fredag 2 december 2016

250 år är inte fy skam!

Yttrandefrihet är enkelt som princip, men svårt i praktiken. Alla ställer ju upp på att trycka "like" på Facebook, kanske skriva på ett upprop för allas fria rätt att yttra sig. I praktiken är det svårare. Att stå upp för någons rätt att yttra åsikter som man tycker är förfärliga känns ju inte lika kul.

Men man ska inte villa bort sig. Jag får givetvis tycka att någon annan har fel i sina åsikter och tycka att de borde vara  tysta eller skämmas för de åsikter de uttrycker. Bara för att man har rätt att säga något betyder det inte att alla måste hålla med om vad man säger. Det finns som i alla andra sammanhang sociala konventioner. Saker kan vara olämpliga även om de inte är olagliga.

Yttrandefrihetsfrågan är som jag ser det i första hand en fråga om statens relation till medborgarna. Staten ska inte censurera (dvs. i förhand kunna stoppa yttranden) men sedan kan man inte sägas vad som helst utan att straffas. I den svenska lagstiftningen finns det begränsningar ifråga om hets mot folkgrupp, brott mot rikets säkerhet och förtal. Och det är alltid en spännande debatt om utvidgningar av dessa förbud eftersom man lätt hamnar på ett sluttande plan. Om vi förbjuder det ena, vad säger då att någon inte imorgon förbjuder det andra? 

Yttrandefriheten är lätt som princip men svår som praktik. Inte minst i dagens sociala medievärld där hatstormar lätt briserar när skrivbordskrigarna sätter igång. Jag har det svårt med anonymiteten här. Ska man tycka något bör man ju kunna stå för det också. Tycker det är ganska ynkligt av de som anonymt häver ur sig hat och hot. Men jag brottas alltid med det här eftersom det som alltid även finns argument emot.

Jag brukar har diktaturtestet till hands. I diktaturer vill staten kontrollera medierna och deras innehåll. Man vill förbjuda att säga sådant som hotar staten och gärna ha kontroll på vem som säger vad. Det är i tider som denna som vi ska värna om yttrandefriheten, även om det kan kosta på ibland. Vi måste ha starka skyddsvallar för yttrandefriheten för vem har sagt att vi inte imorgon måste ha den till skydd mot staten? Heja yttrandefriheten!

För övrigt är Lena Sundströms programserie Håll käften eller dö!, alldeles strålande

måndag 28 november 2016

En nedbrunnen bock är bra PR

Nu är jag varken turistekonom eller turistchef i Gävle. Men i en tid då städer kämpar med näbbar och klor för att sätta sin stad på kartan (sk city branding) undrar jag inte om den återkommande nedbrunna julbocken i Gävle ändå kostar mindre än det smakar. Åtminstone ur PR-synpunkt. Gävle behöver bara bygga upp en halmbock och låta den brinna ner för att det ska skapas en återkommande historia om staden i världens nyhetsmedier.

Missförstå mig inte. Att tända på är brottsligt och jag tror inte en sekund på att ansvariga i Gävle skulle ligga bakom bränderna. Jag är också övertygad om man gör sitt bästa (inom rimliga gränser) för att skydda bocken från att brinna ner. Men hade jag varit turistchef i Gävle hade jag nog inombords ändå tyckt att den ständigt återkommande dramaturgin om halmbocken som ibland klarar sig, ibland brinner ner är fantastisk reklam.

Det som just är det spännande är just ovissheten, däri ligger dramaturgin. Ibland brinner den ner, ibland klarar den sig. De ansvariga politikerna och tjänstemännen hittar på nya sätt att skydda bocken, men förövarna överlistar dem och bocken brinner. Katt och råtta-leken har också ett drag av etablissemanget mot folket över sig. Jag har inte sett någon statistik över vilka som bränt ner bocken, men det verkar vara vanligt folk som ser det som ett utmaning, eller kanske en fyllegrej. Sedan finns det ju också en del som menar att det finns hemliga sällskap av bockbrännare eller att det är några som bettar på att den ska bränna ner och sedan tuttar på.

Skulle Gävles köpmän och politiker hitta ett sätt att förhindra att julbocken bränns ner kommer nyhetsvärdet av bocken minska drastiskt. Ingen bryr sig om en halmbock som brukade brinna. Det finns ingen nyhetskjuts i det.

I dagens Metro säger jag några ord om just detta.

söndag 27 november 2016

Den politiska analysens förändring - från recensent till politisk konsult?

TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson har i veckan kritiserats för att driva partipolitik på sin Facebooksida. Jag tänker inte kommentera själva innehållet i de fem punkter som Oscarsson lyfter fram för att "vända oro till framgång". Istället ska jag försöka sätta ljuset på den politiska kommentaren som mediefenomen.

De senaste decennierna har det blivit mer kommenterande och tyckade i medierna. Går man tillbaka och tittar på journalistiken under 1970- och 1980-talet blir man förvånad över hur lite analyser och kommentarer det fanns, särskilt i dagspressen. Inga krönikörer, inga analyser av strategier förutom de partipolitiskt färgade på ledarsidorna.



Tyckandet och analyserandet blev svaret när mediesituation förändrades. Med fler kanaler och nyheter som i princip uppdateras dygnet runt blev det svårare och svårare att verkligen vara först med en nyhet. Ett sätt att slippa rapportera om gamla nyheter var att istället kommentera nyheterna - att vara en recensent av den politiska världen.   

De allt vanligare politiska kommentarerna var också ett svar på en allt större publikanpassning. Med fler medier blev konkurrensen om publiken allt större och tolkningsjournalistiken är ett sätt att möta dessa krav. En färgstark kommentator lockar publiken. En känd nyhetskommentator som berättar om vad som egentligen sker bakom kulisserna är mer spännande att lyssna på än torra experter som inte vågar uttala sig utan en massa förbehåll.
 
Men det har faktiskt - inte minst i tv-journalistiken - funnits politiska kommentarer sedan 1970-talet. Men de har förändrats ganska mycket. I ett forskningsprojekt jag sysslat med satt jag och tittade på en massa tv-inslag om varvskrisen på sent 1970-tal och tidigt 1980-tal. När journalisterna då "analyserade" handlade det om att förklara och redovisa vad de olika politiska förslagen stod för. Inte så mycket tyckande överhuvudtaget.

Över tid förskjuts dock perspektivet i den kommenterande journalistiken. Det blir mer och mer om strategier och taktiskt spel om makten. Skälet till detta fokus är att nyhetskommentatorer inte vill framstå som subjektiva och fälla personliga omdömen. Skulle man diskutera politikens innehåll finns risken att bli anklagad för att stödja en ideologi eller ett enskilt parti. Och kan man inte prata om vad de politiska partierna ville göra så var lösningen att istället diskutera det politiska spelet. Där kan man tycka och spekulera utan att riskera att framstå som partisk.

Marcus Olofssons kommentarsstil bryter med idealen hos KG Bergström, Mats Knutsson och de andra politiska kommentatorerna både ifråga om stil och i innehåll. Lite mer högljudd och underhållande och dessutom gör han något som är nytt. Han ger tydligare råd om vilken politik som kan ge politisk framgång. Hans fempunktsprogram skulle knappast det äldre gardet av politiska kommentatorer föreslå. De skulle vara mycket försiktigare och inte klart fastslå vilka vilka politiska förslag som skulle vara mest lyckosamma.

Det intressanta är att Oscarsson själv menar att det är en objektiv analys av vad som skulle ge politisk framgång. Inte att det är en egen åsikt utan en saklig bedömning. Här blir det dock en otydlighet i kommunikationen eftersom en massa människor på Oscarssons Facebooksida ser det som att man skulle vilja rösta på honom och stödjer hans förslag. Gränsen mellan politisk ideologi och politisk kommentar blir därmed ganska luddig.

Oavsett vad man tycker om Oscarsson så kanske den markerar en ny stil hos politiska kommentatorerna i svensk journalistik. Lite mer högljudd, mer vässat och med ett större underhållningsvärde. Detta i kombination med att våga föreslå vad politikerna ska göra för att nå framgång. Funderingen blir ju dock om den politiska kommentatorn kanske därmed gått från att vara recensent till att bli  politisk konsult.

 

onsdag 23 november 2016

Valstugorna - 14 år senare

Idag sände Uppdrag Granskning ett jubileumsprogram om sina 15 år som den granskande journalistikens flaggskepp i SVT. Ett intressant program med mycket självreflektion och även självkritik. Det känns nästan overkligt att det är 14 år sedan valstugereportaget gjordes. Månaderna efter reportaget åkte jag efter i Janne Josefssons hjulspår och intervjuade politikerna som var med i programmet. Resan var på många sätt omskakande för mig själv. Syftet var att försöka dokumentera vad en skandaliserad politiker gör, vilka strategier man har för att minska skadeverkningarna och hur man ser på mediernas makt. Jag möttes av personer som satt och skakade, några grät och bad mig stänga av bandspelaren. En del ville överhuvudtaget inte prata med mig. Andra var inte lika tagna av situationen utan kunde skaka av sig det som hänt och hade varit ute i valstugan redan dagen efter reportaget sändes.

I boken Efter valstugorna skrev jag om reportaget och politikernas upplevelser av skandalen och dess konsekvenser. Redan då funderade jag mycket på den journalistiska etiken. Jag har sedan pratat om reportaget för studenter på journalistutbildningen på JMG många gånger och även varit med i debatter med Janne Josefsson och Nils Hanson om reportaget.

Så vad tycker jag då? I mina ögon var det befogat att göra reportaget och även att använda dold kamera. Det går inte att komma åt sådana åsikter utan att använda dold kamera. Men det finns givetvis också brister. Man kan fundera på om SVT ska sända ett reportage som så tydligt missgynnar ett enskilt parti (moderaterna) så tätt inpå valdagen och det går givetvis även diskutera att man bara fokuserade de två största partierna. I själva reportaget finns det saker som också kan ifrågasättas. Jag menar att det var ett misstag att alla smygfilmade politiker inte fick en chans att förklara och försvara sig i programmet. Om man sedan klarar av det när man konfronteras med Janne Josefsson är en annan sak. Men jag menar att man alltid ska få chansen att föra fram sitt bästa argument. Där lyckade inte UG utan drog mer åt det dramatiska och i vissa avseenden underhållande.

Vill man läsa hela boken kan man skicka mig ett mail så får man en pdf. Nedan följer bokens förord.


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
H
yrbilen – en liten Opel Corsa – får snabbt upp värmen där jag svänger ut från Centralstationen och följer skyltarna ut ur stan. Snart kör jag på motorvägen söderut. Det snöar mer och mer och hela tiden håller jag koll på kartan för att inte missa var jag ska svänga av. Första avfarten när motor­vägen tar slut och sedan höger, förbi bilverkstan och därefter direkt till höger. Det är december, några veckor före jul 2002.
    Snart ser jag villaområdet. Jag kör in på gatan, svänger runt på vändhåll­platsen och parkerar bilen framför grinden. Tar väskan som innehåller band­spelaren, reservbatterier, pärmen med intervjuguiden, etikbrevet och mitt anteckningsblock. Dörrklockan hörs inte, men genast öppnas dörren och ett ansikte tittar ut.

- Hej, ja det är jag som är Bengt Johansson.
- Ja, hej, hej. Kom in då, svarar personen i dörren. Vill du ha kaffe?

Att skriva en bok som bygger på Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons reportage om valstugorna under valrörelsen 2002 har sina risker. Det är jag fullt medveten om. Reportaget är både hyllat och kritiserat och man kan lätt bli skottavla från flera olika håll. Valstugereportaget har prisats inom den svenska journalistkåren och fick Stora Journalistpriset som årets avslöjande reportage och Guldspaden av Föreningen Grävande Journalister.
    Men reportaget kritiserades också. Inte särskilt förvånande av moderaterna och de politiker som var med i programmet. Men kritiker har även funnits på annat håll. Andra journalister som Lars Adaktusson på SVT och medie­forskare som Kari Andén-Papadopoulos har också gjort kritiska inlägg mot reportaget. Och jag har även själv varit ute i debatten och ifrågasatt SVT eftersom de inte tillåter att forskare får granska oredigerat intervjumaterial.


Några veckor tidigare


- Hallå?
- Hej, jag heter Bengt Johansson och är medieforskare från Göteborgs universitet, börjar jag som vanligt. Hoppas att min röst låter förtroendeingivande och fortsätter. Har du fått ett brev från mig de senaste dagarna med en förfrågan om deltagande i ett forskningsprojekt? Du var ju en av de politiker som var med i valstugereportaget, som SVT gjorde under valrörelsen.
- Ja, svarar rösten i luren avvaktande.
- Har du möjlighet att ställa upp på en intervju? fortsätter jag, utan att försöka låta för ivrig.
- Och vem är Bengt Johansson då? Frågar rösten med en ganska misstänksam ton.
- Ja, jag  kommer ifrån Ulricehamn….

Liknande samtal har jag under hela oktober. Vissa tackar nej på en gång och några svarar inte överhuvudtaget, varken på telefonsamtal eller brev. Men de allra flesta går – åtminstone efter viss övertalan – med på att ställa upp på en intervju. Kanske ser de chansen att få berätta sin version, kanske hoppas de att bilden i forskningsrapporten kan bli en annan än den som kablades ut i SVT? Vem tar inte chansen att förbättra den offentliga bilden av sig själv om man blivit utpekad som rasist i TV? Visserligen är jag i alla kontakter tydlig med att projektet inte handlar om att kritisera reportaget och ge dem upprät­telse, men i flera av intervjuerna är det tydligt att politikerna vill ge en mot­bild till reportaget.
    Andra ställer kanske upp av ren respekt för det vi kallar vetenskap. Ett brev från universitet med en formell förfrågan har kanske trots allt en viss över­talnings­förmåga.


När siffror får kött och blod


I min forskning brukar jag oftast träffa på människor som siffror i enkät­undersökningar. Då blir forskningsintervjuer en brutal upplevelse. Människor svarar inte, berättar detaljer om vad de upplevt som nästan är genanta, säger emot och berör på ett sätt som siffror aldrig kan göra.
    Ibland tar känslorna över totalt. Några gråter öppet, och jag stänger av bandspelaren och sitter tyst en stund. Väntar på att personen ska säga något. Frågar till slut om det är ok att fortsätta intervjun och sätter på bandspelaren igen.
    Andra håller försvarstal, vill visa upp vad de själva uppfattar som en san­nare bild av sig själva än den som kom fram i TV. De är förorättade, känner sig kränkta och vill ha upprättelse. Tycker att det är så orättvist. Någon skaka­r av nervositet och jag inser att för dem är jag också en person med makt – på samma sätt som Janne Josefsson. Att prata med mig är också en risk – eller kanske en möjlighet.
    Några tar det lugnare. Håller en tydligare distans. Tiden kanske inte läker några sår, men så här några månader efteråt är inte känslorna lika starka. Man minns, men kan också se på det utifrån.
    Den här boken ska varken ses som en angreppsskrift på valstugereportaget eller ett försvarstal för de politiker som filmades i reportaget. Syftet är inte att försöka klargöra om den bild som framkom i reportaget är sann eller falsk. Mitt intresse riktar sig åt ett annat håll. Jag är intresserad av hur de filmade politikerna försökte hantera situationen de hamnade i under sista valrörelse­veckan 2002. Vad de gjorde, hur de tänkte, vilka strategier de försökte lägga upp för att hantera en personlig och professionell katastrof. Kort sagt: vad gör man när skandalen är ett faktum?