torsdag 21 september 2017

Post crisis alerts - ett nytt forskningsfält?

Forskning kring hur människor ska förbereda sig inför en kris och hur de ska agera när krisen bryter ut finns det gott om. I Kriskommunikation 2.0 var det också vårt fokus och även i det nya projektet KRISAMS kommer kommunikation under den akuta krisfasen finnas med, även om vi där framförallt tar sikte på långsiktiga effekter.

Men efter orkanen Irma inser jag att vi kanske behöver uppmärksamma och forska om krisinformation efter krisen - post crisis alerts. Det visar sig att när krisen är över förolyckas människor också, kanske i minst lika hög grad som under själva krisen. 

Inom forskningen har man så vitt jag sett inte diskuterat denna form av kriskommunikation. Det kanske behövs eftersom det finns flera exempel på händelser efter orkanen Irma där människor betett sig på ett sätt de inte borde. Det har tyvärr återigen hänt att människor använder elgeneratorer drivna på diesel inomhus och dör av kolmonoxidförgiftning. Andra har dött av att de gått ut efter orkanen bedarrat och fått elstötar av nedfallande ledningar. Dessutom har det uppmärksammats att människor varit ute och kört trots att utegångsförbudet fortfarande gällde. Risken för olyckor med nedfallna träd, elkablar eller annat var överhängande och folk visste nog inte egentligen varför utegångsförbudet gällde. En annan sak gäller om vattnet är ok att dricka. Trots att det rinner som vanligt i kranen kan det vara förorenat.

Med andra ord har nog jag och mina kriskommunikationsforskarkollegor varit allt för inriktade på att människor inte ska förolyckas av själva orkanen, översvämningen eller vilken kris det nu gäller. Men vi har nog brustit i intresset för post crisis alerts.

tisdag 19 september 2017

Skatt istället för licens är helt fel rubrik

Jag har skrivit ett antal blogginlägg och krönikor genom åren. Även frågan om tv-licens har då och då swischat förbi i mina texter. Letade lite och hittade två krönikor i Borås Tidning som är mer än tio år gamla, där jag tar upp hur medieutvecklingen problematiserar tv-licensen. Dels i en krönika som diskuterar att ett eventuellt "smalt" public-service uppdrag (där man inte håller på med sport och bred underhållning) kan urholka viljan att betala tv-licens, dels i en text som diskuterar digital-tv och det faktum att vi kan titta på tv utan att ha en tv-apparat (vilket ju är grunden för tv-licensen).

Nu verkar det som att tv-licensen är på väg bort. Flera medier har rapporterat om licensens försvinnande (först var tydligen Medierna i P1)  och flera andra förslag som public service-kommitéen förväntas föreslå. Jag är inte så förvånad om licensen försvinner. Det mest förvånande är kanske att tv-licensen fått vara kvar så länge.

Egentligen är inte den viktiga nyheten att licensen ersätts av en skatt. Uppgifterna om ett stärkt public service är intressantare. Det talas om att ge public service förlängd avtalsperiod och att det inte ska få finnas någon regeringsrepresentant i ledningen för något av public service-bolagen. Dessutom verkar man vilja grundlagsskydda public service. Det finns med andra ord en vilja att stärka oberoendet för public service.

Senaste decenniet har stödet för public service blivit allt starkare hos både publik och politiker. Visserligen gnälls det här och var. Men uppfattningen att en uthållig demokrati behöver oberoende institutioner som står emot politiska förändringar får ett allt starkare fäste. Troligen är det utvecklingen i omvärlden, där public service och andra demokratistärkande institutioner monteras ner, som gör att även svenska politiker från höger till vänster vill stärka public service. Vi får väl hoppas det håller hela vägen.


fredag 15 september 2017

Förlorade Arbeiderpartiet i Norge på grund av en valaffisch?

Nej, en valaffisch avgör knappast val. Inte ens om de blir en stor snackis. Inte ens Kosackvalet 1928 avgjordes nog av affischerna - även om retoriken i kampanjen i övrigt bidrog till det. Men bilder kan skada imagen och skapa diskussioner man inte vill ha. De flesta valaffischer är också så menlösa att de troligen varken gör till eller från. Partierna vill gärna att de ska ge lite nyhetsskjuts, men i de allra flesta fall är de alldeles för mjäkiga. Men även trista affischer kan bli ett problem. Eller snarare när bilden som kommunicerar inte står i samklang med de värden man vill kommunicera.

Bilden av Arbeiderpartiets partiledare Jonas Gahr Støre har diskuterats i dessa termer i Norge. En politiker som uppfattas som jordnära och kompetent har stylats om och photoshoppats till oigenkännlighet. Vi har haft svenska exempel, redan 1991 var affischerna på ledargarnityret i svenska Socialdemokraterna en snackis då Ingvar Carlsson, Allan Larsson och framförallt Mona Sahlin hade stylats på ett sätt svenska väljare aldrig tidigare sett.

I Norge diskuteras nu om bilden av Støre bidrog till att sänka AP? Har kritikerna rätt? Där behöver vi faktiskt mera forskning.

Läs Maria Lundbergs artikel i Aftenposten här.


onsdag 13 september 2017

När teorin blir verklighet - lite tankar efter Irma

Ja, jag överlevde orkanen Irma. Framförallt beroende på att jag bodde i Orlando och inte i några av de mest utsatta områdena i Florida. Mest också beroende på att jag faktiskt förberett mig och höll mig inomhus och var väl skyddad när orkanen drog förbi. Att jag klarat mig ganska bra även utan ström har också att göra med förberedelser. Jag lyssnande på varningarna i medierna och köpte hem vatten, mat, ficklampa och lite andra bra-att-ha-saker. Lite småjobbigt, men egentligen inget problem.

Som kris- och riskkommunikationsforskare är man givetvis också nästan löjligt intresserad av hur kriskommunikationen fungerar i praktiken under en sådan här händelse. Både de teoretiska utgångspunkterna och de empiriska resultaten i Kriskommunikation 2.0 bekräftades tydligt i mina egna erfarenheter av orkanen Irma.

Kriskommunikationens uppgift kan teoretiskt sett sägas vara tre saker. För det första (1) att tillhandahålla information så att människor klarar den akuta fasen av krisen, för det andra (2) att ge information om ansvarsförhållanden så att man som medborgare kan utkräva ansvar samt att för det tredje (3) få information så att man kan bearbeta krisen.

Långt innan Irma drog in fanns det gott om information, där det framförallt handlade om att förbereda sig, men också om att få veta vilken väg Irma skulle ta. Orkaners framfart är alltid svårbedömda. Jag satt mycket framför Tv:n och blev ganska imponerad av hur de i detalj kunde informera om utvecklingen och även om risker för tornados, översvämningar och flodvågor. Dessutom var det gott om information om evakueringar, vad man skulle tänka på mm.

Det är också helt klart att lokala medier och nationella/internationella har helt olika fokus. De förra är mycket mer orienterade mot att försöka uppfylla den första kravet på kriskommunikation. De nationella och framförallt internationella mediernas roll här är faktiskt lite oklar. Min bild är att de på många sätt mest driver oro. Visst ska andra kunna orientera sig om vad som händer i världen, men det var dessa medier som var alarmistiska.

För att komplettera tv:n listade jag mig på Orlando Sentinels (lokaltidningen) maillista om orkanen och började följa ett antal orkanrelaterade sajter (USA:s orkancenter) samt hashtaggen #hurricaneIrma. Dessutom får man varningar i mobilen om man befinner sig inom ett område som riskerar att ska drabbas av orkaner.

Den andra funktionen - att utkräva ansvar har precis startat. Ofta kommer den ju efter den akuta fasen. Kritiken mot Trump . som fanns efter Harvey - har jag inte sett än. Däremot har kritiska röster höjts mot att amerikanska orkancentret inte prickade in att Irma svängde mer österut och drabbade Orlando mer än vad de sagt. Men som sagt, ansvarsutkrävandet kommer säkert mer efter hand.

Den tredje funktionen - att ge information för krisbearbeting är lite mer undflyende och kanske också mer flytande. Det handlar om att de drabbade ska få göra sin röst hörd, att ledare ska utöva symboliskt ledarskap, att samhället inte ska splittras mm. En typ av information och berättelser som går in under denna kategori är grupper på sociala medier där man kan söka efter information om hur det gått för drabbade, grupper om man behöver hjälp eller kan ge hjälp. Andra berättelser som florerar runt i medierna är hur Floridabor hjälper varandra i tider av kris. Har t ex hört radiopratare som lyft fram att den polarisering som ofta hörs fram i debatten inte syntes när Irma slog till. Alla hjälper alla oavsett vad man står politiskt. En annan berättelse som fick viral spridning är om kvinnan som innan orkanen kom lämnade över det sista dieseldrivna elaggregatet som fanns kvar på Walmart till en man som hade nedsatt lungkapacitet och behövde kunna koppla in elaggregat för att på hjälp att andas. Hon togs fram som ett exempel på att samhället håller ihop, vi hjälper varandra även om vi inte känner varandra.