torsdag 22 juni 2017

Studio S om fake news och fientliga medier-effekten

Det har varit mycket om fientliga medier-effekten på sistone. Idag var jag med i Studio 1 och pratade återigen om fenomenet. Exemplet jag tog upp gällde den sk "Skyltgate" på Järva-veckan då en skylt med texten "Jimme Åkesson=rasist" syntes på en bild inne i SR:s sändarbuss. Ramaskri i delar av sociala medier om att public service är vänstervridet. Att SR gav en helt rimlig förklaring till att plakatet hamnat i bussen hade svårt att få fäste. Vinkeln var redan satt och logiken var benhård i kritiken mot traditionella medier från alternativa medier på högerkanten och de som är aktiva på sociala medier med samma mediemisstro. Skulle SR erkänna så är de skyldiga. Om inte SR erkänner är det ett också tecken på deras skuld (=traditionella medier ljuger). Hur försvarar man sig mot sådana angrepp? Det går inte. Försvaret kan därmed inte handla om att försöka övertyga de som skriker högst utan att försöka påverka de som lyssnar. Precis som en politisk debatt blir attack och försvar därmed inte en dialog utan ett sätt att försöka påverka den lyssnande publiken. Det är också därför som traditionella medier måste fortsätta att berätta vad de gör och varför, utan att tro att Avpixlats redaktion och deras åsiktsfränders mest aktiva kommentatorer bryr sig de minsta. Det är inte de som ska övertygas. Det är den lyssnande, tysta majoriteten det handlar om. Här kan de traditionella medierna bara fortsätta, berätta om vad man gör, hur man resonerar, vara självkritisk men också hela tiden professionell. Det handlar om att vara förtroendeingivande. Därför gillar jag nyheter där man gör faktakollar, berättar vad vi vet och vad vi inte vet. Att inte väja för det komplexa. 

Vad har då fientliga medier-effekten att göra med det här. Jo, givetvis kommer de som är övertygade om att SR har en anti-SD-agenda uppfatta alla sådana här händelser som bevis på att SR är vänstervridet, oavsett vad SR säger. Har man en stark uppfattning och engagemang är tendensen att se verkligheten som att "alla som inte är med mig är emot mig". Den misstänksamhet mot public service som SD-anhängare har sedan tidigare får därmed vatten på sin kvarn. Oavsett vad som är sant.


Vad bryter då sånt här? Att förändra åsikter hos de allra mest övertygade är svårt eftersom de lever i en värld där all information bekräftar den världsbild de byggt upp. Ska någon som inte är lika fast i ett tänkesätt ändra åsikt måste nog personer som de mediemisstroende litar höja sin röst och uttala tvivla om traditionella mediers systematiska lögner. Kanske är det så man kan få de mediemisstroende att ändra åsikt. 

fredag 16 juni 2017

And now over to something completely different

Jag är ju inte varumärkesforskare så kanske borde jag hålla tyst. Men efter att ha sett dokumentären om Kiss på SVT play började jag fundera en del om autencitet, rockartister och varumärken. Hårdrocksbandet Kiss (jag gillar inte begreppet heavy metal) har ju sedan 1970-talet haft sminkade ansikten (med ett kort avbrott under 1980-talet). Medlemmarna blev med sminkningen olika scenpersonligheter i serietidningsstil - The Starchild (Paul Stanley), The Demon (Gene Simmons), The Spaceman or Space Ace (Ace Frehley), and The Catman (Peter Criss).

Förutom Gene Simmons och Paul Stanley har bandet bytt medlemmar flera gånger. Både Frehley och Criss har kommit tillbaka och försvunnit igen och över åren har andra medlemmar kommit och gått. Det intressanta i sammanhanget är att i nuvarande sättning finns Space Ace och The Catman på scenen igen fastän det är Eric Singer bakom trummorna och Tommy Thayer på gitarr.

Att band fortsätter under samma namn utan att de flesta av de ordinarie medlemmarna finns med är inget nytt. Vi har alla sett olika versioner av rockband som exempelvis 60-talsbandet Animals och 70-talsbanden Slade, Sweet och Smokie åka runt och sjunga de gamla låtarna. Men Kiss tar det ett steg längre, där scenpersonligheterna (med hjälp av sminket) kan leva sina egna liv.

Den intressanta frågan är om Kiss kan leva vidare för evigt även utan att Gene Simmons är The Demon och Paul Stanley som The Starchild. I så fall har vi nått en nivå där fenomenet Kiss överlever sina skapare. Blir lite som en evighetslång tv-serie, där skådespelare byts ut även om karaktärerna lever vidare.

torsdag 15 juni 2017

När Jesper och jag satte "fientliga medier-fenomenet" på kartan

Boken Misstron mot medier från IMS har fått stor uppmärksamhet. Inte minst kapitlet som Jesper Strömbäck och jag skrev om fientliga medier-fenomenet. Från början var jag inte alls påtänkt som medförfattare men Jesper frågade om jag ville vara med på ett hörn eftersom jag sysslat med närbesläktad forskning. Jag är glad att jag tackade ja. För även om jag personligen haft koll på de psykologiska mekanismerna kring föreställningar om medier och medieeffekter är det kanske inte spritt sig till en bredare publik. I dagens Journalisten intervjuas jag om föreställningar om fientliga medier av Johannes Nesser. Läs artikeln här.

tisdag 13 juni 2017

Den vanliga människan blir allt ovanligare

Idag har Aktuellt fått pudla eftersom den s.k. vanliga människan som var med i ett reportage om misstro mot traditionella medier igår visat sig vara ganska ovanlig. Den pensionerade sjuksköterskan hade varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront och därmed knappast så vanlig som hon ville göra gällande.

Jakten på allmänhetens röst, vox populi, är central bland journalister för att få legitimitet i granskningen av samhällseliter. Men frågan är om vi med utvecklingen av sociala medier fått det allt svårare att hitta "allmänheten". Låt oss säga att Aktuellts vanliga människa intervjuats för 20 år sedan. Då fanns visserligen inte några alternativa nätmedier så exemplet kanske haltar en aning. Men poängen är att vi kanske aldrig fått reda på hur ovanlig denna vanliga människa var eftersom granskare inte kunde ha googlat henne. Hon hade troligen gått under radarn och hade hon inte varit medlem i ett parti eller organisation hade sjuksköterskan troligen framstått precis så vanlig som både hon och Aktuellt försökte få det att verka. Sannolikt har vi i alla tider fått se personer i nyhetsmedier som egentligen varit aktivister åt ena eller andra hållet, men det är först nu som det avslöjas.

Därmed har sociala medier blivit både en styrka och svaghet för journalister. Styrkan är givetvis att journalisterna kan kontrollera vem det är som utger sig för att vara "vanlig", men när allt fler delar, likar och skriver på nätforum blir allt fler också mindre och mindre lämpliga att exemplifiera den vanliga människan. Det har med andra ord blivit ovanligt att vara vanlig.