Satirer och yttrandefrihet

Efter det avskyvärda terrorattentatet i Paris mot satirtidningen Charlie Hebdo har det startat en debatt om yttrandefrihetens gränser och vad man ska och inte ska publicera. Det finns inget försvar att ta till våld mot oönskad publicering, men som vanligt måste man hålla isär att yttrandefrihet inte innebär frihet från kritik. Man får i princip publicera vad som helst, men får också inse att andra är kritiska. Jag kan med andra ord ogilla publiceringar men stå upp för rätten att publicera sådant jag inte gillar.

Jag skrev en krönika på temat 2006 i Boårs Tidning som jag fortfarande kan stå för.

När karikatyren går åt fel håll

Flaggbränning, bombhot, köpbojkotter och stormade ambassader. Kom inte och säg att bilder är maktlösa. Vem kunde tro att några karikatyrer i en dansk morgontidning skulle kunna utlösa en internationell storkonflikt? Kulturredaktören Flemming Rose visste givetvis att det var kontroversiellt, men att hela den muslimska världen skulle reagera hade han nog inte tänkt sig.

Sett ur yttrandefrihetsargument är det glasklart. I det västerländska samhället får man tycka i princip vad som helst, och även publicera det. Det är själva poängen med yttrandefrihet. Goda argument likaväl som dåliga, plumpa bilder och vackra får samsas sida vid sida. Men därmed är det inte sagt att publiceringen inte får kritiseras. Man behöver inte hålla med Jyllands-Posten eller andra redaktioners val av bilder i TV-rutan, morgontidningen eller på nätet. Att man har rätt att publicera betyder inte automatiskt att man friskrivit sig från ansvar och kritik.

Jyllands-Postens karikatyrer är lagliga, men därmed inte sagt att man måste acceptera publiceringen av bilderna. Min egen huvudsakliga invändning mot publiceringen av Muhammed-bilderna är inte i första hand att de kränker muslimer i allmänhet. Det grundläggande problemet är att satir inte kan göras uppifrån. Ideologikritik (dit satiren och karikatyren hör) förutsätter ett underifrånperspektiv. Man måste ta hänsyn till sammanhanget, inte minst det politiska, där yttrandefrihetsdiskussionen tar sin utgångspunkt. Det är knappast att utmana yttrandefriheten i Danmark när en stor morgontidning publicerar bilder som kränker en minoritets trosuppfattningar.

Men därmed är det också helt i yttrandefrihetens anda att stå upp och försvara den oberoende veckotidningen al-Shihan i Jordanien som publicerade Muhammed-bilderna. Samma bilder som kränker en minoritet i Danmark blir en kritik mot den rådande ideologin i Jordanien. Allt beror på sammanhanget. I Danmark är det kränkande när representanter för den dominerande ideologin använder satir och karikatyrer för att kränka en minoritet. I Jordanien är samma bilder satir mot makten mot den rådande ideologin.

Ingen vän av yttrandefrihet vill ha blasfemilagar och andra ytterligare inskränkningar av vår rätt att uttrycka åsikter. Här får man hoppas att mörkermännen kan hållas borta. Däremot ställer jag gärna upp och kritiserar medier och andra när de kränker andra, sparkar neråt eller publicerar sådant som enligt min uppfattning är oetiskt. Jag kan kritisera att TV4 sänder förnedrings-TV med programmet American Idol. Där skrattar man också med makten och inte mot den. På samma sätt kan jag ta avstånd från Jyllands-Postens teckningar. Det inte förbjudet att vara fördomsfull, som Jyllands-Posten var med Muhammed-bilderna, men man får stå i offentlighetens skamvrå. Det är yttrandefrihet.

Publicerad i Borås Tidning 2006-02-27