torsdag 12 oktober 2017

Vem definierar dig?

Vi lever i ett varumärkessamhälle. Alla bygger sitt varumärke, inte minst i sociala medier. Journalister, sportstjärnor, politiker, forskare och alla andra jobbar med branding, inte minst i sociala medier (hej på mig själv!).

Allt offentlighetsarbete handlar om att framträda och försöka få fram en profil som andra gillar och som ger legitimitet för det man håller på med. Men förutom att vi själva försöker promota oss själva blir vi också definierade av andra. Vi blir etiketterade och får smeknamn, öknamn som präglar bilden - inte minst av ens offentliga jag.

De flesta av oss som är med i medierna då och då har nog en föreställning om att andra kommer tycka om oss. Men det kan lika gärna slå tillbaka. Kanske ingen bryr sig (trist!), kanske får vi till och med en etikett som vi aldrig någonsin funderat över (värre!). "Den där medieprofessorn med de skrynkliga skjortorna, dåliga hållningen, konstiga leendet...vad vet jag? Offentligheten är alltid ett risktagande och där är kampen om att etikettera alltid närvarande.

I USA pågår en hätsk kamp om hur Trump ska definieras. Anhängarna trycker på bilden av en handlingskraftig och stark president som motarbetas av "etablissemanget". Trump är en revolutionär som utmanar hela Washington (där allt ses som ett enda stort träsk) och The Media (läs CNN, ABC; NBC; CNBC, New York Times och Washington Post). Motståndarna lyfter fram bilden av en okunnig, inkompetent president som inte bara är dålig utan kanske både galen och farlig. När man växlar mellan olika medier blir man nästan sjösjuk. Det finns helt olika bilder av Trump.

Men även på hemmaplan pågår ständigt en etikettering av politiker. Frågan är bara vilken bild som fastnar. Länge hade exempelvis Anders Borg en hjältegloria över sig, men den fick sig en törn av skandalen i somras. På senare tid naglas bilden fast av Stefan Löfven som en inte allt för skicklig retoriker. Där är jag faktiskt förvånad över att Socialdemokraterna själva inte lyfter fram hans taktiska förhandlingsförmåga. Han spelar högt ibland och saknar inte förmåga att förutse det politiska spelet.

Jimmie Åkesson har på senare tid hamnat lite i skottgluggen på grund av sin lite väl ofta återkommande tendens att hävda att han inte "känner till saker" som är belastande för partiet. När man hörde det första gångerna verkade det rimligt, men nu slår strategin fast vid honom istället.

Etiketter har en tendens att fastna och kan bli svåra att bli av med. Inte minst i dagens digitala värld där allt man gjort eller vad som sagts om en bara är ett knapptryck bort.  

tisdag 10 oktober 2017

När fyllesnack blir offentlighet

Tänk om man kunde införa en lag om att man inte får uttala sig innan man sett filmen, läst boken eller lyssnat på radioprogrammet. Då kanske folk skulle veta vad de uttalar sig om. Nej, givetvis ska vi inte ha det så. Yttrandefriheten ger oss rätten att uttala oss, även om sådant som vi egentligen inte vet någonting om. Det ska vi inte ändra på.

Men om vi inte ska prata lagstiftning kan vi istället prata om anständighet och eftertanke. Kanske borde Magdalena Ribbings ande sväva ovanför det offentliga samtalet lite oftare? Skulle vi slippa de mer obehagliga sociala mediedreven där invektiven haglar? Skulle de som direkt slänger sig på kommentarsfälten, utan att varken ha läst det det uttalar sig om eller tänkt efter ordentligt besinnas till eftertanke? Skulle samtalet på nätet bli lite bättre?

När jag ser kommentarer på nätet - både Twitter och Facebook - tänker jag på bilder jag såg av hur människor i muslimska länder protesterade mot Muhammedteckningarna. De var alldeles rasande och det förekom till och med dödsfall. De brydde sig inte om en dansk yttrandefrihetsdebatt och dessutom spred propagandister bilder som inte alls var hämtade från Jyllands-Posten. Allt för att hetsa upp. De som protesterade var uppviglade och arga för att någon långt borta sades skända deras religion.

Mobbar skrämmer mig - oavsett var de kommer ifrån. Enskilda människor gör det sällan, men när vi agerar i grupp verkar det sämsta i människan lockas fram. Ilska, hat och allmän intolerans. De sociala medierna är som en förstärkare av mänsklig interaktion. Allt blir större, får mer genomslag och när man dessutom inte träffas IRL så blir anonymiteten en skyddsmask. Människor säger saker de aldrig skulle göra ansikte mot ansikte. Tyvärr har nätet gjort att vi avhumaniserar varandra. Att vi inte ser den andre.

Pessimistisk? Ja, faktiskt. Jag befinner mig ganska mycket på nätet och olika sociala medier och tycker mycket är fantastiskt. Jag har fått kontakt med vänner jag hade tappat kontakten med, får tips om filmer, musik och böcker. Det är också en av de vanligaste sätten som jag hittar opinionsartiklar av olika slag och även bloggar. Jag skrattar också ganska mycket.

Men kommentarsfälten och Twitter fyller mig ofta med obehag. Särskilt om det rör politik. Mest påminner de mig om krogsnack. Man sitter och dricker bärs och snackar skit. Högt som lågt blandas i en salig röra. Det gör ju kanske inte så mycket på krogen, men när man lyfter upp fyllesnack till offentlighet blir det inte alltid så lyckat.

Hur är jag själv då? Sitter bjälken i mitt eget öga? Jo, jag har en och annan gång skrivit något för snabbt och även uttalat mig om saker jag egentligen inte kände till så bra. Det ångrar jag. Men jag jobbar med det och har bara under senaste veckan besinnat mig flera gånger och raderat det skrivna istället för att posta. Den här texten fick till exempel ligga till sig en dag innan jag publicerade den. Det borde kanske fler göra?

onsdag 4 oktober 2017

En fråga om skuld - hur blame games fungerar i praktiken

En stor del av krishantering handlar om att tillskriva eller frånskriva ansvar. Inom kriskommunikation är därför forskningen inriktad på hur ansvarsfrågan ska hanteras. Forskning kring apologia (image restoration theory) sysslar med hur ansvarsfrågan retoriskt kan hanteras och hur anseendet hos organisationen kan byggas upp igen. En annan dominerande teori på fältet SCCT (situtational crisis communication theory) fokuserar också på hur ansvar kan identifieras matcha ansvar på rätt nivå.

Inom krishanteringsforskningen förekommer det också mycket diskussioner om sk blame games. En av mina favoriter för att förstå hur ansvar tillskrivs och frånskrivs är hämtat från boken The Politics of Crisis Management (Arjen Boin, Paul t'Hart, Erik Stern & Bengt Sundelius). I boken har de en mycket illustrativ modell för att förstå hur ansvar skyfflas fram och tillbaka mellan olika aktörer. Den som kritiserar ett skeende försöker få ansvaret att drabba ett helt system eller kultur, medan den som vill frånskriva sig ansvar har andra strategier. Här handlar det snarare om att peka ut en enskild syndabock eller att det inträffade var ett enskilt misstag.

Går vi till hur olika aktörer hanterar masskjutningen i Las Vegas kan man ganska lätt förstå positionerna kring ansvar och ansvarsutkrävande. Demokratiska politiker och de som förespråkar mer restriktiva vapenlagar menar att skjutningarna är symptom på ett systemfel och att vapenlagarna måste skärpas. De som inte vill ha hårdare vapenlagar menar istället att Paddock var en "lone wolf", en galen person och då kan man inte lasta systemet. Han blir helt enkelt en syndabock.

I det politiska spelet om ansvar är blame games centralt. Tänk er istället att det hade varit en IS-sympatisör som skjutit så hade frågan om skuld sett helt annorlunda ut. Då hade det istället republikaner försökt att få det att handla om ett systemfel, till en fråga om symptom på att immigration och invandring är felaktigt och att gränserna behöver skärpas.

De som tillskrivs ansvar försöker alltid får det att handla om enskilda misstag, missöden eller något som man rimligen inte kan kontrollera. De som tillskriver ansvar försöker alltid få det till att de som pekas ut antingen är inkompetenta eller att det är fel på systemet. Det är så det politiska spelet om ansvar fungerar.

tisdag 3 oktober 2017

Blir kriserna ett Trumpproblem?

Alla kriser har potential till att skada politiker. Vad som först kan verka vara en fråga för brandkår, polis och sjukvård kommer ofta också handla om politiskt ansvar. Varför hände det? Vem ska lösa krisen? Vem är ansvarig?

Alla politiker vill ha en kris som både avslutas snabbt ifråga om hjälpinsatser och där ansvarsfrågan inte blir långvarig och politiserad. Men det finns gott om exempel om kriser som inte avslutas, varken insatsmässigt eller politiskt. Ta bara tsunamin 2004 där insatsen var ganska kortvarig, men där det (politiska) ansvaret i Sverige länge blev omdebatterat och kanske också bidrog till valresultatet 2006.
 
På nära håll har jag nu följt orkanerna Irma och Maria och masskjutningen i Las Vegas. Jag slås av att  mediebilderna är ganska väsensskilda. En del av det beror givetvis på att jag ifråga om orkanerna befunnit mig i det drabbade området i den ena fallet (Irma) och inte i det andra (Maria). Men det är ju också så att konsekvenserna för Puerto Rico av Maria blev allvarligare än för Florida med Irma. Förstörelsen är helt enkelt mer omfattande och drabbar också ett samhälle som är sämre förberett för en orkan.

Vad som är tydligt i mediebilden är att ansvarsfrågan på ett helt annat sätt fått fäste ifråga om Maria jämfört med Irma. Ansvarsfrågan lyser ännu så länge med sin frånvaro efter Irma här i Florida. Visst har det då och då blossat upp diskussioner om felaktiga rapporter från det nationella orkancentret, att många fick vänta länge på att strömmen kommit tillbaka. Men än så länge har inte kritiken drabbat den politiska nivån. Både guvernören och presidenten verkar klara sig undan mer omfattande kritik. För orkanen Maria är bilden blivit en annan. President Trump är alltid snabb med att berömma de egna myndigheternas insatser (särskilt polis). Det har han gjort i Texas efter Harvey, Irma i Florida och efter Maria i Puerto Rico. Skillnaden är att det i Puerto Rico finns kritik mot hur fort hjälpen kommit. När Trump fick kritik gjorde han som han brukar. Han gick till attack, vilket kanske inte är den bästa strategin i sammanhanget. Överlag är faktiskt Trumps sätt att hantera kriser inte hans bästa gren. Han kan ge oreserverat stöd, berömma sig själv (och de som är i hans "team"), men att visa empati funkar helt enkelt inte för honom. Han låter stel, oengagerad och som han läser innantill. För den delen av symboliskt ledarskap fungerar inte hans retorik alls.

Mediebilden av masskjutningen i Las Vegas i förrgår är ganska annorlunda jämfört med orkanerna. För det första är skjutningar ett snabbare förlopp än en orkan och det finns ingen brist på att få fram information (även om motivet fortfarande är oklart). Mediebilden handlar mest om att försöka klargöra vad som hänt, visa reaktioner från drabbade. Men direkt förs också diskussioner om orsaker till att det kunde ske, även om Vita Huset menar att det är för tidigt att prata om sådant. Som jag ser det lyfts redan diskussioner om vapenlagar, men minst lika mycket om säkerhet ifråga om hur deltagare på konserter ska kunna skyddas. Även implicit kritik mot att mördaren Paddock inte upptäckts finns här och var.

Trump har inte gjort något mer än att skicka sina kondoleanser (som också var märkligt stelt) och givetvis ingenting säga om vapenlagar eller hur man ska kunna förhindra masskjutningar. När det inte fanns några tydliga terroristkopplingar fanns det inte heller någon han kunde skylla på. I ett annat land skulle det genast bli krav på förändrad lagstiftning. Men här undrar jag om det kommer att ske. Bilden som sätts är att det var en "lone wolf" som ingen kunde upptäcka och ska något göras så handlar det om utbyggd säkerhet vid evenemang.

Som läget är nu är Puerto Rico ett större potentiellt hot mot Trump än Las Vegas-skjutningen. Men ett obetänksamt tweet kan givetvis förändra den bilden snabbt.