måndag 27 mars 2017

Ibland ska man nog ändå vara rädd

"Var inte rädd!" är Henrik Schyfferts uppmaning i den nya showen han reser land och rike kring med. Har inte sett showen än, men jag har förstått att den handlar om att (höger) populister exploaterar människors oro för invandring och flyktingströmmar. På alternativa nyhetssajter och i sociala medier pumpas det ständigt ut larm om no-go-zoner,  invandrares kriminalitet och beteenden som bryter mot vad vi uppfattar som (svenska) sociala normer. Allt i syfte att skapa rädsla och oro. I nästa steg utnyttjar man denna rädsla politiskt för att propagera för stoppad invandring och anklagar andra politiker för att inte ta medborgarnas oro på allvar.

Detta handlar om klassisk politisk problemformulering och är inget som Sverigedemokraterna hittat på. Lösningarna finns redan (minskad invandring), nu handlar det bara om att formulera problemet. Så fungerar politik i många avseenden även för andra partier och intressegrupper. Senast idag såg jag ett klipp från Läkare utan gränser som varnar (skrämmer) för antibiotikaresistens och dess följder. Visst blir man orolig och rädd. På samma sätt är klimatlarmen en källa till oro. Följer man debattörer som är intresserade av frågan är det gott om larm som inte direkt stärker nattsömnen. Även här finns det färdiga lösningar (överanvänd inte antibiotika/få läkemedelsbolag att forska om antibiotika och minska utsläppen av koldioxid).

Det är därför verklighetsbeskrivningarna blir så viktiga. Är de beskrivningar som görs av verkligheten sanna och relevanta? Eller är det överdrifter och halvsanningar? Frågan man ställer sig då är om vi egentligen hitta några sanningar? Finns det verkligen sådana? Här närmar vi oss epistemologi och ontologi. Kan vi veta något om verkligheten och hur den är beskaffad? Visst är sanningen är svårfångad och ibland motsägelsefull, men i min värld måste vi med vetenskapens hjälp försöka säkra kunskap på olika områden och med så stor säkerhet det nu går att komma fram till gemensamma synpunkter på hur verkligheten ser ut. 

Tillbaka då till rädslan. Där kan jag säga emot Schyffert i ett avseende. Jo, vi ska vara rädda och politisk kommunikation kommer alltid handla om känslor som rädsla och ilska. Det gör all politik. Men det handlar också om förnuft. För det farliga är om det sprids problemformuleringar som inte har täckning. Om de rädslor som sprids inte är något att vara orolig för. Då ska man inte vara rädd, men för det behöver vi faktiskt fakta och inget annat för att motarbeta. 

fredag 24 mars 2017

Vad ska staten göra? Om medieutredningens remissvar

Remissvaren på medieutredningen droppar in och det finns många som är kritiska till de delar som handlar om innehållskrav för att få presstöd. Det sätter också fingret på ett mycket mer generellt problem som handlar om vad staten ska göra. Vad staten ska ta ansvar för. För egentligen tror jag att det hela speglar en mycket bredare förändring om statens agerande när vi gått från ett konsensussamhälle till ett mer polariserat samhälle.

Det kan handla om statsstöd till föreningar, presstöd till tidningar eller andra saker. Men gemensamt är att vi de senaste åren ser hur bilden blir mer komplex i hur staten ska agera då värderingar som på olika sätt utmanar tar allt större plats i offentligheten. 

Jag tror att det är så vi ska förstå de allt oftare återkommande diskussionerna om innehållskrav för att få olika typer av stöd. Så länge alla mer eller mindre omfamnade samma värderingar behövdes det inga innehållskrav. Och de som eventuellt hade andra värderingar var så marginella att det inte spelade någon roll.

Men i ett pluralistiskt samhälle blir det mer komplicerat. Antingen får man inse att generella stöd kommer gå till sådant som kanske är både odemokratiskt och obehagligt. Eller också får man som medieutredningen nu föreslår införa innehållskrav, vilket i sig skapar en mängd andra problem ifråga om godtycke om vad som är demokratiskt och inte. Det tredje alternativet är faktiskt att staten backar tillbaka och inte ger stöd alls. Frågan är vilken väg vi väljer.

lördag 18 mars 2017

The Routledge Handbook of Political Advertising

I förra veckan kom ännu en i floden av handböcker ut i handeln. The Routledge Handbook of Political Advertising med Christina Holtz-Bacha och Marion Just som redaktörer är som det låter en bok om politisk reklam och då i första hand tv-reklam. I översikten har undertecknad skrivit ett kapitel om politisk reklam i Sverige. Kapitlet heter Sweden - Ten Years With Television Advertising och tar upp både ekonomi, innehåll och publikens reaktioner till den nya form av politisk kommunikation som vi svenskar upplevt med politisk tv-reklam sedan valet 2006.

Vill någon kolla lite på boken finns det en länk här.



onsdag 15 mars 2017

ICRC (vol 2)

Under tisdagen presenterade jag resultat från vår svenska bok Kriskommunikation 2.0 och kollegan Orla presenterade vårt andra bidrag som handlar om politiska skandaler i en fragmenterad mediemiljö.


I min presentation (som nu ska skrivas färdigt till en artikel) försöker jag bena ut hur kristyp och individuella faktorer påverkar människors informationsinhämtning, emotionella reaktioner och handlande under en kris. Resultaten visar generellt att kristyp är centralt, men vissa människor  reagerar på samma sätt oavsett vilken kris det gäller.

Vid varje kris skickade vi ut webbenkäter till personer som bodde i krisområdet med hjälp av Medborgarpanelen vid Lore, Göteborgs universitet (www.lore.gu.se). Vi ställde bland annat frågor om hur man fick information att en kris brutit ut, hur det kändes och vad man gjorde direkt efteråt.

Ett intressant resultat är att olika kriser skapar helt olika känslomässiga reaktioner, vilket givetvis är viktigt att ha i åtanke när kommunikatörer bestämmer hur kriskommunikation ska designas. Tydligt är att sociala kriser, som oroligheterna i Husby 2013 skapade helt andra reaktioner än skogsbranden i Västmanland 2014. Den förra gav mycket ilska, framförallt mot dem som vandaliserade. Här fanns det också känslor som byggde på främlingsfientlighet och rasism. Men även rakt motsatta känslor uttrycktes i en resignation över konsekvenser av att social/ekonomisk segregation i samhället skapar social oro. Denna ideologiska dimension finns inte alls i de fysiska kriserna. Här handlar det mer om rädsla och empati med de drabbade, som i Västmanlandsbranden. När känslomässiga reaktioner kring stormen Simone tas upp var det vanligast med känslor av överdrifter eller att man inte kände något alls. Halmstadsbranden ligger någonstans däremellan. Inte lika starka reaktioner som i skogsbranden, men inte lika svaga som för stormen.