ett avseende skiljer sig bevakningen åt i årets kampanj jämfört med tidigare. Oftast brukar svenska medier (och andra västeuropeiska medier) skriva mer om den demokratiske kandidaten, men i år är det tvärtom. It's all about newsworthiness! Trump skapar nyheter så fort han öppnar munnen och visst har det varit mycket kritik mot honom, men det har han till stor del förorsakat själv.

I dagens DN intervjuas jag om svenska medier och det amerikanska valet