måndag 28 november 2011

Att få yttra sig och att få kritik

Yttrandefrihet är laddat även i Sverige, kanske inte som princip, men som praktik. För de allra flesta håller med om att alla ska ha rätt att yttra sina åsikter, att yttrandefrihet är centralt för demokratin, åsikter ska bemötas med argument etc. Men när det sedan kommer till att konkret hantera yttrandefrihet blir det annat ljud i skällan. Då pratas det om att man inte ska "missbruka" yttrandefriheten genom kränkningar eller alltför elaka påhopp. Det här går givetvis inte ihop.
Villkorad yttrandefrihet är värd ganska lite. Antingen får man säga vad man vill eller också får man inte. När lagstiftningen sätter upp gränser för vad som får sägas eller inte börjar vi få problem, vilket vi redan har i gällande lagstiftning i Sverige. Vi har begränsningar för yttrandefriheten kopplat till upphovsrättslagar, uppvigling, förtal, olaga hot, spioneri, barnpornografi och olaga våldsskildringar. Visst finns det goda skäl för dessa inskränkningar, som också stöds av Europakonventionen. Men problemet är ju att begränsningar i yttrandefriheten förutsätter att staten är god, att statens insatser alltid är för att skydda medborgaren. Men staten är inte alltid god. Därför måste yttrandefrihetslagstiftningen vara så vid som det bara går. Men lika intressant som svårigheterna med den juridiska diskussionen är ambivalensen hos de som diskuterar yttrandefrihet. En ständig missuppfattning är att rätten att uttala sina åsikter är enkelriktad, att man inte ska kritiseras för det man häver ur sig. Men då har man missat själva poängen. Du har rätt att uttrycka dina åsikter, men det har alla andra också. Så om man öppnar munnen, skriver något på bloggen eller trycker på "like" på Facebook kan man kritiseras. Där har vi en minst lika viktig del av yttrandefriheten. Vill man ha rätten att uttrycka sina åsikter, får man också tåla att andra kritiserar det man säger.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: [ http://www.amnesty.se/bloggstafett

]www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Magnus Hagevi i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

tisdag 22 november 2011

Stora händelser är inte typiska

Forskare är precis som alla känsliga för de vindar som blåser. Samhällsvetare kanske mer än andra. Just nu är mina kollegor som forskar om skandaler alldeles till sig om the phone-hacking scandal och nedläggningen News of the World. Är man på konferens i England handlar en stor del av debatten om just denna skandal. Inte så konstigt kanske. Forskare om samhällsfrågor fokuserar ju gärna på det som det snackas om (Wikileaks har också fått extremt mycket medieforskaruppmärksamhet). Men det finns ett problem och det handlar om när vi söker efter det typiska, efter generella mekanismer. Då passar dessa extraordinära händelser sällsynt illa. Jag ska förklara. Om man vill försöka förstå skandalers mekanismer ska man inte titta på allt som hänt i kölvattnet efter avslöjandena i England. Detta eftersom händelserna är så speciella att de går över alla gränser av det vi tidigare känt till.Vi ser inte det typiska utan det avvikande.
Ungefär samma problem har vi med 9/11. Mycket av krisforskningen har använt det som ett case, men risken finns att det man finner passar andra kriser ganska illa eftersom det var en extraordinär händelse. Sedan kan det ju finnas all anledning att beforska en alldeles utomordentlig exceptionell händelse. Men det är en annan sak.
På samma sätt som man kanske inte studerade nyhetsrapporteringen efter mordet på Olof Palme för att se det typiska i nyhetsvärdering och nyhetsurval, ska man studera the phone-hacking scandal som en typisk skandal. Trots att det är en skandal som kanske förändrar hela det politiskt kommunikativa klimatet i England.

onsdag 9 november 2011

Tänkte köpa Zlatanboken...men har tänkt om

Att öka intresset för en produkt genom att släppa lite teasers är ett välkänt marknadsföringsknep. Berätta lite om vad som ska komma och vi blir alla lite mer sugna på att köpa produkten. Men den kommande Zlatanboken har det väl slagit alla rekord? Det har i princip inte gått en dag utan att det lagts ut nya avslöjanden från boken, som också kommenteras av de inblandade. Problemet blir ungefär som med Patrik Sjöbergs bok. Är allt redan avslöjat i förväg är det inte särskilt kul att läsa boken. Då kan man istället ägna sig åt sådant som inte redan tjatats sönder i offentligheten. Börjar med Bengt Ohlsson bok om Johnny Ramone.