lördag 31 december 2016

Ett litet bokslut

Det här året har både varit precis som alla andra universitetsår - skrivande, läsande och undervisning. Men också en del nyheter. Spännande blickar mot framtiden och dessutom några avslutningar av gamla forskningsprojekt. Det finns några saker som jag tror kommer vara med mig som forskare framöver. Flyktingkrisen kommer att på olika sätt skugga vår samtid och då även forskningen. Högerpopulismen och dess retorik blir också något som forskare inom politisk kommunikation inte kan bortse ifrån. Risk- och krissamhället är till viss del kopplat till det som nämndes, men det finns flera andra hot och risker som jag tror kommer prägla mitt forskarliv framöver. På mediesidan går det inte att bortse från hur nätet har förändrats de senaste åren. Den organiserade aktivismen och hatet är en realitet som påverkar hela det politiska samtalet och även hur våra åsikter formas.

Tittar jag bakåt vad jag gjort under 2016 och framåt mot 2017 ser det ut ungefär så här på forskningssidan:

Under hösten lämnade jag och Christina Holtz-Bacha till slut in manuset till Springer Publisher för boken Election Posters Around the Globe: Political  Campaigning in the Public Space. Vi började prata om den här boken redan 2011, men att göra internationella antologier med en massa bilder är påfrestande. Inte minst för att få tillstånd till alla bilder. Dröjer nog ett tag innan jag ger mig på det igen. Boken kommer ut i mars 2017. Puh!

Projektet om digital mediemoral rullar vidare. Under året har vi (Stina Bengtsson och undertecknad) publicerat två kapitel. En i medieutredningens forskarvolym ("Vi vantrivs i det kommersiella (ett litet tag till") och ett kapitel i en antologi som Maria Edström och Eva-Maria Svensson varit redaktör för om yttrandefrihet. Kapitlet heter "On-Line Life in a Commercialised World. The Commodification of Mediated Social Relations" och handlar om hur vi ser på att bli en vara i sociala medier. Projektet ska avslutas 2017 och vi ska skriva flera artiklar till. En som handlar om generationsteori och mediemoral ska vara färdig att skicka in till en tidskrift strax efter nyår.

Ett projekt som avslutades under året var Kriskommunikation 2.0. I mars var jag och Tomas Andersson-Odén i Karlstad på konferens och presenterade en slutrapport från projektet. Vi var även med på MSBs kunskapsdag i september och pratade om projektet. Och nu strax efter jul kom boken - Kriskommunikation 2.0. En tjock rackare där vi gör många och i mitt tyckte både intressanta empiriska analyser och teoretiska resonemang. Ett kapitel från boken som jag brottats med länge skrevs om till artikelformat och blev accepterat av Journalism Studies strax före jul ("The struggle for the upper hand"). Ett annat kapitel kommer jag presentera på krisforskarkonferensen i Orlando (ICRC) i mars.

På krisforskningssidan har jag haft många kontakter med MSB under året som gått. Två projekt har landat på JMG. Det ena är en utvärdering av informationskampanjen 72 timmar där jag i skrivande stund avslutar  med en större rapport tillsammans med Orla Vigsö. Det andra projektet handlar om metodutveckling av ett modernt psykologiskt försvar som jag leder tillsammans med Johan Martinsson på statsvetenskapliga institutionen. Men flera andra är också inblandade däribland kollegan på JMG Peter Dahlgren som skriver en mycket intressant rapport om hur man kan undersöka sociala medier. Projektet avrapporteras i slutet av mars.

Jag var i Orlando i mars på årets konferens och presenterade en analys av människors vilja att prata om flyktingfrågan offentligt. Papret knyter an till forskningsfältet om tystnadsspiraler och åsiktskorridorer. Jag vidareutvecklade resonemangen och lade till data från 2016, vilket jag sedan kunde presentera både på IAMCRs konferens i Leciester i juli och ECREA i Prag på senhösten.

En av de mest glädjande sakerna som hände var att jag tillsammans med Adam Shehata och Monika Djerf-Pierre fick forskningsbidrag från Vetenskapsrådet för projektet "The long-term cultivation of sociotropic beliefs. How selective media use shapes citizens’ deeply held worldviews". I projektet ska vi studera om individer med olika medierepertoarer över tid utvecklar olika verklighetsuppfattningar. Projektet har beviljats 5,8 miljoner kronor från Vetenskapsrådet och kommer att löpa 2017-2020.

Under 2017 kommer jag åka på konferens till Orlando (ICRC) och presentera två papers. Det ena är det som beskrevs ovan och det andra skriver jag tillsammans med kollegan Orla Vigsö om politisk kriskommunikation.

Den stora grejen under 2017 är att jag ska vara gästprofessor i Orlando under hösten 2017. Det kommer att bli otroligt spännande att få vistas i en annan universitetsmiljö under en längre tid. Att få utveckla samarbetet med Deanna och Tim Sellnow blir också mycket spännande. Vi har redan en artikel på gång och en annan som vi börjat skissa på.

Som om jag inte hade nog att göra ska jag också publicera en bok om valet 2014 för institutet för mediestudier (IMS). Tanken är att den ska komma ut ett år före valet. Mer info om detta kommer framöver

2017 blir med andra ord ett publiceringsår. Om allt faller ut som jag tror blir det två böcker, två större forskningsrapporter, två kapitel i internationella antologier + troligen 3 eller 4 artiklar och säkert något eller några kapitel i svenska antologier.

Sedan ska det sökas mer pengar från MSB om förtroende och kriskommunikation, göras den årliga utvärderingen av mkv-utbildningarna i Bergen, kanske åka till San Diego och ICA om mitt paper blir accepterat, undervisa i kursen Strategisk kommunikation och ge föreläsningar på andra kurser, avsluta årets kurs i forskningskommunikation "Att kommunicera vetenskap" där jag är kursansvarig, undervisa på doktorandkurs om politisk kommunikation, handleda tre doktorander, blogga, prata med journalister och prata på seminarier och frukostmöten, arbeta med olika frågor kring SOM-institutet och dessutom i valberedningen till dekan/fakultetsstyrelsen, reviewa 100 abstracts som vice-ordförande i IAMCRs sektion för politisk kommunikation, reviewa artiklar till kommande nummer av tidskriften Poster där jag är gästredaktör. Glömde jag något? Alldeles säkert! 

GOTT NYTT 2017!

onsdag 28 december 2016

Kriskommunikation 2.0 - ny bok

Så här i årets sista skälvande dagar fick jag en försenad julklapp. Slutpunkten (ja nästan i alla fall) för forskningsprojektet Kriskommunikation 2.0 damp ner i brevlådan. Boken är samförfattad med Tomas Odén, Monika Djerf-Pierre och Marina Ghersetti och är den sista avrapporteringen av projektet. I boken gör vi analyser av kriskommunikation under ett antal samhällskriser som drabbat Sverige de senaste åren (bland annat Husbyoroligheterna och skogsbranden i Västmanland).

Det är mycket datamaterial som vi tröskar igenom. Intervjuer och enkäter med medborgare, journalister och myndighetskommunikatörer står för den största delen. Men vi arbetar också fram en teoretisk modell för kriskommunikation ur ett medborgarperspektiv.

I slutkapitlet identifierar vi fyra stycken utmaningar för samhällets kriskommunikation. 1. Ökade krav på snabbhet, precision och tillgänglighet från medborgare och journalister, 2. Robust infrastruktur - ofta problem med kraschade servrar mm, 3. Sociala medielogiken och förtroendeklyftor ger nya villkor för kommunikationen, 4. Multipla publiker kräver att man kommunicerar med olika grupper med olika kanaler och med olika budskap. 

onsdag 21 december 2016

Erdogan och Gollum - kan det hända här?

Tänk er att Stefan Löfven stämmer en helt vanlig svensk för förtal för att hen delat vidare en skämtbild där bilder på när Löfven ser ut som Gollum från Sagan om ringen. Löjligt säger du. Sånt skulle aldrig hända! Nej, kanske inte i Sverige, men i Turkiet händer det. President Erdogan surnade till och  en enskild medborgare har dömts för att ha spridit en bild på Facebook där Erdogan och Gollum ser likadana ut. Smaklöst? Kanske. Elakt? Visst, men knäckfrågan är om det ska vara förbjudet. Ska det kunna väckas åtal?

Man kan ju tycka att en president med makt över liv och död ska kunna tåla en nidbild. Men maktens män och kvinnor är lättkränkta och det gäller framförallt  auktoritära politiker. Erdogan, Trump och Putin vill gärna styra utan att bli hånande och att förlöjligas eftersom det ifrågasätter deras auktoritet.  Humor och satir utmanar makten eftersom den inte är lika farlig om man kan skratta åt den.

Som ni förstår är jag livrädd för lagar som tillåter politiker och andra makthavare att sätta åt dem som vill att vi ska skratta åt makten. Har vi ingen maktkritik har vi ingen fri opinionsbildning och därmed ingen demokrati. Makthavare ska stå ut med spott och spe. Det är de maktlösas sätt att visa de mäktiga att de har fått sin makt till låns. Inte minst politiker ska få veta att de är förtroendevalda.

Jag kan hålla på så här ganska länge och sjunga satirens och den elaka humors lov när det gäller att kritisera makthavare. Men finns det någon gräns? Har man inte någon rätt att bli schysst behandlad om man fått ett förtroendeuppdrag? Var går gränsen? Gäller det också ner till en ersättare i en kommunal nämnd? Och hur ska vi se på det generellt? Ska det gälla för enskilda människor också att bli hånade för hur de ser ut på nätet?

Men om man tror att det är fritt fram i Sverige att skämta och smäda på nätet är man fel ute (åtminstone om man sprider information under sitt rätta namn). För i princip kan faktiskt Löfven driva ett domstolsärende för förtal mot den som sprider elaka bilder på nätet. Men eftersom om praxis i Sverige är man i "bör tåla mer" som offentlig person är risken att någon fälls för Gollumbilder i princip obefintlig.  Det skulle helt enkelt krävas lite mer. Men det händer faktiskt även i Sverige att enskilda personer reagerar och lämnar in en stämningsansökan på uttalanden. Nu senast polisanmälde den politiske redaktören för Hudiksvalls tidning den som på Facebook kallade honom för dömd pedofil. Ett annat exempel är rättegången mellan Ulf Karlsson och Zlatan Ibrahimovic där domen kommer efter nyår.

Det är svårt att vinna förtalsmål i Sverige. Och för makthavare ska det vara extra svårt. Vi vill inte hamna i en situation där politiker börjar hota med åtal för att slippa smaklösa skämt och annan kritik. Så högt i tak måste vi ha.  Sedan kan vi alltid diskutera hur lämpligt det är att publicera fejkade bilder och plumpa påståenden. Men då är det etisk och inte en juridisk fråga. Yttrandefriheten mår bäst av att det är så. 

tisdag 20 december 2016

Till uppföljningsjournalistikens lov

Men hur gick det sen? Ibland ställer jag mig den frågan när jag av olika anledningar funderar på nyhetshändelser, ofta sådana som varit föremål för granskning. Men medierna berättar sällan vad som egentligen blev konsekvenserna av en granskning. Först granskning, men sedan är det tyst.

Visst har Uppdrag Granskning då och då lite tillbakablickar, men knappast med den nit som i den ursprungliga granskningen. Vi får därmed sällan veta vad som blev de långsiktiga effekterna av granskningen. Att det så sällan sker är lite förvånande eftersom till och med forskningen visar att den granskande journalistiken gör nytta. Tomas Lindberg skrev för ett tag sedan en understreckare i SvD, där han hänvisar till James T Hamilton studie ”Democracy’s detectives: The economics of investigative journalism” (Harvard University Press). Han poängterar att granskande journalistik har positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Det kan handla om nya lagar, rutiner och regler för offentlig verksamhet som en konsekvens av mediernas avslöjanden.

Men det här ser man inte så mycket av i medierna. Den enda formen av konsekvent uppföljningsjournalistik är de - bakom betalväggar dolda - artiklarna vad som hände med olika kändisar och tv-stjärnor efter att kamerorna slocknat.

Jag skulle gärna se mer uppföljningsjournalistik. I alla dess former. Uppföljningar om både viktiga och mindre viktiga händelser borde locka till sig klick. Men kanske också ge en lite bättre bild av journalistikens förtjänster och brister. Dessutom kan man få ett lite större sammanhang i den röriga och rörliga omvärlden. Så lite mer uppföljningsjournalistik tack!

lördag 17 december 2016

Håll tassarna borta från public service!

Jag måste än en gång berömma Lena Sundströms tv-serie "Håll käften - eller dö". Istället för ett ensidigt tesdrivande och platt diskussion om yttrandefrihet får vi en delvis grubblande och eftertänksam berättelse om gränser och förutsättningar för att säga kunna och få vad man vill utan att råka ut för repressalier.

Reportaget från Polen, där regimen tar steg för steg i att försöka kontrollera public service, är ytterligare en påminnelse om hur auktoritära krafter försöker begränsa vad som får sägas. När regeringen direkt får kontrollen över medierna och kan avsätta medarbetare efter behag behöver man inte ens införa censur. Inför risken att bli avskedad böjer sig även journalisterna inför mer eller mindre tysta krav om att inte ställa obekväma frågor till regimen.

I regeringsformens första paragraf står det högtidligt att "All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna".


Mediernas demokratiska uppdrag är att bidra till den fria opinionsbildning och det kan svårligen göras om politikerna - som ska granskas - själva lägger sig i hur den fria åsiktsbildningen går till.

Vi får aldrig hamna i ett system där politiker tillsätter eller avsätter journalister. Politiker ska hållas på många armlängders avstånd från public service.

tisdag 13 december 2016

Men vad ska andra tycka?

Jag skrev för någon vecka sedan om sociala mediestormar och hur vi kommer att få leva med dem. När jag tänker tillbaka lite finns det dock en skillnad. Medvetenheten om att de planeras och dirigeras har ökat på många håll. Inom forskningen pratar man om medie- och informationskompetens (MIK) som bland annat handlar om att kunna värdera medier och mediers funktioner.

I efterskalven av Åhléns Luciabild har Expo publicerat en utmärkt artikel om hur hatstormen mot Luciabilden skapades. Här har journalistiken en viktig och kan också bidra till att vår MIK ökar. Kanske kan vi då bli lite mer svårflörtade då mediestormarna går igång?

Problemet är dock att vi inte alltid litar på att andra människor gör samma kritiska bedömning som vi själva. Inom forskningen kallas fenomenet för tredjepersonseffekter och handlar om att vi tror andra människor i högre grad än vi själva påverkas av mediebudskap. "Visst kan jag se igenom en orkestrerad social mediestorm, men kan andra det?" Fenomenet blir särskilt tydligt då man själv är avsändare av budskap, vilket innebär att företag och politiker som kommunicerar blir särskilt sårbara. Att bortse från en social mediestorm är helt enkelt inte så lätt. För även om man själv vet om att det är en organiserad kampanj vågar man inte lita på att andra (vanliga) människor har samma kompetens att förstå vad som pågår.

Knäckfrågan är med andra ord hur man ska våga sitta still i båten när stormen blåser som värst. Där har sociala mediestrateger en utmaning.



lördag 10 december 2016

Kampen om verkligheten och de borgerliga ledarsidorna

I DN har Mattias Hagberg skrivit tre längre artiklar det förändrade perspektivet på de borgerliga ledarsidorna. Hagbergs tes är att det skett ett värderingsskifte mot högerpopulism där invandring, integration och svenskhet står i fokus. Den kritiska udden riktas mot genusfrågor och mångkultur.

Särskilt uppmärksamhet ägnar han åt Göteborgs-Postens ändrade inriktning under Alice Teodoresucs ledning. Som mångårig läsare av GP kan jag intyga att den har ändrat både inriktning och ton. Från en ganska traditionellt liberal ledarsida som ärligt talat inte var jättekul att läsa är det numera texter som ofta provocerar - från konservativt håll. Och visserligen sägs det då och då kritiska kommentarer om SD, men ibland sitter jag och funderar på vilka av ledartexterna som SD-väljare skulle ställa sig kritiska till. Inte särskilt många så om jag tolkar dem.

I dagens GP skriver Alice Teodorescu en ganska rolig ledartext där hon försvarar ämnesval (integration och invandring) genom att byta ut frågan mot klimatkrisen. Tänk om det hade varit stora återkommande naturkatastrofer som kunde kopplas till klimatfrågan. Hur skulle det då sett ut om ledarsidorna hade struntat i den frågan? En kul text och ett effektivt retoriskt grepp. Men fastnar inte skrattet lite i halsen? För inte har vi löst klimatkrisen och vad jag sett från forskarhåll går alla kurvor fortfarande åt fel håll. Lägg därtill att den kommande amerikanske presidenten Donald Trump har utsett en känd klimatskeptiker till miljöminister i E. Scott Pruitt. Så i den så kallade verkligheten är miljöfrågan och klimatet definitivt en fråga som borde diskuteras mer. Men jag har inte sett någon ledartext om konsekvenserna av Trumps utnämningar för klimatet.

Därmed blir min fundering kring ledartexten knappast "där fick du till en vass poäng". Istället väcks frågan om varför GP:s ledarsida aldrig skriver om klimatkrisen. Är det så att Alice Teodorescu kanske är en klimatförnekare?

fredag 9 december 2016

Är det själviskt att ge bort något om du inte lider?

Där satt den! Ann Heberlein satte sista spiken i godhetskistan. Argumentet att fattigdom inte utrotas med tiggeri räcker inte. Det ge är dessutom en självisk handling för att man ska må lite bättre själv. Det finns enligt Heberleins krönika i Fokus ingen skillnad mellan att ge en fattig människa lite pengar, fixa ögonbrynen eller kanske köpa champagne för pengarna man kan undvara. Allt handlar bara om boosta egot. Köper man skönhetsbehandling mår man bättre och ger man en tiggare en slant mår man också bättre. Alla transaktioner är därmed likställda.

Jag uppskattar att läsa Ann Heberlein. Inte för att jag alltid håller med utan för att hennes argument utmanar. Ibland tycker jag att hon har en poäng. Oftast inte. Den här gången tycker jag att hon springer med de opinionsbildare som på olika sätt försöker relativisera goda handlingar för att slippa se lidande.

Jag har hört det där argumentet förr. Alla goda handlingar är egentligen själviska eftersom man mår bra av att göra dem. Slutsatsen blir därmed att en riktigt god handling endast är giltig om den görs med lidande, uppoffring och smärta. Om du skulle känna dig lite nöjd med att du gjort en insats är den inget värd. Du var bara självisk. Och eftersom alla goda handlingar är egoistiska får man med denna argumentation ett fribrev till att strunta i andra och satsa på sig själv.


Heberlein menar också att man hjälper en medmänniska som har ett företag till sin utkomst genom konsumtion. Men det finns viss skillnad i att hjälpa en människa i nöd. Det är faktiskt en kvalitativ skillnad. Och det spelar faktiskt ingen roll för handlingens godhet med vilken intention den gjordes. Man blir mätt även om pengarna har skänkts av självgodhet. Godhet är inget som har att göra med den som ger utan om den som får. Om jag var fattig skulle jag hellre se att du gav mig lite pengar än att fixa ögonbrynen, men där tycker kanske jag och Ann Heberlein olika.

onsdag 7 december 2016

Nej, internet skapar inte politiskt intresse

Vi ställer alltid hoppet till ny teknologi. Vare sig det är klimathot eller demokratins framtid finns det alltid med ett teknologispår. Att nu teknik i sig skulle kunna lösa problemen hör man ofta förhoppningar om. Sanningen är att teknologi aldrig löser problemen. Det är människor som löser problem.

Tilltron till att teknologiska landvinningar är stark. Vi lever i ett samhälle som på många sätt sätter sin tilltro till naturvetenskap och teknik. Det är med uppfinningar inom dessa områden som våra samhällsproblem ska lösas. Och det gör de, men inte allt.

Gång efter annan ser vi hur framgångar inom teknik och naturvetenskap ropas ut som räddningen för samhället. Inte minst har man inom mitt eget fält - medier och demokrati - ofta lyft fram internet och sociala medier som lösningen på demokratiproblem. Men givetvis är det inte så. Forskare visar också om och om igen att internet både är bra och dåligt och när det gäller demokrati. Nätet kan både skapa och förstöra.

Mina kollegor i Örebro (och Göteborg) har de senaste åren ägnat särskilt intresse åt ungas politiska deltagare i ett stort forskningsprogram. Ett slående resultat är att internet inte skapar politiskt engagemang. Istället är det de som redan är politiskt intresserade som får en arena att odla sitt intresse. Precis som alla fotbollsfans, rasister, musiknördar eller andra intressen. Men en annan minst lika viktig sak är att politisk socialisation sker ganska tidigt. Det är fram till 16 års ålder som politiskt intresse och ointresse formas. 

Läs mer om forskningsprogrammet här.

fredag 2 december 2016

250 år är inte fy skam!

Yttrandefrihet är enkelt som princip, men svårt i praktiken. Alla ställer ju upp på att trycka "like" på Facebook, kanske skriva på ett upprop för allas fria rätt att yttra sig. I praktiken är det svårare. Att stå upp för någons rätt att yttra åsikter som man tycker är förfärliga känns ju inte lika kul.

Men man ska inte villa bort sig. Jag får givetvis tycka att någon annan har fel i sina åsikter och tycka att de borde vara  tysta eller skämmas för de åsikter de uttrycker. Bara för att man har rätt att säga något betyder det inte att alla måste hålla med om vad man säger. Det finns som i alla andra sammanhang sociala konventioner. Saker kan vara olämpliga även om de inte är olagliga.

Yttrandefrihetsfrågan är som jag ser det i första hand en fråga om statens relation till medborgarna. Staten ska inte censurera (dvs. i förhand kunna stoppa yttranden) men sedan kan man inte sägas vad som helst utan att straffas. I den svenska lagstiftningen finns det begränsningar ifråga om hets mot folkgrupp, brott mot rikets säkerhet och förtal. Och det är alltid en spännande debatt om utvidgningar av dessa förbud eftersom man lätt hamnar på ett sluttande plan. Om vi förbjuder det ena, vad säger då att någon inte imorgon förbjuder det andra? 

Yttrandefriheten är lätt som princip men svår som praktik. Inte minst i dagens sociala medievärld där hatstormar lätt briserar när skrivbordskrigarna sätter igång. Jag har det svårt med anonymiteten här. Ska man tycka något bör man ju kunna stå för det också. Tycker det är ganska ynkligt av de som anonymt häver ur sig hat och hot. Men jag brottas alltid med det här eftersom det som alltid även finns argument emot.

Jag brukar har diktaturtestet till hands. I diktaturer vill staten kontrollera medierna och deras innehåll. Man vill förbjuda att säga sådant som hotar staten och gärna ha kontroll på vem som säger vad. Det är i tider som denna som vi ska värna om yttrandefriheten, även om det kan kosta på ibland. Vi måste ha starka skyddsvallar för yttrandefriheten för vem har sagt att vi inte imorgon måste ha den till skydd mot staten? Heja yttrandefriheten!

För övrigt är Lena Sundströms programserie Håll käften eller dö!, alldeles strålande

måndag 28 november 2016

En nedbrunnen bock är bra PR

Nu är jag varken turistekonom eller turistchef i Gävle. Men i en tid då städer kämpar med näbbar och klor för att sätta sin stad på kartan (sk city branding) undrar jag inte om den återkommande nedbrunna julbocken i Gävle ändå kostar mindre än det smakar. Åtminstone ur PR-synpunkt. Gävle behöver bara bygga upp en halmbock och låta den brinna ner för att det ska skapas en återkommande historia om staden i världens nyhetsmedier.

Missförstå mig inte. Att tända på är brottsligt och jag tror inte en sekund på att ansvariga i Gävle skulle ligga bakom bränderna. Jag är också övertygad om man gör sitt bästa (inom rimliga gränser) för att skydda bocken från att brinna ner. Men hade jag varit turistchef i Gävle hade jag nog inombords ändå tyckt att den ständigt återkommande dramaturgin om halmbocken som ibland klarar sig, ibland brinner ner är fantastisk reklam.

Det som just är det spännande är just ovissheten, däri ligger dramaturgin. Ibland brinner den ner, ibland klarar den sig. De ansvariga politikerna och tjänstemännen hittar på nya sätt att skydda bocken, men förövarna överlistar dem och bocken brinner. Katt och råtta-leken har också ett drag av etablissemanget mot folket över sig. Jag har inte sett någon statistik över vilka som bränt ner bocken, men det verkar vara vanligt folk som ser det som ett utmaning, eller kanske en fyllegrej. Sedan finns det ju också en del som menar att det finns hemliga sällskap av bockbrännare eller att det är några som bettar på att den ska bränna ner och sedan tuttar på.

Skulle Gävles köpmän och politiker hitta ett sätt att förhindra att julbocken bränns ner kommer nyhetsvärdet av bocken minska drastiskt. Ingen bryr sig om en halmbock som brukade brinna. Det finns ingen nyhetskjuts i det.

I dagens Metro säger jag några ord om just detta.

söndag 27 november 2016

Den politiska analysens förändring - från recensent till politisk konsult?

TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson har i veckan kritiserats för att driva partipolitik på sin Facebooksida. Jag tänker inte kommentera själva innehållet i de fem punkter som Oscarsson lyfter fram för att "vända oro till framgång". Istället ska jag försöka sätta ljuset på den politiska kommentaren som mediefenomen.

De senaste decennierna har det blivit mer kommenterande och tyckade i medierna. Går man tillbaka och tittar på journalistiken under 1970- och 1980-talet blir man förvånad över hur lite analyser och kommentarer det fanns, särskilt i dagspressen. Inga krönikörer, inga analyser av strategier förutom de partipolitiskt färgade på ledarsidorna.



Tyckandet och analyserandet blev svaret när mediesituation förändrades. Med fler kanaler och nyheter som i princip uppdateras dygnet runt blev det svårare och svårare att verkligen vara först med en nyhet. Ett sätt att slippa rapportera om gamla nyheter var att istället kommentera nyheterna - att vara en recensent av den politiska världen.   

De allt vanligare politiska kommentarerna var också ett svar på en allt större publikanpassning. Med fler medier blev konkurrensen om publiken allt större och tolkningsjournalistiken är ett sätt att möta dessa krav. En färgstark kommentator lockar publiken. En känd nyhetskommentator som berättar om vad som egentligen sker bakom kulisserna är mer spännande att lyssna på än torra experter som inte vågar uttala sig utan en massa förbehåll.
 
Men det har faktiskt - inte minst i tv-journalistiken - funnits politiska kommentarer sedan 1970-talet. Men de har förändrats ganska mycket. I ett forskningsprojekt jag sysslat med satt jag och tittade på en massa tv-inslag om varvskrisen på sent 1970-tal och tidigt 1980-tal. När journalisterna då "analyserade" handlade det om att förklara och redovisa vad de olika politiska förslagen stod för. Inte så mycket tyckande överhuvudtaget.

Över tid förskjuts dock perspektivet i den kommenterande journalistiken. Det blir mer och mer om strategier och taktiskt spel om makten. Skälet till detta fokus är att nyhetskommentatorer inte vill framstå som subjektiva och fälla personliga omdömen. Skulle man diskutera politikens innehåll finns risken att bli anklagad för att stödja en ideologi eller ett enskilt parti. Och kan man inte prata om vad de politiska partierna ville göra så var lösningen att istället diskutera det politiska spelet. Där kan man tycka och spekulera utan att riskera att framstå som partisk.

Marcus Olofssons kommentarsstil bryter med idealen hos KG Bergström, Mats Knutsson och de andra politiska kommentatorerna både ifråga om stil och i innehåll. Lite mer högljudd och underhållande och dessutom gör han något som är nytt. Han ger tydligare råd om vilken politik som kan ge politisk framgång. Hans fempunktsprogram skulle knappast det äldre gardet av politiska kommentatorer föreslå. De skulle vara mycket försiktigare och inte klart fastslå vilka vilka politiska förslag som skulle vara mest lyckosamma.

Det intressanta är att Oscarsson själv menar att det är en objektiv analys av vad som skulle ge politisk framgång. Inte att det är en egen åsikt utan en saklig bedömning. Här blir det dock en otydlighet i kommunikationen eftersom en massa människor på Oscarssons Facebooksida ser det som att man skulle vilja rösta på honom och stödjer hans förslag. Gränsen mellan politisk ideologi och politisk kommentar blir därmed ganska luddig.

Oavsett vad man tycker om Oscarsson så kanske den markerar en ny stil hos politiska kommentatorerna i svensk journalistik. Lite mer högljudd, mer vässat och med ett större underhållningsvärde. Detta i kombination med att våga föreslå vad politikerna ska göra för att nå framgång. Funderingen blir ju dock om den politiska kommentatorn kanske därmed gått från att vara recensent till att bli  politisk konsult.

 

onsdag 23 november 2016

Valstugorna - 14 år senare

Idag sände Uppdrag Granskning ett jubileumsprogram om sina 15 år som den granskande journalistikens flaggskepp i SVT. Ett intressant program med mycket självreflektion och även självkritik. Det känns nästan overkligt att det är 14 år sedan valstugereportaget gjordes. Månaderna efter reportaget åkte jag efter i Janne Josefssons hjulspår och intervjuade politikerna som var med i programmet. Resan var på många sätt omskakande för mig själv. Syftet var att försöka dokumentera vad en skandaliserad politiker gör, vilka strategier man har för att minska skadeverkningarna och hur man ser på mediernas makt. Jag möttes av personer som satt och skakade, några grät och bad mig stänga av bandspelaren. En del ville överhuvudtaget inte prata med mig. Andra var inte lika tagna av situationen utan kunde skaka av sig det som hänt och hade varit ute i valstugan redan dagen efter reportaget sändes.

I boken Efter valstugorna skrev jag om reportaget och politikernas upplevelser av skandalen och dess konsekvenser. Redan då funderade jag mycket på den journalistiska etiken. Jag har sedan pratat om reportaget för studenter på journalistutbildningen på JMG många gånger och även varit med i debatter med Janne Josefsson och Nils Hanson om reportaget.

Så vad tycker jag då? I mina ögon var det befogat att göra reportaget och även att använda dold kamera. Det går inte att komma åt sådana åsikter utan att använda dold kamera. Men det finns givetvis också brister. Man kan fundera på om SVT ska sända ett reportage som så tydligt missgynnar ett enskilt parti (moderaterna) så tätt inpå valdagen och det går givetvis även diskutera att man bara fokuserade de två största partierna. I själva reportaget finns det saker som också kan ifrågasättas. Jag menar att det var ett misstag att alla smygfilmade politiker inte fick en chans att förklara och försvara sig i programmet. Om man sedan klarar av det när man konfronteras med Janne Josefsson är en annan sak. Men jag menar att man alltid ska få chansen att föra fram sitt bästa argument. Där lyckade inte UG utan drog mer åt det dramatiska och i vissa avseenden underhållande.

Vill man läsa hela boken kan man skicka mig ett mail så får man en pdf. Nedan följer bokens förord.


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
H
yrbilen – en liten Opel Corsa – får snabbt upp värmen där jag svänger ut från Centralstationen och följer skyltarna ut ur stan. Snart kör jag på motorvägen söderut. Det snöar mer och mer och hela tiden håller jag koll på kartan för att inte missa var jag ska svänga av. Första avfarten när motor­vägen tar slut och sedan höger, förbi bilverkstan och därefter direkt till höger. Det är december, några veckor före jul 2002.
    Snart ser jag villaområdet. Jag kör in på gatan, svänger runt på vändhåll­platsen och parkerar bilen framför grinden. Tar väskan som innehåller band­spelaren, reservbatterier, pärmen med intervjuguiden, etikbrevet och mitt anteckningsblock. Dörrklockan hörs inte, men genast öppnas dörren och ett ansikte tittar ut.

- Hej, ja det är jag som är Bengt Johansson.
- Ja, hej, hej. Kom in då, svarar personen i dörren. Vill du ha kaffe?

Att skriva en bok som bygger på Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons reportage om valstugorna under valrörelsen 2002 har sina risker. Det är jag fullt medveten om. Reportaget är både hyllat och kritiserat och man kan lätt bli skottavla från flera olika håll. Valstugereportaget har prisats inom den svenska journalistkåren och fick Stora Journalistpriset som årets avslöjande reportage och Guldspaden av Föreningen Grävande Journalister.
    Men reportaget kritiserades också. Inte särskilt förvånande av moderaterna och de politiker som var med i programmet. Men kritiker har även funnits på annat håll. Andra journalister som Lars Adaktusson på SVT och medie­forskare som Kari Andén-Papadopoulos har också gjort kritiska inlägg mot reportaget. Och jag har även själv varit ute i debatten och ifrågasatt SVT eftersom de inte tillåter att forskare får granska oredigerat intervjumaterial.


Några veckor tidigare


- Hallå?
- Hej, jag heter Bengt Johansson och är medieforskare från Göteborgs universitet, börjar jag som vanligt. Hoppas att min röst låter förtroendeingivande och fortsätter. Har du fått ett brev från mig de senaste dagarna med en förfrågan om deltagande i ett forskningsprojekt? Du var ju en av de politiker som var med i valstugereportaget, som SVT gjorde under valrörelsen.
- Ja, svarar rösten i luren avvaktande.
- Har du möjlighet att ställa upp på en intervju? fortsätter jag, utan att försöka låta för ivrig.
- Och vem är Bengt Johansson då? Frågar rösten med en ganska misstänksam ton.
- Ja, jag  kommer ifrån Ulricehamn….

Liknande samtal har jag under hela oktober. Vissa tackar nej på en gång och några svarar inte överhuvudtaget, varken på telefonsamtal eller brev. Men de allra flesta går – åtminstone efter viss övertalan – med på att ställa upp på en intervju. Kanske ser de chansen att få berätta sin version, kanske hoppas de att bilden i forskningsrapporten kan bli en annan än den som kablades ut i SVT? Vem tar inte chansen att förbättra den offentliga bilden av sig själv om man blivit utpekad som rasist i TV? Visserligen är jag i alla kontakter tydlig med att projektet inte handlar om att kritisera reportaget och ge dem upprät­telse, men i flera av intervjuerna är det tydligt att politikerna vill ge en mot­bild till reportaget.
    Andra ställer kanske upp av ren respekt för det vi kallar vetenskap. Ett brev från universitet med en formell förfrågan har kanske trots allt en viss över­talnings­förmåga.


När siffror får kött och blod


I min forskning brukar jag oftast träffa på människor som siffror i enkät­undersökningar. Då blir forskningsintervjuer en brutal upplevelse. Människor svarar inte, berättar detaljer om vad de upplevt som nästan är genanta, säger emot och berör på ett sätt som siffror aldrig kan göra.
    Ibland tar känslorna över totalt. Några gråter öppet, och jag stänger av bandspelaren och sitter tyst en stund. Väntar på att personen ska säga något. Frågar till slut om det är ok att fortsätta intervjun och sätter på bandspelaren igen.
    Andra håller försvarstal, vill visa upp vad de själva uppfattar som en san­nare bild av sig själva än den som kom fram i TV. De är förorättade, känner sig kränkta och vill ha upprättelse. Tycker att det är så orättvist. Någon skaka­r av nervositet och jag inser att för dem är jag också en person med makt – på samma sätt som Janne Josefsson. Att prata med mig är också en risk – eller kanske en möjlighet.
    Några tar det lugnare. Håller en tydligare distans. Tiden kanske inte läker några sår, men så här några månader efteråt är inte känslorna lika starka. Man minns, men kan också se på det utifrån.
    Den här boken ska varken ses som en angreppsskrift på valstugereportaget eller ett försvarstal för de politiker som filmades i reportaget. Syftet är inte att försöka klargöra om den bild som framkom i reportaget är sann eller falsk. Mitt intresse riktar sig åt ett annat håll. Jag är intresserad av hur de filmade politikerna försökte hantera situationen de hamnade i under sista valrörelse­veckan 2002. Vad de gjorde, hur de tänkte, vilka strategier de försökte lägga upp för att hantera en personlig och professionell katastrof. Kort sagt: vad gör man när skandalen är ett faktum?