tisdag 21 november 2017

Annonsering är ingen mänsklig rättighet

Återigen kommer Aftonbladet att neka Sverigedemokraterna att annonsera i valrörelsen. Budskapet från chefredaktören Sofia Olsson Olsén är att tidningen tackar nej till partiets annonser även i valet 2018, precis som man gjort i tidigare val. Partiet värderingar sägs inte stå i samklang med dem som tidningen står för. Mattias Karlsson från SD menar å sin sida att Aftonbladets agerade visar att det demokratiska systemet inte är jämlikt och att Aftonbladet brister i demokratiskt skyldighet (även om han inte vill ha någon lagstiftning).


Det finns ingen lagstiftning förutom den generella yttrandefrihetslagstiftningen, som reglerar svensk politisk reklam. I många andra länder finns det regler på detaljnivå om hur mycket, utrymme för olika partier och begränsningar av innehåll. Men inte i Sverige. Traditionen av svensk politisk kommunikation (både reklam och  journalistik) är oreglerad  och får skötas av inblandade parter. Staten lägger sig inte i. Det innebär också att tidningar givetvis får välja och välja bort annonsörer som de behagar.

Med detta sagt har det också historiskt funnits många exempel på att tidningar vägrat motståndare att köpa annonsplats och gett de politiskt närstående partierna både rabatter eller gratisplats. Kommunisterna vägrades annonsplats i en del borgerliga tidningar och Sverigedemokraterna har också nekats annonsplats i många tidningar genom åren. Den generella trenden över de senaste hundra åren har dock varit att en kombination av medieutveckling och marknad/demokratiargument som gjort att pressen i allt mindre utsträckning gynnat närstående partier och avvisat andra på reklamplats.

Med en press som blivit allt mindre partipress faller argumentet ett visst parti ska gynnas, oavsett om det gäller nyhets-/ledarsidor eller reklamutrymme. När dessutom många tidningar inte heller har en läsekrets som är trogen ett enskilt parti blir det också mer rimligt för både tidningen att släppa fram annonser från olika partier. Som ett extra argument kan tidningen också hävda att man släpper fram alla partiers annonser (om de inte bryter mot lagen) med argumentet att alla partier ska ha rätt att höras.

Aftonbladet tar ett annat beslut och det är inte något iögonfallande i ett historiskt perspektiv, möjligen blir man lite mer förvånad i en tid när SD vuxit till riksdagens tredje största parti och där rimligen många läsare av tidningen röstar på partiet.

Nu ska man dock komma ihåg att för varken Aftonbladet och Sverigedemokraterna är en annons i kvällspressen en särskilt stor sak. Aftonbladets ekonomi hänger inte på en annons från SD och inte heller tror SD rimligen att annonsutrymme i Aftonbladet är avgörande för valframgång. Den politiska annonseringen i pressen har gått ner över tid och aldrig varit särskilt stor i kvällspressen.  Det finns gott om andra kanaler att nå ut med - både betala reklamkanaler och gratiskanaler.

Istället handlar det givetvis om att göra markeringar. Aftonbladet vill markera mot SD och SD tar tacksamt emot. Partiet kan fortsätta att rida på ett anti-etablissemangsperspektiv och framstå som missgynnad av de stora medierna.

Lyssna på kollegan Kajsa Falasca som diskuterar detta i Studio 1.

Läs mer om politisk annonsering i min och kollegan Tomas Odéns bok "Politiska annonser".






fredag 17 november 2017

Tre frågor om en litteraturkanon

Jag kan inte låta bli att tänka på fornminnen....och julafton. Det var det som sverigedemokraten Levi Klausen kom på som exempel på vilken svensk kultur han ville värna i en tv-intervju för några år sedan. 

Exempel är alltid svårare än principer. Det fick kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor känna på i Aktuellt. Att förlora ansiktet offentligt med att inte känna till att Selma Lagerlöf skrivit Gösta Berlings saga, August Strindbergs som upphovsman till Giftas och Klas Östergrens Gentlemen är inte roligt. Risken finns att det häftar fast och att inte minst politiska motståndare har fått en tacksam angreppspunkt i framtiden. Om Busch Thor har otur kommer det att komma pikar från
både det ena och andra hållet om hennes litteraturkunskaper. Dessutom blir ju frågan om litteraturkanon svårt att driva framöver. Tre frågor som mycket väl kan skjuta ett politiskt förslag i sank.


Jämförelsen med sverigedemokraten i Filipstad är kanske orättvis, men det är när det ska ges exempel på vad politiska förslag faktiskt betyder och ge exempel som politiker sätts på prov. Det är i sådana situationer som journalistintervjun är jobbig. Det är inte lätt att komma på sådant som man egentligen vet när man står framför kameran eller har en mikrofon framför sig. Vi har väl alla suttit och suckat över att de tävlande i "Vem vet mest" inte kan svaret på de frågor vi enkelt klarar av i tv-soffan. Men tv-soffa och direktsändning i Aktuellt är olika saker. Inte för jag vet om det var tillfälligt hjärnsläpp hos kristdemokraternas partiledare, men det spelar ingen roll. I det politiska spelet brukar inte sådana hänsyn tas. Det som är sagt är sagt....eller kanske i detta fallet osagt.

torsdag 16 november 2017

VGRfokus - journalistik eller PR?

Västra Götalandsregionen har startat en "nyhetssajt" - VGRfokus. Smaka på det!


"Med nyhetssajten VGRfokus vill regionen lyfta fram allt som regionen gör. Detta ska ske med "en självständig redaktion av tjänstemän som berättar vad som sker, vad som är på gång, om det besvärliga i vår verksamhet och det som är våra glädjeämnen”, skriver direktör Erik Lagersten (Skaraborgsbygden.

Det är inget fel i det. Alla gör nyheter nu för tiden. Klicka in på vilken organisations webbplats som helst så hittar du nyheter. Alla kommunicerar den egna organisationens världsbild. VGR är inget undantag och det finns heller inget märkligt i det.

Bakgrunden är enligt VGR själva - och där håller jag med - att regionjournalistiken kapitulerat. Jag har forskat om regionbevakning i många år. Få redaktioner bevakar regionernas vardag och lokaljournalistikens utsatta läge gör det inte lättare.

Att rapportera om landstingspolitik och regjonfrågor sågs länge av journalisterna som ett viktigt informationsuppdrag. Men i takt med att journalistiken jagar läsare allt mer desperat och organisationer numera har egna kanaler (via webben) ses inte informationsansvaret som lika angeläget från redaktionernas sida.

Jag minns ett seminarium för ca 15 år sedan där en chefredaktören på en större svensk landsortstidning  gjorde en kommentar. När en politiker i publiken kritiserade medierna för att inte längre rapportera om kommunernas verksamhet replikerade han: "det där får ni sköta själva numera. Vi ägnar oss åt det som är nyhetsmässigt".

VGRfokus kan därmed ses som ett svar på den mediestrukturella utvecklingen. Organisationer får själva försöka bli sina egna mediehus. Skriver inte medierna om oss får vi försöka sprida information själva. Visst, men det är inte journalistik. Journalistik förutsätter oberoende, och även om kommunikationsdirektören (som är ansvarig utgivare) hävdar att det vara en självständig redaktion som styr arbetet är det här problematiken ligger.

Jag tror säkert att VGRfokus kommer göra många intressanta nyheter, precis som kundtidningar gör många bra jobb. VGRfokus kommer sannolikt också göra att de traditionella nyhetsmedierna plockar upp en och annan nyhet därifrån. En del blir kanske till och med viralt. På så sätt gör man det som chefredaktören efterlyste på seminariet i början av 2000-talet. Man sköter - delar av - nyhetsförmedlingen själva.

Men det är inte journalistik. Även om det bedyras att redaktionen är självständig undrar man ju om de kommer att kritiskt granska och dra fram skandaler om regionen och dess verksamhet? Hur långt kan "redaktionen av tjänstemän" granska utan att regionen sätter stopp? Om det finns en sådan gräns för uppdraget är det inte journalistik.

Problembilden ställer jag upp på. Det bevakas på tok för lite om regionen (och kommuner), men min uppfattning är inte att det är en bra idé att myndigheterna själva ska försöka agera journalister. Däremot får man givetvis fortsätta och informera om vad regionen gör utifrån att man vill promota den egna verksamheten.
 
Vad är då lösningen? Regionen gör givetvis som den vill. Men jag förstår inte riktigt varför man ska skaffa utgivningsbevis och ha en "självständig" redaktion. Varför klampa in på journalistikens område och göra gränsen mellan journalistik och strategisk kommunikation allt luddigare?

Jag skulle hellre se att journalistiken blir bättre på att bevaka regioner och kommuner. Kanske är det dags att fundera mer över ett utökat public serviceuppdrag?

lördag 11 november 2017

Ian Wachtmeister och skandallogikens paradox

Idag gick Ian Wachtmeister ur tiden. Jag träffade honom en gång, på ett statsvetarseminarium i Göteborg något år efter valet 1991. Wachtmeister och Vivianne Franzén (som senare blev partiledare) var på besök och fick höra Sören Holmberg med kollegor berätta om vilka väljarna som röstade på partiet var. Mina intryck av Wachtmeister före seminariet var väl inte odelat positiva. Jag gillade inte hans populistiska stil och tyckte han aldrig svarade på journalisternas frågor. Men på seminariet blev jag lite imponerad. Till skillnad från Vivianne Franzén, som började hålla något sorts valmöte inför de göteborgska statsvetarna, förstod Ian Wachtmeister precis var han befann sig. Han ställde intressanta och analytiska frågor till valforskarna och jag insåg att han kunde spela flera roller än gamäng på valmöten.

Ny Demokratis politiska historia blev kort. Det viktiga avtrycket handlar inte minst om hur Ian Wachtmeister och Bert Karlsson på några månader lyckades utnyttja medierna för att ta sig in i riksdagen. Den bedriften är utan motstycke i svensk politisk historia. Men bygget blev för skakigt, saknade ordentlig organisatorisk bas och till slut blev konflikter och personstrider för stora.

Ny Demokrati var ett populistiskt högerliberalt parti, eller om man så vill ett missnöjesparti. Även kritiken mot invandringspolitiken var viktig. Från ett politiskt kommunikativt perspektiv förebådade de också Sverigedemokraterna i det att skandallogiken inte fungerade som den brukar. Jag och många andra var förvånande över att partiet växte i opinionen trots att de fick så mycket kritik. Nyckeln till det var givetvis att de som stödde partiet både såg de andra partierna och medierna som en del av etablissemanget. Kritiken blev bara ytterligare ett bevis för Ny Demokrati hotade det etablerade maktetablissemanget. Denna skandallogikens paradox lever vi fortfarande med.